Bloggen The Pinoccio Theory publicerade för ett ganska långt tag sedan ett viktigt inlägg om film. I Arthousefilmkretser är vurmen för långsamma meditativa filmer något närmast obligatoriskt. Kan det finnas något konservativt och nostalgiskt i kritiken av "det snabba" och i att föra fram en viss krets av regissörer som jobbar med lååååååånga tagningar, strikta kompositioner osv., men som kanske inte alltid utmanar filmmediet? Finns det en koppling mellan hyllandet av det kontemplativa och en viss politisk feghet/blindhet/lathet/brist på intresse för politik? Om det här inlägget träffar någon så är det mig. Det är ett mycket nyttigt resonemang att förhålla sig till.
(En blogg om just denna typ av film, se här.)
No comments:
Post a Comment