Den nya Evas passion

På baksidan av Den nya Evas passion, skriven av Angela Carter, nämns ordet "uråldrig myt". Det fick mig att tvivla på om jag verkligen orkar läsa den här boken. Om det är något jag inte uppskattar i litteratur är det skrönor och myter. Men Den nya Evas passion är, trots namnet, en rätt så bra bok; stilistiskt utsvävande, innehållsligt extravagant - i ordets bästa mening.  

Den nya Evas passion, som kom ut i mitten av sjuttiotalet, fuckar med kön och föreställningar om kön. Boken går inte med på att kön är något självklart kroppsligt men inte heller att kön är en självklar upplevelse av vem man är. Sådana poänger är alltid behjärtansvärda. Av någon märklig anledning har det blivit så att jag på sistone läst en hel del böcker som har en eller annan koppling till det gotiska. Också denna har sådana drag. I en scen mot slutet av boken får läsaren ta del av en beskrivning av ett "bröllop" i ett roterande glashus som kan beskrivas utifrån en mängd olika könskonstellationer.

Angela Carter trycker inte på bromspedalen: hon beskriver ett samhälle som faller sönder och som präglar av ett antal olika exploaterande relationer som på olika sätt är könade. Bokens huvudperson genomgår ett flertal könsomvandlingar som både beskrivs ur ett performativitets- och medvetandeperspektiv, ofta på ett språk som blandar det ironiska med det teoretiska. Det som jag tycker allra mest om i boken är dess perspektiv: att kön är något in i helvetes märkligt. Bokens ton är en ständig förbryllad förundran. Vad fan handlar könat våld - det könande våldet - våldsamma könspraktiker - om? Carter gör det inte enkelt för sig. Boken ställer en fråga snarare än att ge ett svar. Den frågan måste ställas, om och om igen.

En detalj: boken är tryckt på Normal förlag i en font mindre än standard. Detta gör mig lite sur. Att få ont i skallen av att läsa en bok när man, som jag, är halvblind känns inte vidare subversivt.

Nu får jag lust att läsa om Kathy Ackers Blod och tarmar i plugget. Politiskt sett verkar de ha en hel del gemensamt, även om Carters betoning av självmedvetande och -förfrämligande eventuellt saknas hos Acker.