15 November 2010

legitimitet

En artikel i dagens DN börjar så här: "Diagnosen utmattningssyndrom är omstridd." Oj, förväntas vi tänka, det som är så utbrett, hur kan det vara omstritt? I artikeln intervjuas en psykolog som i sin doktorsavhandling visar att stress försämrar flera av hjärnans funktioner. De som drabbas är inte dåligt utbildade och ambitiösa är de också (med andra ord: potentiell arbetskraft). Ni anar säkert vart det här är på väg. Just det:

"De tycker inte att de får någon riktig hjälp, de blir inte tagna på allvar. Den här typen av sjukdomar har stora legitimitetsproblem, därför är det viktigt att forskningen arbetar för att visa att upplevelser, som stress, faktiskt kan skada hjärnan."

För beskrivningar av upplevelser, det kan ju inte tas på allvar. Det är ju subjektivt och vad det nu heter. Bara vetenskapens järnhårda språk kan få oss att ta upplevelser på allvar - eller visa att nej, bakom de här upplevelserna finns det inget objektivt som visar på reella problem. Folk kan uppleva hurudan stress eller depression som helst, men kan det inte visas i hjärnan, så finns det inte. För det kan ju inte vara så att undersökningens utgång var fastslagen på förhand? Det vore ju ... ovetenskapligt.

I slutet av artikeln är det surrealismen som kommer till tals:

"Hennes önskemål är att dagens arbetsgivare börjar tänka lite mer "hjärnergonomiskt". Öppna kontorslandskap och inglasade grupprum går bort, menar hon."

Jag förstår precis. Att kontorslandskap är dåligt sitter i hjärnan: det blir för mycket stimuli.

Såklart går det att raljera med det här hur mycket som helst. Men misstron till människors upplevelser/beskrivningar som uttrycks här är väldigt skrämmande.

4 comments:

Benjamin said...

Vilken hjälp vill de sönderstressade ha? Och av vem? Ifall de vill ha hjälp från neurobiologer/sjukvården så kan sådana här påvisbara hjärnförändringar viktiga.
Med en magnetröntgenbild och ett intyg från en läkare att stress antagligen har förorsakat förändringar i hjärnan kan man få fart på en hel del arbetsgivare som annars väljer att inte se problemet. Men vad händer med arbetsgivarens inställning ifall många dyker upp med magnetröntgenbilder?

Kan det vara så att många sönderstressade t.o.m. själva har problem att ta sina problem på allvar, ifall de inte får "objektiva bevis"?

M. Lindman said...

Bra frågor. Kan gissa att en "vetenskaplig" beskrivning skulle ge legitimitet i många institutioners ögon, dom som skriver ut sjukledighet och så.

Jag tror nog att det är många som har svårt att ta sina egna problem på allvar. Det är ju väldigt stigmatiserade saker det rör sig om så att det är kanske inte så förvånande heller. ("Vara samhället till last")

Anonymous said...

Ändå är det så mycket lättare att säga "utbränd" än "deprimerad". Då är man inte sjuk - bara slut. Man är arbetsduglig och anställningsbar igen bara man får "ladda batterierna". Man är tillräknelig; det kan inte deprimanden stoltsera med.

M. Lindman said...

Bra poäng.

Ändå tycker jag ofta att utbrändhet beskrivs som ett personligt problem/tillkortakommande, snarare än ett systemproblem.

Sen tycker jag väl också att depression ibland beskrivs på samma sätt; får man lite medicin och laddar batterierna lite, så är man nog strax på (arbets)benen igen.