Naivitet

"Det är inte så att han är sexistisk egentligen, han är bara väldigt naiv när det gäller frågor kring kön. Att han säger vissa konstiga saker visar bara hur naiv han är."

Vad har man egentligen sagt då? Hur fungerar begreppet "naivitet" här? Det tycks ha en massa adresser. "Bara han skulle tänka efter lite skulle han inse..." Och då: men handlar det här om tänkande överhuvudtaget, och om det gör det, så på vilket sätt? "Ja men hans sätt att uttrycka sig kan bara härledas till att han inte känner till feminismen så bra." Här ligger man nära den politiska korrektheten, hur man ska säga något för att det ska bli rätt. "Han är inte speciellt uppmärksam på de här frågorna." I så fall har man redan, i en mycket högre grad, uttryckt ett klander (och då menar jag inte klander som i nån domstolsuppfattning om moral). Den naive är verklighetsfrämmande, men då ska "verklighet" inte förstås som en summa av empiriska fakta. Då rör det inte på ett enkelt sätt om tänkande, utan om vad man tar i tu med, vad man låter sig konfronteras med, vad man öppnar sitt tänkande för (alltså: tänkande har en roll, men ofta inte så som man först tänker sig). Börjar man prata om uppmärksamhet här, tycks det bli problematiskt att säga: "Ja, egentligen avsåg han inte att ta den normala manligheten, och sig själv, i försvar" Problemet med en viss användning (markerar viss här) av begreppet naivitet är att moraliskt ansvar försvinner. Precis allt kan skrivas in som "oskyldigt" (naiv - full dessutom). Som jag redan sade hänger detta samman med att man på ett för enkelt sätt beskriver förståelse som intellektuell förståelse, "intellektuella processer".

Prova tanken: vissa samhällsformer skapar naivitet. (Jag har ibland funderat på hur politisk nittiotalsfilmatiseringen av Jeeves & Wooster var, men kanske fantiserar jag.)
Prova tanken: den naiva cynikern.
Prova tanken: den naiva ironikern. (Ironikerns och cynikerns självbild är att ha sett igenom precis allt - därför är de mycket naiva. Cynikern målar upp alla idéer som inte låter sig förenas med hans eget livshat eller hans egen livströtthet som "naiva".)

Naivitet handlar om vilken inställning någon tar till något. "Normal manlighet är väl OK - det är det andra som vi måste syna i sömmarna." Hur sägs det här?

Att beskriva någon/något som naiv/t har förvisso ofta en plats. En begriplighet. "Han förstår inte vad det betyder att säga så." // "Han förstår inte den fulla innebörden av vad han nyss sagt." Men poängen här: vilken är kontrasten? Vad har man gjort genom att beskriva någon så? Givit en psykologisk förklaring? (när behövs det?) Dragit undan mattan för kritik? Kastat nytt ljus på något? Allt hänger förstås på vem som talar. Om jag säger att jag varit naiv är detta sällan ett sätt att säga att jag inte bär något ansvar för vad jag sagt, att jag bara "råkade" säga det. Ofta tycks det vara just tvärtom. Det jag säger är, om det ska tas på allvar, inte att jag nu sitter inne med en riktig, sann beskrivning av något, men det jag sagt tidigare sätts in i ett ramverk av inställningar.

Ett exempel: under en kurs om mäns våld mot kvinnor rullade föreläsaren upp ett scenario. Scenariot handlade om hur man själv skulle handla om man utsattes för våld av sin partner. Olika alternativ räknades upp och deltagarna förväntades ställa sig i olika hörn av rummet enligt detta. Jag gick raskt till ett av hörnen, helt övertygad om att jag visste vad jag skulle tänka. Senare slogs jag av hur naivt jag tänkt, och att det var just självklarheten, att jag tyckte mig veta exakt hur jag skulle förhålla mig till denna fråga, våld, som främst av allt var naiv.