Människor

Det är 2010 och jag startade den här bloggen 2007. I ett av de första inläggen skrev jag om något som förbryllar mig. Jag har inte slutat vara förbryllad.

Tre år senare står jag i samma matkö. Det är rotsaker idag. I bärneeesås. Gott (i ett annat, bättre, liv var jag lastbilschaufför). En människa, något slags samordnare, allt-i-allo, står bredvid mig. När folk tappar grejor, hittar han dem. Ofta står han i ett hörn när jag går förbi. Jag känner honom inte. Vi ser varandra varje dag. Vi hälsar inte, kanske en liten nick (kanske). Ibland har jag haft små språkliga utbyten med honom. Det har handlat om ting förankrade i praktiken. När jag har sagt något har han ofta pekat på en bristande logik i min utsaga. Jag försöker på nytt. Han brukar plira skeptiskt på mig, va? Vad menar människan riktigt? tycks han tänka för sig själv, hos sig själv. När han pratar finns det alltid ett slags ironi i det han säger. Jag vet inte vad det är som är så himla ironiskt med allting men det roar mig. Han tycks dock inte vara avsiktligt skämtsam. Eller så förstår jag mig inte på det avsiktliga. Men jag skulle inte vilja säga att jag har roligt på hans bekostnad. Det är bara det att varje gång han går förbi i korridoren måste jag göra mitt yttersta för att undertrycka ett leende som går från öra till öra. Det är inte ett hångrin. Jag slås av små rutiner som är absurda på väldigt små sätt, människor som man ser varje dag men som man känner på ett enda sett: genom att man vet vem den andra är, att den jobbar här.

Det är en konstig grej. Att gå förbi människor som på ett plan är helt främmande men på ett annat fullständigt bekanta och nicka, "ja, ja, här går vi och jobbar. Du har varit här hela tiden. Det har jag med. Det är en hel evighet. Jomenvisst. Tiden går så snabbt. Janä." Det sägs inte, men det finns där. Och det är inget konstigt med det. En arbetsplats. En plats där man arbetar. Ibland i ett hörn, ibland på en stol, ibland står man upp.

Att vi inte känner varandra är inget problem. Det är bara så det är. Att det är så betyder inget särskilt. Vi jobbar ju här. Det är inget med det. Men vad äter den där planeraren till middag? Vad lyssnar den där professorn på för musik? När gick byråkraten senaste på bio? Är den där studenten snäll eller en riktig elaking? Om jag skulle ringa lektor X (som jag inte känner) och säga att jag låst ut mig och behöver logi, hur skulle hon reagera då? Man frågar inte. Det skulle vara bisarrt att göra det. Men man kan slås av såna konstiga grejer.

Av någon outgrundlig orsak blir jag alltid glad när jag ser den här samordnaren-vad-han-nu-gör. Fast jag är på skitdåligt humör den dan blir jag ändå glad. Speciellt när han lurar vid ett hörn och gör inget särskilt. Det är: jag förstår mig inte ett dugg på människor eller världen eller nånting men det är helt OK. Vissa saker kan man bara inte förstå även om de är en del av ens dagliga värld. Ens dagliga värld är bekant men samtidigt jättekonstig.

Knasigt! Och rätt så fint för att det visar på något sätt hur en viss förutsägarbarhet inte måste vara tråkig. Tvärtom, ofta.