Gaita

Trots att det är tio år sedan jag introducerades till Raimond Gaitas filosofi läser jag hans självbiografiska bok, Romulus, My Father, först nu. Det är en fin bok. Som filosof kan Gaita ibland vara väl pompös. Det finns andra problem också. Det här syns inte så ofta i den här boken. Jag gillar Gaitas stil. Han skriver enkelt. Hans sätt att beskriva människor och djur innehåller i allmänhet en vakenhet för detaljer och tonlägen. Underligt nog har jag sett filmen som gjordes på basen av Gaitas bok. Att boken är tusen gånger intressantare förvånar mig inte. För många år sedan var Gaita på vår institution och pratade om Romulusboken. Det var på gamla stället. Av någon anledning var jag mycket trött. Jag satt i en obekväm trästol och försökte låta bli att somna. Jag minns nästan ingenting av vad Gaita sa. Synd. På sätt och vis är Romulus, My Father ingen typisk filosofbiografi. Gaita talar ibland om sitt tidiga intresse för läsning. Men hans sätt att beskriva hur filosofiska frågor väcktes för honom är sympatiskt. Det handlar inte om idiotiskt världsfrånvända (och självgoda) frågor typ "finns det här bordet - egentligen"; det han beskriver, utan att ens nämna ordet filosofi, handlar om förståelsen av svåra mänskliga relationer.

EDIT: Efter att ha kommit lite längre fram i boken inser jag att det där om att den här boken skulle sakna pompösa tendenser inte riktigt stämmer. Men alltnog är det en spännande bok som har många filosofiskt intressanta infallsvinklar, bl.a. stycket mot slutet av boken där Gaita diskuterar kring hur hans far saknade begrepp om självbedrägeri trots att han var mycket mån om att leva ett sant liv. Om man är intresserad av frågor om att "sakna ett begrepp" kommer det här stället verkligen att ställa frågan på sin spets. Och Gaita själv är inte alls klar. När man läser honom är det som om han skulle säga att det finns ett entydigt sätt att säga "min far saknar begrepp om självbedrägeri". Å ena sidan implicerar det inte att han inte kunde säga att hans far bedrog sig om saker i sitt liv, men samtidigt tycker Gaita att "I realized that my father did not [possess a concept of self-deception]" verkar vara en slutgiltig beskrivning. Men sedan upptäcker man att det han egentligen skriver är att han i diskussioner med sin far ger upp sina försök att få sin far att få syn på vissa saker. Att säga att självbedrägeri är ett viktigt begrepp "i en viss kultur" gör saken bara mer förvirrad.