kafkor

Det tycks finnas ett kvalitetssamband mellan svensk litteratur och få boksidor. Den svenska skönlitteratur som jag tyckt om under de senaste tio åren har mest varit småromaner, romanliknande verk, på typ 150 sidor. Nu läser jag såna där böcker igen. Tunna, experimentella romaner författade på svenska. De råkar ha en gemensam nämnare i något slags Kafka-arv. Den första boken, Kupa av Marie Norin, är unheimlich på ett närmast extremt sätt (unheimlich-rolig? Just det.). Huvudpersonen oroar sig. Någon tycks spela radio i huset där hen jobbar. Vem spelar radio? Hens jobb är att nedteckna Madams biografi (kanske är det vad hen arbetar med). Är det herr O som spelar radio? På gotikens vis är det massor av saker som krälar och gnider och skräckelrasslar i Norins språk. Det håller kanske inte helt igenom som bokbygge, men vissa passager är briljanta i sin tunga otäckhet.

Nu läser jag en bok som i sin narrativa (icke-narrativa) öppenhet har en del gemensamt med Norins lilla roman. Jag kände inte till Sara Mannheimer sedan tidigare. Det är svårt att få huvudet runt Reglerna (som engelsmännen säger). Huvudpersoner beskriver ett projekt som ständigt brakar ihop. Hon vill "skapa skapelsen levande". Detta innebär/består av/kräver ett strikt regelsystem. För läsaren är det svårt att få regelsystemet att träda fram som begripligt. Reglerna faller sönder i för läsaren underliga detaljer; spolar, mystiska berg, en inlindad äppelklyfta. På grund av yttre, ibland vardagliga, omständigheter kan reglerna inte följas. Mannheimers stil är helt egen. För det första: texten är upphackad så att varje mening (ibland kort, ibland lång) bildar sin egen rad. Men sedan? Jag tänker på gamla testamentets mest invecklade ställen (i början av romanen: hänvisningar till just detta). Förstås tänker jag på tungrodda lagtexter som i detalj föreskriver hur något måste göras. Jag tänker på en viss stil som man hittar i mycket gamla kåserier. Och så Kafka och hans romanpersoners vindlande icke-handlingar, där handlandet liksom blir på hälft, upplösta i något slags grumlig ovisshet eller oklara hinder.Jag försöker få fötterna på vilkets slags regeltänkande hon beskriver: Freud & the geographical turn & Lacan. Bokens text cirklar kring en hel skala av begrepp upprepning/vana/rutin/kontroll/rit/lag/föreskrift/försummelse/nödvändighet/tvång. Men också: öppenhet slutenhet med avseende på "hur något skapas". Jag förstår inte exakt vad Mannheimer vill säga. Det är en sorts paradox hon vill åt: att vilja kontrollera något som inte kan kontrolleras: livet självt. Huvudpersonen vill skapa något levande genom sina vanor/föreskrifter. Reglerna skall inte vara ett tvång, de skall vara en skapelse. Det kräver öppenhet. Reglerna kväver samtidigt all öppenhet. En variant av den tvångstanke som beskrivs är mat-som-tillåten. Men det här är ingen "ätstörningsroman". Perspektivet på det otillåtna och det tillåtna är snarare ett förborgat förbud och lika förborgade föreskrifter, ett mystiskt tvång, och samtidigt, en lika svårforcerad längtan efter frihet-genom-tvång-bortom-tvång.

Det är kanske svårt att förstå utifrån min beskrivning, men Mannheimers bok har en oväntat komisk sida. Det komiska handlar för det allra mesta om att Mannheimer beskriver till synes vardagliga saker; parkbänkar, frön, små bestyr, att bjuda på en bulle, men ingenting av detta tillåts träda in i något slags vardaglighet. Allt är placerat i repetitionens och den misslyckade repetitionens strikta nät.