Problem/lösning

Nu läser jag då alltså Tidholms Norrlandsbok. Den är mestadels bra. Ibland väldigt bra och lyhörd för olika saker, stora och små, ibland lite hit&dit. På ett ställe säger en han snackar med, en miljöaktivist av nåt slag, tror jag (sammanhanget är Norrlands exploaterade skogar):

"Ingen vill tala om problem som man inte samtidigt har en lösning på. Då framstår man som maktlös."

Det här syns överallt just nu, rädslan för maktlöshet, och, genom det, viljan att göra problem hanterbara, och tendensen att peka ut den som formulerar ett djupgående problem (klimat, ekonomi, arbete) utan att ha en lösning som ansvarslös.

Dogg

Går runt kvarteren med min ex-ärkefiende, som nu är min kompis. Hon är på besök över helgen. Är under inga omständigheter bekant med hundlivsformen och nu går jag där och låter staden öppna sig via hundpromenaderna. C är en vildbasare som ibland tycker om att dra i kopplet. Ibland tittar hon spjuveraktigt bakåt: hänger du med, gamling? C pissar på allt. Ofta pissar hon på samma fläckar. Liksom omsorgsfullt. Jag fattar inte hur C kan portionera ut pisset på de där sättet. Vi går rundorna och C pinnar på, jag efter. C snusar på ett hus, pinkar lite, jag tänker på hur hundsällskapet beter sig under tiden. Tänka på annat, gå upp i C:s kissritualer & frändspårande, eller härja och dra i kopplet, fösa djuret vidare? C har kommandot och det vet hon. Jag kan inte låta bli att prata, högt, med doggen. Hitåt C hitåt, manar jag för totaldöva öron. C bajsar nära Fond-Toffes hus. Det är halt och jag glider efter ledaren, som tar mig genom vårdbergsparken. Hundar kommer emot oss. C lägger sig på marken med fötterna mot marken, kollar & avvaktar. Jag vet inte vad jag ska göra: här är det liksom jag som håller i kopplet och ska bestämma hur doggarna eventuellt får umgås. Den känns weird, makten. Andra doggen skäller. Den andra människan frågar om C är en pojke eller flicka. C är tyst och nyfiken, och jag river i kopplet. I trappan som leder bort från parken får C bråttom. Jag flyger som en tuss bakom. C ser nöjd ut och navigerar oss hem.

Sverige

Varenda gång jag landsstiger i Stockholm med Viking, groggig inte efter en vild båtnatt i karaoken utan efter att ha sovit en ryckig natt på brits, drabbas jag av bamseförundran (ofta ångestblandad). Detta märkliga land alltså. Bekant, ändå int. Nu regnar det igen. Klockan är 06:30. Cyklister viner förbi, nån jobbare, ett pärlband med bilar, på Fotografiskas vägg marknadsförs kommersjox. Jag går till slussen & hoppar på tunnelbanan, där jag lyssnar på en proper svensk dam som talar med en annan dam som har finska som modersmål. Finska damen böjer sig långt fram mot den propra, viskar nåt i hennes öra. Den andra svarar med rösten på maxvolym. Finska damen böjer sig fram, viskar teatraliskt igen. Där sitter jag de här dagarna på tunnelbanan, lyssnar och lyssnar och lyssnar på folk. Språklig verfremdungseffekt: ett språk som talas, är det där liksom mitt språk också? Nån sorts overklighetskänsla som jag inte riktigt vet hur den anmäler sig, men det gör den, varje gång. Hör slipad stockholmska som alltid påminner mig om min upplevelse av New York, det där ena sättet som vita ungdomar talade engelska, med en viss rytm, satsmelodi. Senare på dagen, när jag och min syster hänger i en biograf för att gå på filmfestivalfilm hör vi en gubbe som högljutt deklamerar nåt på norrländska. Liksom ok att jag känner rikssvenskar, men det är ändå nåt med att komma till Sverige, eller egentligen sthlm, att omringas av tevesvenska.

Vi är där för att se Pascal, kända för sina röjspelningar. Kliver in i en dragig lokal vid Medborgarplatsen. Bandet sitter uppradade vid ett försäljningsbord, där de säljer diverse. Skulle inte ha känt igen dem om inte någon viskat i mitt öra. Raden ser ordentligt plågade ut. Sitta där och kränga. På spelningsstället serveras det mat. Dinner+show. Får känslan av att vi kanske ska se Robert Wells istället när jag blickar ut över folk som myser vid sin middag. Vi (delar samma olat) är in i norden tidiga, och får lov att hänga på det där urtrista stället timma ut och timme in. Det hjälper inte ens att dricka öl. Monotonin bryts av att vi blir intervjuade av en lite äldre gentleman som glatt påpekar att han är en lite äldre gentleman. Och faktiskt, gråa hår spretar lite överallt där på spelningsstället. Under spelningen står folk som pinnar och observerar stuff. Bandet mullrar sitt, sen är det slut. På tunnelbanan skiftar staden plötsligt karkaktär: en kille hittar plötsligt sina kompisar på tåget. Från att ha slötittat i mobilen reder han nu vitt och brett ut sin kväll och deras kväll. Det ger småstadskänsla, bussen i Bollnäs typ. Jag blir glad fastän jag nästan håller på att somna på mitt säte. Tidigare ar det mörkaste hat som präglat mina stockholmsvistelser. Nu har jag blivit gammal och medgörlig och hittar småsaker som går att leva med, som ett morgonöppet fik vid ABF-huset och en bar där stämningen är - tro det om ni vill - snäll.

Göra nytta, göra nytta.

Häromdagen blev jag bestört. Jag berättade åt en bekant om en jag träffat som kommer från Irak som flera gånger varit inne på hur det finska stödsystemet passiverar människor. Folk ska arbeta säger han, göra nytta och lära sig börja från botten - inte få stöd och sitta hemma. Hen säger sig vara orolig för sina kompisar som inte blir delaktiga i det finländska samhället. Min bekant hör mig prata bekymrat om det där. Min bekant säger, till min förvåning, att det nog ligger en hel del i idén att människor är utstötta för att de inte arbetar. Hum-hum, muttrar jag lite tvivlande, och väntar på vart tanken skuttar iväg.

Min bekant: det är faktiskt så att folk görs passiva genom att få stöd. Att arbeta straffas ju i vårt system. Folk känner sig inte delaktiga av samhället. Ett bra system skulle vara sånt att arbetslösa skulle jobba med sådant som behöver göras. Att arbetslöshetsunderstödet skulle vara beroende av det här. Så skulle folk känna sig nyttiga, att de göra något - och det som behöver göras skulle göras. Vi behöver ett samhälle där vi kräver saker av arbetslösa.

Min kompis är uttalat vänster. Jag tycker det är ganska betecknande på många vis att till och med en vänstermänniska kan börja tänka i sådana här banor, som går helt i samma spår som Finlands regering nu, och Sveriges arbetslinje. Det som ser ut som 'vänster' är tanken om delaktighet och visionen om en statsapparat som skulle rustas upp för att fixa arbete som på ett eller annat vis måste göras, men som t.ex. inte är vinstbringande.

Det är intressant hur tvånget att arbeta för staten som arbetslös på det här viset för någon kan te sig som ett sätt att skapa sammanhållning, solidaritet och en känsla av att ha något att ge. Intressant - och sorgligt.

Samlingspartisten Susanna Koski kläckte för ett tag sedan ur sig att det för arbetslösa nog inte saknas jobb. Titta nu på skogen, insinuerade hon. Senare kompletterade hon uttalandet och bemötte kritikstormen med att det ju nog finns en massa arbete överallt. Bären i skogen behöver plockas, t.ex. Detta ska såklart inte förstås som att folk ska vända kapitalismen ryggen och leva på skogens fröjder. Utan: folk ska ta initiativ och bli företagare. Samtidigt utvecklas olika planer för ett finskt Fas 3-system där folk ska tvingas arbeta typ gratis.

I ljuset av detta är det ganska kusligt att också en vänstertyp tycker att tvång i statens regi vore önskvärt som ett sätt att skapa gemenskap. Det är tydligt hur det hos min bekant här finns ett jättestort hopp om att en välfärdsstat kunde träda in som en garant för att saker som behöver göras görs, och att de som gör dessa sysslor därigenom blir en del av en samhällelig gemenskap - och inte, som jag själv tror, blir en kast dömd att jobba för en apparat med täta band till näringslivet, och vinstskapande.

På tal om att dela på sådant som behöver göras. Själv fick jag en massa kritik från olilka håll för en text jag skrev om sysslor bortom kapitalismen - att dela på sysslor som ett sätt att ta ansvar för närmiljön. Jag fick genast höra att 'frivilligarbete' skulle konkurrera med låglönejobb och att frivilligarbete drabbar kvinnor som redan är belastade. Viktiga betänkligheter gällande frivilligarbete som det ser ut nu. Men texten förstods alltså som ett pläderande för ett alternativt system (i statens regi?) där folk gratis skulle göra olika saker som nu görs inom kvinnodominerade låglönebranscher. Att texten, en ranglig tankeövning (med många brister) och -provokation som alltså handlade om ett samhälle bortom kapitalismen, just förstods så var slående. (Jag borde säkert explicit ha tagit upp det där i själva texten, men det blev inte av.)

Famlande kring tudelning och polarisering

Jag har som alla andra sugit i mig en hög analyser av valresultatet i USA. Olika förklaringar drabbar samman och folk grälar om huruvida det utslagsgivande är kvinnohat, rasism, demokraternas misslyckande eller ett mediebubbligt post-truth-samhälle där vad som helst kan gälla för sant. Eller är det ett tecken på att folk är oroliga inför en framtid som tycks braka ihop och vill göra allt för att behålla vad som behållas kan - så att en stor del av befolkningen framstår som förfördelade. Allmän känsla av chock råder. Andra är förbannade på hur folk uttrycker sin känsla av att de aaaldrig hade tänkt att nåt sånt kunde hända. Är ni verkligen så här satans aningslösa, ryter min ämmerikakunniga kompis S. Jag känner mig just ganska aningslös där jag sitter i min stol i Martti, fortfarande omruskad.

En sak som gör mig trött när det kommer till eftersvallet efter val - Trump, Brexit, förra riksdagsvalet här i Finland - och den veritabla analysstorm som rullar in är hur 'polarisering' eller 'tudelning' kommer in. Jag säger inte att det inte är bra att snacka om polarisering & de sätt på vilka ett samhälle klyvs. Men: det är så signifikant att det är här, i en stämning av överraskning och chock som de här analyserna dyker upp. Det är som att bara vi börjar stava de första bokstäverna i polarisering och tudelning så tycker sig många veta EXAKT vad det rör sig om. JA SÅ ÄR DET, NU MÅSTE VI ÖPPNA ÖGONEN FÖR TUDELNING!

Igen: det är ok att snacka om tudelning om det gör ett jobb, men i panik- och chockanalyserna är det som om ett samhällsfenomen som på en och samma gång beskrivs som kulturellt, ekonomiskt, geografiskt, politiskt och känslomässigt (det finns kanske flera dimensioner) sveper förbi med en aura av självklarhet, som om vi genast när ordet nämns vet och förstår vad vi har framför näsan.

För det är ju just detta sätt att gestalta samhällsmotsättningar som är det allra vanligaste nu. Och den analysen delas ju av den oroade efterdyningsdebatten och i en månghövdad populistisk retorik, som på motsvarande sätt trollar fram ett undertryckt folk på landet och en mäktig elit i städerna.

Flera olika tdningar och mediekanaler har under de senaste åren försökt gestalta 'tudelningen'. Det är ett bra projekt. Det är bra att synliggöra förhållandet mellan stad och landsbygd, fattigdom eller ungdomsarbetslöshet. Sådana analyser, när de är bra, kan både vara specifika - typ uppmärksamma en småföretagares villkor - eller belysa större drag i kapitalismen.

Men det jag har riktigt svårt med just nu är 'tudelning' & 'polarisering' som panikord, där det lätt blir så att 'en samhällelig utveckling' blir en klump som sammanfattar oron. Och där utmaningen verkar vara att lyfta fram 'de bortglömda'. Vilket inte bara bekymrade journalister skriver, utan också Trump himself, som nyss skrev i en Tweet att 'the American man and woman will never be forgotten again'.

Det som skapas är en sörja av beskrivningar av polarisering & tudelning. Ett exempel: 'att känna sig som en förlorare' jämställs med 'att vara en förlorare' - där det blir lockande att fokusera på hur folk 'känner sig' (snarare än att fokusera på känslor i relation till annat).

jobb & pängar

Nu är det så igen att jag skriver in mig som arbetslös efter en stipendiesnutt.
Bokfan är inte klar, men den är på gång. Jag VILL skriva den, men det tar tid, måste mogna, perspektiven måste landa.
Jag har tänkt så här: på olika sätt skulle det vara bra att ha ett deltidsjobb. Få arbetserfarenhet, inblick i saker, få ett sammanhang. Göra något annat än att skriva&läsa akademiska och kritiska texter.
Och så behöver jag pängar.
Jag är trött på detta coming&going hos TE-byrån. Att känna dåligt samvete och gud vet varifrån det dåliga samvetet kommer. Nu tänker jag på klassiskt vis att ett jobb kan (be)döva det dåliga samvetet. Kanske det kan, kanske int.
Jag gör vad som helst som en halvblind, körkortslös exfilosofityp med dålig finska (men vill öva upp den och tror att det går) och svaga armar kan göra. Ett jobb som inte kräver expertis jag inte har.
Så länge det inte involverar barn.
Har du ett jobb åt mig?
Eller tips på deltidsjobb, vad en sån här kan göra?
-> mol.fi

Arbete och feminism

Diskuterade arbete och feminism i ett par sammanhang. Det som slår en, hårt, i den diskussionen är ett ständigt å ena sidan/å andra sidan som går igen i nästan alla vettiga diskussioner om arbete. Det jag märkte i diskussionerna jag deltog i var en oro där frågor om löner, arbetsvillkor togs upp, men för att sedan återkomma till att det här ändå sker i ett system som måste kritiseras. Den här uppdelningen hemsöks jag själv av:

- Visst är det nödvändigt/bra med reformer. Jämställd föräldraledighet, jämställt hushållsarbete, motverka dåliga arbetsvillkor i kvinnodominerade branscher, slut på sexismlöner, uppgörelse med uppfuckade prestationskrav på kvinnor, synliggöra & stoppa utnyttjande av migrantkvinnors arbete etc, etc. Det här är saker vi står inför nu, alltihopa måste tas itu med. Det handlar om människors liv. Jämställdhet på arbetsmarknaden innebär kamp både på arbetsplatsen och en kamp som handlar om arbetets relation till annat - familjeliv, städer, migrationspolitik.

och

- Men könade aspekter av arbetslivet är ingrodda i ett system som ruttnar. Ett system där själva livet alltid är sekundärt och underställt kravet att sälja sin arbetskraft. Ett system som snurrar kring en abstraktion som måste upprätthållas genom ständigt expansion men där allt ändå inte kan expanderas som lönearbete, utan tillhör en ram av förutsättningar. Det som upprätthåller värde - obetalda sysslor av olika slag, vård - är kapitalismens, det varuproducerande systemets, förutsättning. Där finns ingenting positivt i sig att "erkänna" eller "uppvärdera". Samhället och vi alla klyvs i vad som kan utföras som arbete och vad som inte kan utföras som arbete. I arbetssamhället finns det alltid något som är underlägset. (Fastän det underlägsna - känslor, vård, fantasi) på ett desperat sätt tillfälligt kan nförlivas i en kapitalistisk process.

De här sakerna rör sig på olika plan, men de står ändå i relation till varandra i och med att det handlar om att förstå - kort sagt - partiarkatet. Det är inte det att det första är konkret och det andra är abstrakt, eller att det första rör sig på ett detaljplan medan det andra rör sig på en övergripande nivå ('the big picture').

Det som lite har med det här att göra är en Youtubevideo från ett feministiskt symposium jag kollade på häromdagen. Tre panelister snackade om arbetslivet. En pratade om ojämställda löner och kvinnors dubbelarbete. En annan talade om global kapitalism, klass och låglönebranscher. En tredje talade om lönearbetet som form. Det blev rätt snabbt dålig stämning. Den tredje fick rollen som teoretikern som flummar iväg till det allmänna och ointagliga. Den första fick rollen som den som pratar konkret och som löser problem, tar ansvar. Den andra fick rollen som en som ser de globala sammanhanget och som snackar om stora saker utan att det blir grumligt och ohanterligt. Det intressanta var den ilska som vändes mot den tredje från den första talaren - att här kommer du fans teoretiker, och babblar om kön & arbete, men som dribblar bort de riktiga frågorna som faller ur synfältet, och istället kommer du här med omöjliga utopier som ingen människa kan tro på och som inte hjälper ett dyft för att förstå varför kvinnor får sämre betalt än män eller varför yrken kvinnor är verksamma i inte värderas. Kort sagt - den tredje talaren, med sitt milda sätt, framstod plötsligt som en mansplainer med anspråk på att berätta för tjejer om "hur det egentligen är".

Det jag vill säga med de här virriga digitala inristningarna är hur tydligt jag både i Youtubevideon och i samtalen jag hade härförleden upplevde det svåra i att på ett konstruktivt ickemumligt sätt kritisera jämställdhetspolitiken, en trots allt ganska förhärskande och på många sätt BRA idé om vad feminismen är : feminism som synliggörande av maktstrukturer.

nattkaffe

Det är sällan det händer, men ibland gör det ju det - att det plötsligt rycker i skrivfingrarna mitt i allt på kvälln. Har en grej som malt på länge och som borde fås ut ur systemet. Alltid när jag har den här skrivimpulsen, och känslan att nu nu nu så går jag ritualmässigt till kaffekokaren, som blir sunkigare och sunkigare för varje dag. Laddar fullt. Knäpper på, och gammelkokaren rosslar igång. KÄNSLAN: nu nu nu. Lampan lyser från köket, det där fula, äckligt gulvita energisparlampskenet, och fastän det är kväll känns det som om det redan vore natt. Hämtar högtidligt den fläckiga Kalmar nordens huvudstad 1997-muggen till datorn. Nu nu nu. Kaffet, rävgiftet. Och poff, tankekorvarna som skulle ringla ur fingrarna spricker och kaffet är bara rävgift och energisparlampskenet lyser i ögonen. KAMPEN: sitta kvar på stolen, inte vika sig för impulsen att sväva iväg. Vrider mig fortsättningsvis rituellt på pensionärsdynan jag har på stolen. Och energisparlampan lyser.

ddr

Idag: står utanför en fucking mässlada och hittar inte andra dörrar än fraktingångar. SATAN, vrålar jag åt himlen och en gubbe som går förbi. Har oerhört skoskav och min gourmetlunch på Hese hoppar i magan. Det ruggregnar och Böle med sina byggnadsklimpar och megagator är så fult att det ddr-gråa gnisslar i mitt bakishuvud. Igår tänkte jag att det var en bra idé att hänga ute länge med S för att dämpa ångest inför att uppträda. Det var det förmodligen också. Väl inne i ladan sitter jag med en fin typ jag inte träffat förr och försöker snacka om vårt ämne, som är våldsamt stort. Förutom att det barkar ganska åt helvete (vill säga allt, kommer int på vad exakt det är som är viktigt) är det okej. Några kottar sitter och lyssnar, mässhelvetet stimmar, lakritsremmar och Jari Tervo, en optiker erbjuder gratis glasögonputs. Efter samtalet går jag en runda i någå finlandssvenska montrar, dricker kyrkkaffe. Det blir en kort runda. Jag får ÅNGEST. Nåt med det där finlandssvenska: folk spejar på varandra och tittar efter bekanta. Själv känner jag mig liten, loppig och trött. Sätter mig ner och lyssnar på en annan fin typ, Y, som diskuterar med en författarkollega. En dam kommer fram till mig och frågar om "det är du som är den där filosofen". Jag är filosofen, returnerar jag belevat, där jag sitter svettig i min vinterjacka och regnfrissa. Har hört att det bjuds gratismat och det mest meningsfulla är att luska reda på denna gratismat, vilket jag gör. Stormar förbi montrarna, går vilse, vilse igen och träffar en rolig typ som studerade samtidigt som mig som jobbar där på mässan. Han pekar ut gratismaten. Jag äter gratismat på tom kafeteria. Sätter mig på Böle station och njuter av utsikten&huvudvärken och Hannele Mikaela Taivassalos (hittills bravuriga) bok In transit. Tåget går inte förrän om två timmar. En gubbe ropar, om och om igen: det är ingen poäng med att demonstrera och härja! Jag dreglar och sover hela tågresan hem.

ad hominem

River igång dagen medelst uppeldad diskussion på bästa Blå tåget. Vi läser om Murdoch och perfectionism, tanken att människan är och förblir i moralisk mening ofullkomlig och att vi i någon bemärkelse är fallna. Ivrig och hetsig diskussion som vi haft förr, men nu i en lite annan konstellation, följer.  

Det mesta som är viktigt i filosofiska samtal är det riktigt fucking enkla, som:

Kan du verkligen mena det där?

Vad skulle DU mena om DU sa det där?

Om någon LEVER så där, vad betyder det?

En bra diskussion om filosofi blir också oundvikligen ad hominem, varför känner DU dig dragen till det här sättet att tänka? Vad är det som talar till dig här, hur skulle du beskriva det? 

Svårt/enkelt/svårt

Trötta haket

Det är som det alltid har funnits där - Bristol. Sunkhaket med de hårda träbänkarna, gubbmusiker på väggarna. Jokkis spelar trötta Smithslåtar, den andra bartendern spelar metal. G infinner sig i sitt hörn nån gång mellan kl 00:45 och 01:00, ölen smakar rostig kran och gubbarna hänger nära baren. Bristol är så mycket åbo det bara går. På medeltiden måste det ha funnits ett medeltidsbristol. Jag har egentligen inte varit någon bristolit. Det är inte mitt hak. Ändå har jag hängt där ibland så intensivt att röven domnat av träbänkarna. När jag slutspurtade med avhandlingen satt jag på dasset mellan handledningssjoken om realabstraktioner och arbetsspänningar & stirrade in i det där Sjó. Det som nästan ser ut som en formel under. Som en hällristning där på dasset som lurar på en hemlighet om nåt. Alltså Bristol: alltid samma lite trötta och liksom inrutade bristolstämning med quiz på vissa dagar och fotboll på vissa dagar och sen hänger folk på de där träbänkarna exponerade ut mot skitful nylandsgata. Bristol: gubbigt och studentikost, men mindre studentikost nu men ett visst segt eller slött garde hänger kvar. Evighetsstudenter, rödvinsvänster, ölvänster. Och igår är postrock-M där. Vi pratar lite om shoegaze som omväxling, och inte om liberalismen/vänster som vi öh brukar. Förr i tiden var Bristol insvept i ett bristolstort tobaksmoln som åt sig in i hela ens varelse. Rökmolnet finns inte kvar, men det gör bristol i sin bristolskhet med stammisarna som postrock-M, men J från Lappland har jag faktiskt inte sett på flera år faktiskt, när jag tänker på saken. Men åh Bristol: tråkigt på ett visst sätt så in i helvete, men ändå vad tusan, vi går till Bristol. Det är ju jag som föreslår det, ur min mun, bristolbristol, beyond love/hate. Vi går till Bristol. Alltid nära, alltid där som en trygg rostölhamn. Haket väcker en motvillig ömhet. Där finns ett speciellt bristolsätt att vara till, ölutspätt och pissbrått, ganska lojt. På Gs plats finns det nu en vattenläcka, hål i taket, hink på golvet. Sitt inte där, manar G åt dem som int tittat upp i taket. Jukkis i baren har en absolut auktoritet och frågar på torr svenska vad det får vara idag. Den rostiga kranölen såklart. Uff. Morrissey vimlar i högtalarna precis som han ju brukar och kvällstimmarna gnids in på de där träbänkarna som skär in i aktern. En diskussion vippar åt ett håll och jag tänker nej satan nu går jag helt de facto hem, och det gör jag också. Tidigt.

Att stanna är en motståndshandling

Jag såg Po Tidholms tredelade dokumentär Resten av Sverige. Trots vissa små försök att laga underhållande SVT-teve var det här ren och skär ångetstelevision. Jag åt glass medan klumpen i magen växte. Tematiken är alltså avfolkning och glesbygd, och även om greppet är ganska virrigt finns det åtminstone ett försök att lyfta fram en fråga som känns genuint: är det så att vissa orter är dömda att dö ut?

I första avsnittet intervjuas folk som sitter vid dignande bullafat och berättar om besvikelser, ilska, sorg - om servicen som lagts ner och hur livet blivit svårare att leva. Dokumentären gör ett nedslag i Pajala, där en gruva först gav hopp åt orten, för att sedan gå i konkurs och lämna efter sig monumentala skulder och för vanliga människor som investerat i företagets aktie stora förluster. Ska det gå att bo kvar, funderar folk. Författaren Mikael Niemi ger ett vettigt intryck, och säger att han bestämt sig för att stanna, och att det kan ses som rena rama motståndshandlingen.

Det som är bra i dokumentären är att Tidholms eget perspektiv blir klart, och det är ett perspektiv som är viktigt: det råder en konflikt mellan stad och landsbygd, där landsbygden är förlorare, där staden suger ur landet. Den här konflikten illustreras på flera sätt. En sak som gör folk så förbannade är att glesbygden är utelämnad åt sig själv, medan de som bor i tätorter självklart servas på olika vis. Här finns en problematik som är intressant, och som kanske inte riktigt kommer fram i sin komplexitet, nämligen att människor i glesbygden ofta är medvetna om att det är upp till dem att saker i vardagen ska funka.

Det som rör till saker lite är att Tidholm intervjuar forskare som insisterar på att prata om problemet som en fråga om normer. Och en del av hans eget material talar samma språk. Som om det jobbiga är att folk har fel uppfattning om glesbygden, att folk reducerar glesbygden, är enögt självupptagna i sina urbana liv, etc. Såklart är det viktigt att prata om sånt också, men det blir kanske inte så klart vad problemet är bortom normerna - varför det verkligen råder en konflikt. Det antyds att avfolkningsprocessen inte kan beskrivas som en konspiration av illvilliga politiker. Kapitalismen smyger förbi, men mest symboliserad av anonyma riskkapitalister eller forskare som sammanfattar marknadsekonomin som en oregerlig kraft som, om den får råda, gladeligen låter olönsamma landsdelar förfalla och som slår ihop verksamheter där det är mest lönsamt. (Ordet 'kapitalackumulation' flyger förbi ytterst snabbt.) Och så får vi höra turismföretagare och kommunfolk som slipat vapnen i hur en ort ska framställas som 'attraktiv' för att kunna konkurrera.

Otydligheten kring det här framkommer också i hur Tidholm tassar kring lösningar. Det är uppenbart att han på något sätt är enig med Löfven, som intervjuas kort (och ger ett riktigt vimsigt intryck): lösningen är politik, en form av styrning. Tidholm argumenterar att näringslivet inte fixar saker, konkurrens fixar inte saker, utan det krävs aktiva styrningsmekanismer. Från statligt håll, antar jag, eftersom han försiktigt prövar på att se Norge som en förebild med sin skattepolitik, jordbrukspolitik & tullskydd. Men ändå säger han också att avfolkningsproblemet inte är något som låter sig bekämpas på ett enkelt sätt, och jag lämnas med ett intryck av att han egentligen kanske ändå inte tror på tanken att politisk styrning på ett hållbart sätt kan fixa saker. Vilket tror jag stämmer. Men att det är bara en gissning från min sida är besvärligt. Kanske tittaren alltför lätt genom Tidholms dragning till melankoliska bilder bekräftas i en allmänpessimism om att det är i städerna framtiden finns, och att slaget om landsbygden för alltid är förlorat, men förr var det bättre när gruvorna gruvade och det fanns jobb.

I dokumentären finns en del tragikomiska inslag där Tidholms journalistik fungerar utmärkt, och där mitt ångestmagknip blir nästan outhärdligt. Ett inslag handlar om turism, och Tidholm reser till ful-Rovaniemi och ställer några frågor till en totalt aningslös kommungubbe som provar sig på lite hobbyetnologi om upplevelseturism - varför det går att tänka på tomten som kultur och upplevelse. Tidholm gör fler syrliga nedslag i en rätt hopplös förhoppning om att turismen som ska rädda glesbygden genom nischade hotell eller upplevelser.

Och på tal om konflikt så medverkar rikets jordbruksminister i en kort snutt. Och han överträffar statsministern i rent och skärt fåneri. Råder det en konflikt mellan stad och landsbygd? Näe, det gör det inte. De hjälper varandra och vi måste tänka framåt. Få bukt med. 'Bukt' trivs inte med 'konflikt'. I en annan scen får vi se ett stackars kommunalråd gå på ett groteskt affärsevent där kommuner rankas enligt sin attraktivitet - och hennes kommun rankas i botten.

En annan sak som är bra i dokumentären är att den lyfter fram olika inställningar till att bo i en glesbygd. Hopp (tänker t.ex. på en iransk man som beskriver sin relation till glesbygden) och förtvivlan, och lite galghumor, som när en gubbe muttrar att begravningsverksamheten åtminstone blomstrar på orten... OCH så kan jag int låta bli att nämna en konstnär från Norrland som hetter Elsa Nordendahl som i ett arkivklipp agiterar hard-core&urbriljant om att Norrland är ett avelscentrum för människor som ska forslas söderut.

Har inte ännu fått Tidholms Norrlandsbok läst, men nu ska det bli av - den här dokun gjorde mig nyfiken på hur han tänker. Och det är ju utmärkt.

PS1 Åhå, nu ser jag att Konflyktlinjer också kommenterat serien.

lite som en ringklocka

Läser en artikel som handlar om det senaste på arbetspolitiksfronten: att tvinga arbetslösa att med jämna mellanrum låta sig intervjuas för att kolla deras aktivitet som arbetssökande. En sociolog uttalar sig vag positivt om resultaten, om än inte för samhällsekonomin som sådan. Med betoning på vag. Jag känner mig ofta, ofta dum i huvu s.g.s dagen lång, men här förstår jag verkligen ingenting. Först säger sociologen helt begripligt att intervjuerna helst ska göras face to face. Sen, på tal om nåt:

Det blir lite som att ringa i en ringklocka. Effekten uppstår av att den så kallade anpassningseffekten lindras. 

Jaha. Ringklockan. Anpassningseffekten.

Dräglande hundar? Eller vad är det för ringklocka som det ska ringas i? Associationerna snurrar på högvarv.

Samma artikel konstaterar för övrigt att det redan nu är så att arbetslösa inte interjuas i tillräcklig mån så att ens lagstadgad behandling uppnås. Tanken är väl att privata konsultbolag ska sköta bolagen, men det har det hörts väldigt lite om hittills.

EDIT: En dag efter detta skrevs visade det sig att staten av juridiska skäl inte kan outsourca intervjuandet till privata aktörer. Och det kommer man liksom på sådär lite efter en massa beredning. Justjust.

Nystart

Någon gång i våras blev jag urbota trött på denna blogg. Kände inte längre att den öppna formen fungerade som en ingång till flödande, kravlöst skrivande. Nu har några månader rullat förbi, ett pinat projekt har åkt ner i vessabyttan (och gott så) medan andra skriverier skvalpar på. Småningom har jag kommit att sakna detta skrivställe med layout från typ 2001. Det har kliat i bloggfingrarna och som en klok en sa är det bara att helt omärkvärdigt börja igen. Så är det. Har på sistone fått lite ont i magen av nåt jävla uppbygglighetskrav jag börjat känna pyrande i mig själv i olika former av skrivande. Kom ihåg hur roligt och viktigt det är med arga utgjutelser, ledsna runor och babbliga rutor om ingenting. Och åbovandringar. Idag såg jag en sån här, som en karta nästan, fantasikarta, nästankarta.

Det som är bra med bloggar är att de kan vara ett halvhemligt skrivgryte med lågthögt till tak, skrovliga golv och öppna väggar och att rummet kan förändras hela tiden. Nu börjar bloggen dessutom - tänker jag mig? - bli ett lite behagligt otidsenligt forum som kan susa på i all stillhet med random flisor och flagor. Få se vad det blir och hur, men ja. 

Kapitalism med samvete?

Jag har gått och grubblat på en tidningsartikel jag läste för ett tag sedan. I den uttalar sig en forskare som tycker sig se en utbredd utveckling - en utveckling som gäller hela vårt ekonomiska system. Resonemanget är ambitiöst, och tycks vara avsett att sprida hopp på tvärs mot krisvarsel, cynism och skandaler. Forskaren menar att ett nytt skede nu tagit vid, ett skede som markerar en etisk vändning där kapitalismen inte längre handlar om att skapa vinst. Nu inser man att värdeskapande är så mycket mera än vinst. Det verkar som att forskaren tänker att företag i allt högre grad motiveras av andra saker än vinst; vinster är bara en nödvändighet, men ingen drivkraft.

Resonemanget bygger på att det som är avgörande är hur vi tänker kring ekonomi. Forskaren menar att ett enkelspårigt ekonomiskt narrativ nu bytts ut mot ett mera komplext sätt att tänka. De problem som finns med kapitalismen - att vinster inte sipprar ner är något som nämns - kan enligt detta åtgärdas genom att andra motiv blir tongivande. Nu finns det ett nytt "tryck" på en godare form av kapitalism. Det här trycket består i ökad medvetenhet hos konsumenter, som börjar ställa krav, fler visselblåsare och fler företagare som drivs av andra motiv än vinst. Ramverket som präglar denna nya kapitalism är ett erkännande av företagens delaktighet av en komplicerad social miljö.

För en massa år sen läste jag en hel del resonemang om så kallad företagsetik. Den här forskarens idéer är tankar som omfattas av många. Man hoppas på en bättre och mänskligare kapitalism där företagens beroende av andra aktörer sporrar etiskt handlande. Det som upprätthåller förhoppningen är bilden av att ekonomi består av enskilda företag och att det avgörande är de motiv som styr enskilda människors handlande, må det sedan gälla konsumenter, visselblåsare eller företagare. Just uppställningen mellan det endimensionella och det konplexa ger ytterligare lyster åt tanken: kapitalismen går från det enkla till det komplexa - från det mekaniska till det sociala.

Jag tror det är viktigt att gå i dialog med de här tankarna just eftersom de tycks så vanliga, så lockande. Gå i dialog - och gå till grunden med vad som menas med "det ekonomiska systemet". Är det verkligen motiven som styr? Kan snälla entreprenörer förbättra världen bara de erkänner sitt sociala beroende? - Utmanningen är att titta på vad som lämnas bort i den här bilden: konkurrens, tvingande konkurrens, tvingande omständigheter. Och det är också viktigt att fundera på hur en sådan här bild av etisk kapitalism konstruerar "social omgivning". Här framstår det sociala som något som närmast per definition, när det erkänns, innebär något positivt, progressivt. Om beroenden erkänns är det något som är bra.

(Att "värdeskapande" i de här beskrivningarna blir en yvig gest mot något som tycks självklart - typ: nu skapas värde genom brand, genom något immateriellt, genom etik etc, är så klart symptomatiskt.)

Detta privilegiumsnack

Måste rista in några ilskna tecken här på ödebloggen för detta måste jag få ur systemet.

En viss känd akademiker/talare brukar med jämna mellanrum skriva lustiga kolumner där han bekänner sin priviligierade status. Kolumnerna börjar med bekännelser om dyra arvoden han kräver, chaufförer som kör honom till flygplatser eller en stabil karriär som gör att han får syssla med vad fan han vill. Och så en litania om de som inte är så priviligierade som han och visst ser han sina fördelar.

Nu läser jag en spalt där han ivrar för feminismen. Och jo, nog är det ju så att han uppskattar Kvinnor! Dem tycker han jättemycket om att bedriva action mellan lakanen med. Osv und so weiter. Men oj vilka privilegier han har haft som man och vore det bara så att alla skulle ha samma möjligheter och ALLA skulle få sitta i Nordeas styrelse (eller nån annan styrelse), då skulle vi leva i en toppenvärld! Feminismen handlar inte om att ta bort något från någon utan bara att vidga möjligheterna! Och ja, för att läsaren inte ska tvivla på trovärdigheten - professorn har faktiskt haft lite intimt action med feminister också. Kolumnens fromma budskap: det är roligt med action mellan lakanen; feminismen handlar inte om att förstöra någons party.

Nå vad är det nu som går mig på nerven? Jo, den här eviga performancen om att kolumnisten själv är exemplet på orättvisorna i samhället. "Om jag var kvinna skulle jag inte ha lika stor framgång". Men istället för att en sådan rörelse skulle göra oss uppmärksamma på en omedelbar nöd - så här kan det inte fungera - är det skribentens position som står i centrum.

Alltså problemet nu är ju helt sant att det råder brist på män som engagerar sig för dom här frågorna. Därför är det bra om en sån här man träder fram som feminist. Men här blir nästan allt fokus på just det där framträdandet, ett ståhej kring "att vara feminist". Att vara man och feminist. Kolumnen vädjar till att vi ska beundra denna moderna, fräscha man och hans fräsiga stil.

Jag tror inte privilegiebekännelser tar oss särskilt långt. Kanske gör de det i något sammanhang. Om de innebär ett ödmjukt granskande av var du själv står, vad det innebär att stå där, vad det innebär för ditt ansvar, det du kan göra, och vad du står i relation till. Men mycket oftare upplever jag att de diskussioner om privilegier som snurrar nu i såväl styrelsefeminism som - vad ska vi kalla det - intersektionell feminism tenderar att koka ner vad det är att tala till att tala ur en viss position. Och att en position liksom är vad den är.

Omvälvande småprat

Jag ramlade via ett tips över poddcasten Sandström gjord av syskonen Peter & Ann-Sophie. Från sekund ett är jag trollbunden av detta. Podden görs på den österbottniska purmodialekten och det är den mångskiftande syskondynamiken som sätter tonen. Att syskonen är radiodokumentärist (och -reporter) respektive författare gör att de behärskar mediet fullständigt. Jag har inte lyssnat på så många poddcastar, men när jag lyssnar på den här inser jag mediets möjligheter. Varför ska man lyssna? Podden tar ut svängarna - ordentligt, och det är som om hela livet ryms med i syskonens gnabb och berättande. Det som sägs är inte rafflande eller snaskigt utan just väldigt vardagligt. Kanske är det vad som gör podden så bra, tilliten till att det vardagliga är intressant och berörande. Sandström-podden är dessutom rolig - jag tror jag de facto störde mina grannar en del när jag lyssnade på den - utan att alls tyckas ha som avsikt att vara det. Det är inte humorradio. Ja, alltså detta är helt briljant, hoppas syskonen lagar nästa avsnitt snart! OCH så inser jag att jag missat Ann-Sophie Sandströms dokumentärer (en om galenskap, en annan om Mamm) - åh, hoppas YLE lägger upp dem igen i något tag.

These past weeks

Nästan hela min mentala energi just nu går åt till att skriva en text som handlar om spänningen mellan arbetskritiken som ett engagemang här & nu och som ett försök att gestalta vad det är att leva i kapitalismen, detta system, denna logik. Jag rullar runt Åbo och försöker bli klar över anti-politik, kritik som öppnar upp framtiden och den klistriga frågan "men vad ska vi GÖRA". Går på förstamajdemonstration med Vänsterförbundet och känner en bekant konflikt blomma upp. Sitter i solen och svettas under ett tal där Finlands mest lovande politiker säger att det hen vill göra, det är inget radikalt minsann. Finland på fötter, Finland i arbete, basinkomst kanske, investera i infrastruktur, hjälpa småföretag. Här & nu. Är det här det enda här & nu vi har? Sitter i saluhallen på ett fiskstinkande café, Åbos mysigaste, och våndas över en text om flykten från värde- och arbetssamhället. Avvecklandet som ska ske genom gemenskapens gemenskap, klassen som inte längre är klass. Allt på en gång, inget gradvis, ingen strategi, inga krav. Ingen politik, inga delmål. Ingen kolonilottsutopism. Texten slutar: och här och nu, här och nu. Ett öppet, förvirrat, lite förtvivlat, men ändå angeläget slut. Finns det något annat här & nu än att göra det mindre hemskt för arbetslösa, satsa på infrastrukturen, sluta skära ner i utbildningen, försvåra skatteflykt, klara av minimala klimatmål, öronmärka mer pengar åt äldreomsorgen, trygga familjeåterförening för asylsökande, riva upp besluten om ökade självrisker för att köpa mediciner, stimulera hemmamarknaden, införa sex timmars arbetsdag, ta mera statslån? Försöka fälla regeringen och hoppas på en ny, med mindre destruktiv politik? Alla de här sakerna är, här och nu, extremt viktiga. Men ändå - ändå verkar det finnas ett annat här & nu, som blänker fram, blixtvis, med en annorlunda logik. Jag ska försöka skriva om det där som blänkar till.

Konferenskoman

Okej, så hur gick det med nya insikter om kritik och feministisk teori?

Öh, inget vidare. Jag slank in på konferensen och drabbades genast av ett fenomen jag upplever nästan varje gång jag besöker sådana här evenmang. Jag blir trött. Alltså sova-trött. Oberoende av vad som sägs förflyttas jag nästan genast till gränslandet mellan dröm och vakenhet. Egentligen vill jag följa med i diskussionen, som för dagen handlar om epistemiska ovanor i feministisk teori, men engagemanger upplöses i en kompakt vägg av sömnighet.

Tankarna rör sig groggigt från en sak till nästa. Jag försöker lyssna på föredraget, bland annat en diskussion om hur snabbheten i den kommodifierade begreppskvarnen ska motarbetas med en långsamhet som föredragshållaren halvmetaforiskt kallar "filologi". Jag försöker utvärdera problemet med att ställa snabbhet mot långsamhet, begripligheten som ändå finns i uppställningen - långsamhet öppnar upp för sanningssökande. Att betona långsamhet verkar ändå betänkligt om analysen stannar vid att det är själva snabbheten, hastigheten, farten som gör forskare så benägna att kasta sig från modebegrepp till modebegrepp. Sen tänker jag att är jag just så där ogin igen som jag inte borde vara - och så blir jag blixtsömning.

Ett föredrag handlar om performativitetsbegreppet hos Butler och den psykoanalytiska bakgrunden som borde lyftas fram, istället för en upptagenhet vid sociala ytfenomen. Jag försöker hänga med, men börjar stirra på den märkliga exceltabell som människan framför mig tycks ha uppslagen på sin datorskärm. Vad står det i tabellen? Tankarna stövar, blir luddigare, jag sover nu. Väcks av att Lacan gjort inträde i föredraget och det sägs något om det traumatiska som vidhäftar det Samma men nu har jag ju somnat igen så jag förstår inte om det är Lacan eller Freud eller Butlar som eventuellt menar det och inte förstår jag någonting annat heller. Luften är tjock som betong och jag beundrar människors frisyrer och gör en katalog över olika discipliners hårmoden. I Finland var det populärt med hästsvans hos filosofimän ett slag. Det modet finns inte kvar, tror jag. Nu har en kommentator greppat mikrofonen. Jag tuppar av rätt så fort men hinner uppfatta att hen vill gå i närkamp med begreppet om det reala och om det eventuellt finns ett sådant begrepp hos Butler och... S ger mig en lapp. Tänker på hur vi brukade skicka skojiga lappar på forskis förritiden. Det var kul. Vi har haft en dispyt med C om rosa fjäderboar (pluralform? boor?) och bad girls in academia på en tandläkarstudentrestaurang i närheten med det sexiga och mumsiga namnet Dental. Tänker på lasagne, tänker på fjäderboa, tänker på det reala, tänker på solen.

Och så funderar jag på den socialitet som konferensen ofta kännetecknas av. Blandningen mellan artiga betygelser mellan talare och extraslappt häng mellan kollegor i pausen. Hur det slappa blir liksom megamegaslappt och alla skämt är roliga, också dom sämsta. I publiken är det någon som snyter sig med ett trumpetande ljud. När hen gjort detta för femte gånger brister publiken ut i - skratt.
Sen till slut tänker jag att fuck this, nu ger jag opp. Lämnar den sista sessionen därhän och klampar ut i det iskalla vårvädret efter en diskussionsstump med E. Tänker på Y som brukar betona att det är lika viktigt att skolka som att närvara vid konferenssessioner. Skolket är liksom en inbyggd del av konferensupplevelsen. Så är det; jag känner det enorma frihetssuget och så känner jag mig vaknare än nånsin annars där jag går förbi Upseerikerho på den där gatan vad den nu heter.

Filosofblicken.

En filosof är inte rädd. En filosof är inte liten. En filosof vill inte vara snäll. En filosof är inte omtöcknad. En filosof är inte ur slag. En filosof är inte feg. En filosof är inte ledsen. En filosof är inte bortkollrad. En filosof blir inte svarslös. En filosof tar inget personligt. En filosof är inte trött. En filosof är inte dumlycklig. En filosof blir inte nedslagen. En filosof blir inte fientlig. En filosof ballar inte ur. En filosof blir inte knäsvag. En filosof blir inte tom i huvudet. En filosof blir inte blixtförbannad. En filosof får inte ångest. En filosof är inte tramsig. En filosof förstummas inte av tvivel. En filosof blir inte paralyserad. En filosof vill inte krama om hela världen. En filosof tappar inte modet. En filosof tappar inte suget. En filosof tappar inte orden. En filosof tappar inte lusten. En filosof tappar inte fotfästet. En filosof tappar inte gnistan. En filosof tappar inte fattningen. En filosof är inte rädd. En filosof är inte rädd. En filosof är inte rädd.

Jag har varit på föredrag. I föredraget sades det saker om bildning, utbildning. BRA SAKER. Tydliga och vettiga och skärpta. Jag nickade i samförstånd, jag lystrade, jag kände mig klokare. Men/och/men. I beskrivningen av den goda bildningen, den som skiljer sig från karriärism, konkurrens, bästa-broder-pakter och traditionsvurmande är det, bland de fina beskrivningarna, ett stråk som jag inte kan annat än känna mig ofantligt lockad av samtidigt som jag är otroligt skrämd av vad den gör med mig när jag dras med. Detta är: en inställning till humanistisk forskning som varken är inställsam eller tomt traditionsvädjande utgår från brutal självkännedom. Obarmhärtig kritik både av en själv och av andra. Motorsågsvariant av "känn dig själv". Bullshit ska uppdagas, blahi-blaha ska genomlysas, falskhet ska uppdagas, självbedrägerier ska fiskas upp och penetreras. Istället för allmänljummet kritiskt tänkande: krossa skevheterna, rikta stålblicken, var obarmhärtig. VAR INTE SNÄLL. (Inte elak heller.) Det handlar om sanning. Och sanningen når man ingalunda genom mysiga bekräftelsesamkväm eller ryggdunkande kollokvier.

Säger jag: "men vi är ju inte mer än människor ändå..."?

Alltså, det jag undrar är faktiskt vad det är för filosofisk inställning som ser sig själv just som obarmhärtig krossare, sanningssägare, motvalls, tagg i köttet?

Det är något med den filosofi som tar en närmast heroisk skepnad - heroisk i sin kultur- och självkritik - som jag samtidigt känner mig ofantligt lockad av (riktigt sådär i skinnet), men också - for lack of better words - existentiellt skrämd av. Vad gör den med mig? Hur ser jag människor jag pratar med, umgås med, hur ser jag det jag "kritiserar"?

Bra filosofi är modig. Vad betyder "mod" här? Är det alltid modigast att lägga fram de saftigaste självbedrägerierna, skärpa blicken för det allra jävligaste, ruttnaste, unknaste, korruptaste?

En annan bild: filosofi börjar med generositet, att hjälpa varandra att tänka, att inbjuda till att fundera tillsammans. Att någon formulerar en tanke och min uppgift är att förvalta den på bästa sätt, på rättvisaste sätt, att begripa varifrån den kommer och vart den och du är på väg. Att gemensamt grubbla och där gemensamheten inte måste vara antingen rutten eller skoningslös, utan kräver en ständig vakenhet inför samlivets alla former, inte bara på ont, utan också på gott. Att filosofi också kräver en vakenhet inte bara för det skeva, utan också det goda-i-det-skeva, det goda som kan ligga på glänt, och som behöver lockas fram.

(Det här inlägget är skivet i affekt, precis som det skall vara.)

Morgondagens program: en konferens som heter "A critique of our own" som på sätt och vis korsar de här sakerna, från feminismens och queerteorins håll. En hurudan hållning är den kritiska?

Staden!

Det jag i huvudsak hängett mig åt på sistone är en nyfunnen podcast vid namn Staden. Kan inte säga att jag egentligen följt med någon podcast någon längre tid (förutom Patrik Hagmans Läsarpodd som jag lyssnar på intresse) och känner inte formatet så bra. Stötte på den här via irrskrivande kring urbanisering som jag råkat in på. Staden görs av urbanhistorikern Håkan Forsell och Dan Hallemar som är chefredaktör på tidskriften Arkitektur. Och ja, arkitektur handlar det om. Och urbanisering, stadsplanering och stadsliv i dess olika former. Varför är detta så bra? När jag stöter på riktigt bra grejer får jag en känsla av att världen öppnar sig på nytt, att jag erbjuds en ny form av uppmärksamhet, en ny ingång till saker och ting. Just detta är Staden. De två typerna diskuterar i en lugn ton om ett visst tema som ofta startar i en viss stad. Mycket, mycket sällan hänfaller podden åt att pliktskyldigt räkna upp det bekanta, berömda byggnader, ikoniska hörn. Nej, greppet är annorlunda.

De program jag hittills lyssnat på har utgått från städer så olika som Tel aviv, Borlänge, Uppsala, Hjo och Berlin. Med flera. Oavsett vad det är som har avhandlats har det gjorts med både inlevelse, kunskap och rörlighet på ett sätt som gör att jag fattar intresse för sådant jag inte alls trodde att jag skulle tycka är spännande. Och staden, den öppnar sig från en mängd olika vinklar. Perspektiven är ofta historiska, så att stadsplanering, stadsliv och arkitektur förläggs i olika tidsskikt med fascinerande relationer till varandra. Ett avsnitt handlar om sjukhusstaden, ett annat om trästäder, ett tredje om fabriker. Det är vansinnigt lärorikt, helt enkelt. Fokus flyttar från små sammanhang (kanske ett kommunalråds beslut) till en historisk tendens. Stadslivet behandlar varken enbart som strukturer, ting eller upplevelser. Frågan om varför en stad ser ut som den gör återkommer, men den frågan blir liksom levande, inte ett sterilt utgrävande. Oväntade associationer och kopplingar får en att se hur ett fenomen hänger ihop med ett annat, vare sig det gäller gågator, avloppssystem eller kasernområden. Det är kort sagt otroligt ambitiöst, detta program, och samtidigt fullständigt icke-pompöst. Jag vet inte hur dom lyckas, men det gör dom.

Jag har legat och kurat med dessa program i ett par veckor och fantastiskt nog finns alla program tillgängliga att lyssna på. HURRA för den här podcasten!

Vad hotar utbildningen?

Jag grunnar fortsättningsvis på frågan om bildning/kunskap - hur vi talar om vad det innebär att lära sig, att utbilda sig. Ibland heter det att bildning av en viss sort och karaktär behövs i samhället som ett sätt att skapa "en levande demokrati". En bild: en viss typ av medborgare behövs för en robust demokrati. Som att vi måste tänka igenom hurudan medborgare som behövs för en robust eller vital demokrati. En sådan formulering är inte så märklig egentligen, men jag är trots det inte helt klar på vad som avses i det här som oftast blir en slogan, inte minst i form av att en levande demokrati behöver så kallat socialt kapital. Jag läser två texter som lyfter upp frågan om vad utbildning och samhälleligt engagemang i en tid där kunskap ofta ses som en teknisk, funktionellt förankrad förmåga. Texterna närmar sig den här frågan på två radikalt olika sätt, även om det finns likheter. (Sorry, långt inlägg, texten är mest anteckningar för mig själv för att kunna tänka vidare kring det här.) Det finns många problem i båda angreppssätten, men här vill jag bara beskriva dem.

1.

In a world that has largely abandoned egalitarian and democratic impulses, what will it take to educate young people to challenge authority, resist the notion that education is only training, and redefine public and higher education as democratic public spheres?

Ett annat sätt att uttrycka hur det praxisförankrade nyspråket som präglar utbildning kan bemötas är att efterlysa ett nytt språk för att tala om vad som är viktigt. Ett språk som går bortom den managerialism som råder. Henry Giroux skriver en lång essä i Monthly review. "Given the multiple crises that haunt the current historical conjecture, educators need a new language for addressing the changing contexts and issues facing a world in which an unprecedented convergence of resources ... is increasingly used to concentrate powerful and diverse forms of control and domination."

Giroux efterlyser en rörlig, icke-dogmatisk politisering av pedagogiken som innebär att makt och kunskap blir en del av ett öppet frågande och synliggörande. Kunskap som tekniska färdigheter som gör oss till funktionärer i en orättvis värld kritiseras. Den kritiska pedagogiken innehåller visioner om samfundets liv. En idé om transparens tycks lura i bakgrunden: de sätt på vilka den pedagogiska aktiviteten reglerar/organiserar kunskap och mening ska öppet tydliggöras. Målet tycks vara att en sådan diskussion visar hur pedagogiken utgör en del av politik. Tanken relateras till Bourdieu: det gäller att avslöja de maktstrukturer som finns i kunskapande och inlärning. Den här maktdimensionen tycks alltid vara närvarande och måste alltid motas bort (pedagogik som erkännanderelationer). Den största utmaningen består i att koppla kunskap till makt, kort sagt.

Men Giroux skriver också om att det som den kritiska pedagogiken strävar efter inte bara är kritiskt tänkande, utan också politisk aktivism. Dewey citeras uppskattande: demokratin måste födas på nytt i varje generation. Den ska alltså gynna "democratic values, relations, autonomy and social change". Det "kritiska" som eftersträvas får inte stanna vid det synliggörande, utan ska också vara förbundet med ansvarstagande. Det räcker inte med att vara medveten. Förutsättningar för handling måste skapas. Vad innebär detta? Studenter ska inte formas, utan ska bli producenter, av kunskap och värden. Målet är självutveckling och socialt engagemang: frihet istället för repression.

2.

Jag läser också en intressant text av den australiensiska filosofen Raimond Gaita som handlar om universitetets roll i en värld där vi mer och mer talar om studenter som kunder. Den kluriga rubriken är: "to civilize the city?" Gaita skriver bra om hur vi inte kan låtsas som att det nyspråk som florerar nu kan avvisas bara genom att säga att vi visserligen talar på ett sätt, men verksamheten, själva den konkreta pedagogiska gärningen, ser annorlunda ut och förblir opåverkad. Han beskriver en form av hybris som går ut på en tröstande ironisk distans man tror sig ha: att t.ex. tänka att vi nog kan överlista systemet genom att vara strategiska, medan vi samtidigt tar hand om det som är vårt. En annan tankefigur är att målet är att hitta sin egen balans (t.e.x mellan forskning och undervisning). Men balanstanken, skriver Gaita, döljer vad det är som ställs mot varandra och hur vägandet uppstår.

Liksom Giroux påpekar också Gaita det farliga i att behandla utbildningen som något instrumentellt. Men i en mycket högre grad än den tidigare talar Gaita om utbildning - eller filosofi är snarare vad han oftast talar om - som ett egenvärde, där verksamhetens meningsfullhet visar sig i människors liv. Att tala om att vara kund eller att skapa balans förmår inte uppmärksamma vad som står på spel när människor är oeniga om vad som är viktigt för den verksamhet de är delaktiga i. I motsats till kundens vilja att få det paket som den betalat för är vetenskap/filosofi sådan, att det tar tid att förstå vad som är viktigt, och vad som är bra. När jag börjar studera kan jag ännu inte riktigt veta vad det är jag vill ha.

Han frågar vad det betyder att försvara universitetets idé idag. Utmaningen är varken att hitta det perfekta historiska exemplet på ett spirande universitet, eller att renodla en platonsk idé. Gaita artikulerar en tanke om "inwardness", ja till och med the "unworldly" - ett akademiskt samfund där reflektion växer fram och fördjupas, så att också nya dimensioner träder fram. På samma sätt som Giroux är han kritisk mot att tänka att tillståndet utbildningen befinner sig i nu kan ses som att det är en viss idé som förfallit. Förändringen är historisk och politisk (nya institutioner, ändrade sociala mönster), men för Gaita är det viktigt att beskriva den som att vi nu förlorat kontakten med vissa "standarder". Hans tänktande rör sig just kring att "förlora kontakten" med något. Eller kanske egentligen: det inte finns plats för fördjupning, reflektion kring vad som är viktigt, vad som är sant.

Där Giroux för fram en idé om kritisk pedagogik som riktar sig utåt, mot politik, aktivism talar Gaita om inwardness, att vetenskap och filosofi är meningsfullt utifrån den sorts liv som engagemanget med vetenskap och filosofi innebär. Det är livet som akademiker som står på spel då t.ex. humaniora hotas genom fetischen av nytta eller redovisningsmani. Akademiker står symptomatiskt nog nu inför svårigheten att försvara detta liv inför ett språk som är helt immunt för det.

Gaita är på ett helt explicit sätt kritisk mot att försvara akademin genom hänvisningar till samhälleligt engagemang. Sextiotalets studentrörelse ställde, skriver han, forskningen i revolutionens tjänst. Men det här gör inte att det är lätt att istället svänga sig med idén att universitetet är till för sin egen skull:

Som conceptions of intrinsic value go deep; others, however, are relatively shallow. Expressions such as 'for its own sake' and 'for its intrinsic value' mean something only in the context of a common understanding of how to characterize, more positively and fully, the value of something pursued 'for its own sake'. When such common understanding is absent, those expressions often convey the vague thought that something that should not be pursued only for its instrumental value is pursued only for that value. 

Giroux och Gaita kunde inte skilja sig mer än när de ger uttryck för det som hotar en levande pedagogik. Där Giroux talar om kapitailsm och maktspråk, talar Gaita om en (kollektiv) oförmåga att se djupet/allvaret i "the life of the mind". Och detta är alltså, i någon mening, en begreppslig förlust som syns i hur det akademiska livet blir en karriär eller ett jobb. Gaita kan sägas representera en bild av bildning, i meningen "persoanl cultivation", där människor ser nya saker, fördjupar sig, engagerar sig i en verksamhet som förändrar dem. Vad återstår det i denna idé för oss att kämpa för, frågar Gaita, som oroar sig för om den överhuvudtaget är tillgänglig. Typ: kan vi tala icke-ironiskt om kärleken till sanning? Men samtidigt som Gaita (över)betonar idén och dess o/tillgänglighet, är det han slutligen vill säga något om det liv som akademiker lever.

På frågan om akademikern eller filosofen har en skyldighet att engagera sig i samhällelig debatt svarar Gaita: det beror på - hur det är fatt med akademin/filosofin. Men kanske kan man ändå säga, föreslår han, att det är en brist om filosofin och den offentliga diskussionen glider isär. Akademiker uppmuntras att publicera sig i facktidskrifter, inte att diskutera med icke-akademiker.

Giroux ser den kritiska pedagogiken som ett sätt att utmana och uppdaga maktstrukturer. Gaita ser makt på ett helt annat sätt, tror jag. Han skriver så här: "The difficulty is not so much that of speaking truth to power, but of speaking truth to a very attractive urbanity - sometimes even to glamor - that deprives most of what is taught in a university of the power really to shake us." Den här meningen tror jag sammanfattar skillnaden mellan två olika sätt att se på utbildning och forskning/vetenskap och hoten som riktas mot dem.

mittiläsningen: Shirley Jackson

Jag läser en novellsamling av den amerikanska författaren Shirley Jackson som heter The Lottery and Other Stories. Låt det bli sagt genast: Jackson är en skribent som på ett lågmält sätt extraherar fram en typ av mycket vardaglig fasa. Hon rubriceras ofta som skräckförfattare. Tydligen har hon också skrivit saker som är mer renodlad "horror" men genast när jag börjar läsa den här samlingen med noveller blir det tydligt att blicken riktas mot skräck, en märklig sorts melankolisk skräck.

En av berättelserna handlar om en ung man, Tom, som bor i en prydlig våning. Han fixar middag åt sin slarvmaja-granne som bor i en nästan likadan, men råddigare, lägenhet dit han har nyckel. Grannen kommer över, och Tom vill excellera med rätter och dukning. Mitt under middagen dyker grannens chef upp en bullrig typ. Grannen vill göra ett gott intryck, bjuder in chefen och börjar agera värdinna. Den egentliga värden upptäcker att hans granne gradvis börjar presentera honom som sin gäst, och att hon ger sken av att lägenheten är hennes. Den korta och lakoniska berättelsen slutar med att Tom blir bortbaxad till grannens råddiga lya. Alltså det här låter ju inte särskilt mycket "horror" men i Jacksons sätt att skriva blir det just skräck som träder fram. En fasa som liknar t.ex. en situation där du säger något, men den du pratar med reagerar som om du inte sagt något överhuvudtaget.

Jacksons stil är inte lågmäld som i "lugn humanism" eller så. Det är litteratur hård som flinta. Absolut gehör för stämningar och dialog. Alltså jag vet om ganska få författare som är skickliga på att skriva dialog. Ofta är dialogen det som blir lite töntigt, lite generiskt, lite enahanda. Hos Jackson: svängarna tas ut, i det lilla. Jag blir ibland överväldigad av att läsa skönlitteratur. Det här är en sådan gång, utan att jag egentligen är förmögen att säga varför, vad det är som träffar så rätt.

Jag påmindes om Jackson när jag läste en streckare i SvD för inte så länge sen. Kom ihåg att jag i mina bokhamstringsskov införskaffat en novellsamling - måste genast sätta igång och läsa. En formulering i streckaren jag upplever att är på pricken är att Jackson inte är ute efter att uppdaga en form av fasa som vilar under en välpolerad yta. Obehaget som träder fram kunde i just de berättelser jag hittills läst istället ses som en sorts aspektseende: vardagen blixtbelyses på ett visst sätt. Det fasansfulla är inte mystiskt, utan självklart. Och det är den här självklarheten som gör berättelserna, bland dem den om Tom som undergivet blir förvisad till grannen efter att ha blivit veritabelt utsuddad ur sitt eget liv, så smärtsamma att läsa.

Det som slår mig som ovanligt i novellerna är hur fasan förankras i en grundläggande sorg. Det här gör berättelserna till existentiella rivjärn.

High-security race to the bottom

På teve sändes nyligen den svenska dokumentären Förvaret från 2015 (regisserad av Anna Persson och Shaon Chakraborty). Dokumentären följer med en fängelseliknande anstalt för människor som kort sagt ska tvingas ut ur Sverige - asylsökande som fått avslag på sina ansökningar och som Migrationsverket bedömer att måste hållas i förvar, låsas in, tills de deporteras. Lågmälda scener lyfter fram den oro som enhetens boende känner. Ibland bottenlös oro. Ibland: en tom korridor, någon som skriker. Flera av de tvångsintagna har varit på anstalten under många månader i väntan på olika beslut. Bland personalen får vi möta människor som bryr sig, som försöker göra situationen drägligare för de som tvingas bo där. Vardagliga saker som att röka på gården eller göra det trevligt på kvällsfikat. I flera repriser ifrågasätts den här vänligheten, mänskligheten av ledningen som ett problem. Att en enhet ordnar trevligt till kaffet eller så förvandlas till en besvärlig standardhöjning: det får de andra enheterna att se dåliga ut och sådant kan ju inte pågå. Det här sägs i en anda av: nämen ni förstår ju hur det är.... Ett åberopande av yrkesmässigt samförstånd. Personalen uppmanas att förhålla sig som "tjänstemän", att hålla distansen, tänka på sin roll. Just misstänksamheten mot att göra boendet mindre byråkratiskt är slående. Istället för att det är byråkratin som framstår som det stabila och självklara är det här som att fasthållandet vid professionella standarder framstår som ett pågående drag i en outsägligt grym migrationspolitik där människor måste behandlas som bytbara representanter för strömmen av migranter.

- - - För ett tag sedan, några månader nu, läser jag om de finländska planerna på att bygga nya enheter för asylsökanden som nekats asyl och som inte lämnar landet frivilligt. I tidningen konstaterades det här som någon typ av helt naturlig utveckling, något som måste växa fram, givet läget.

Förvaret frammanar bilden av en byråkratisk anstalt där ledningen förvandlar situationen till neutraliserande nyspråk ("förvar", "förvarstagna") där det institutionaliserade våldet ändå knappast blir mindre påtagligt. Dokumentären visar också på ett beundransvärt sakligt sätt hur människor hanterar den här vidriga situationen. Personal som inte låter en minimistandard begränsa hur de gör sitt jobb. En av de tvångsintagna, en ung man, verkar hålla sig vid liv genom att ifrågasätta, prata, diskutera. Det är en osentimental produktion som är ruggig att se just eftersom den är så ointresserad t.ex. av "human interest". Vi serveras inte en bekväm helhetsfigurbild av de människor som förekommer i filmen. Men bilderna engagerar. Det här är eventuellt ett politiskt relevant angreppssätt: i filmen får vi se människor som frågas ut om vem de är. En kvinna från Tjetjenien med svåra hjärtproblem säger att hon flytt från två krig. Hon intervjuas av byråkrater som hävdar att hon förfalskat sitt namn och sina personuppgifter - nu ska hela sanningen fram. "Hela sanningen" blir ett led i utredningen: ska hon få stanna?

Dokumentären har ofta fått recensenter att hänvisa till den amerikanske dokumentärskaparen Frederick Wiseman. Wisemans filmer borde jag i något skede få tassarna över. - - Men en grej om det: när den här jämförelsen görs, och när det konstaterats att dokumentären inte är sentimental, sägs det allt som oftast att kameran är "objektivt registrerande". Det är en ganska märklig (och tröttsam!) dikotomi: antingen tårdrypande manipulation eller det objektivt registrerande. Kan det inte finnas många andra sätt att göra icke-sentimental dokumentärfilm?

These past weeks

1. Läser ett fint citat av Rebecca Solnit: "Det finns ett slags antikritik som strävar efter att utvidga konstverket, genom att hitta beröringspunkter, genom att ge det en mer öppen tolkning, bjuda in möjligheterna, så att verket efteråt är mer komplext och fritt än det var från början. Riktigt betydelsefull kritik kan befria ett konstverk, så att det blir synligt i sin helhet och fortsätter att leva och blir inbegripet i ett samtal som aldrig upphör utan i stället fortsätter att ge näring åt fantasin." Solnit är hon som skrivit om mansplaining btw. Jag måste läsa Solnit; höh, att jag läser så långsamt och knaggligt. Det visar sig lite överraskande att hon står där, i min hylla. The Faraway Nearby. Men, citatet: kritiken som öppnar upp, utvidgar, ger rum - ger verket möjlighet att forsätta leva. Kritik, här, är inte att behärska eller avslöja, eller ens att borra in sig i en specifik typ av läsning. Kritik som samtal! På tal om det ska jag också läsa Eve Kosofsky Sedgwick om paranoid & reparative readings.

2. Vissa har en sådan förmåga att levandegöra platser! Jag läste ponks' rapport från Rom (jämte bilder på fejan) och fick omedelbart ett behov - inte kanske av att resa men att utforska saker, kanske bara ta bussen till Kråkkärret, eller kanske bara knyta skorna och gå ner på stan. Texter&bilder som påminner en om ingenting mindre än varför det är gott att leva och rumla omkring i detta allt. Tack Lotta! Men jo jag vill åka till Rom också. Nån gång. Var där 2009 på en mycket märklig och på det stora hela mycket fin resa.

3. Min morbror dog förra veckan. Jag pratade med mim mamma i telefon ganska mycket den här perioden. Hon var där med honom in i det sista. Jag sitter på soffan i Åbo och Åland känns som andra sidan världen - jag önskar jag skulle ha varit där, med mina släktingar. Istället är jag hemma, oförmögen att göra något annat än att laga en massiv portion mat, titta på solen genom lortiga fönster, gå en promenad och ta en kaffe på ett café jag vanligen aldrig besöker. Livet är så satans skört.

4. Jag och B läser Rush Rhees. En aspekt av filosofi jag slås av särskilt nu när jag inte vistas på universitetet längre, inte vistas i en filosofisk miljö där filosofiska samtal av olika slag pågår, är hur mödosamt det kan vara att få filosofiska frågor att över huvudtaget öppna sig. För att återgå till Solnit-citatet: bli levande. Upplevelsen är naturligtvis psykologisk i någon mening, och kanske är det en fråga om läggning också. Men, typ: att vara inne i att fundera på vissa saker versus att förlora kontakten med vissa frågeställningar. Min upplevelse av "att förlora kontakten" innebär att det krävs arbete från min sida för att texten inte ska förbli stum, förbli en samling av stumma resonemang. Jag måste engagera mig för att förstå varför det är angeläget att ställa vissa sorters frågor, eller oroas av vissa typer av sätt att tänka. En av texterna kritiserar en förståelse av "vetenskaplighet" som utgår från att vetenskapen (det vetenskapliga som enhetlig världsbild) ska sätta oss på rätt köl i kunskapsteoretiska frågor. Det här påminner mig igen om vad det var att börja studera filosofi, där en del av svårigheterna - det var ingenting negativt i dem, utan det var en ganska neutral och till och med positivupplevelse , också i sin frustration, vill jag minnas - bestod i att se varför nåt överhuvudtaget är ett filosofiskt problem. Är det här månne bara en psykologisk grej, eller hur ska det beskrivas? Alltså min avsikt är inte att säga att filosofiska diskussioner är meningsfulla bara när man är mitt inne i dem. Jag vill helt enkelt beskriva en lite underlig personlig erfarenhet som handlar om vad det är som krävs av mig för att engagera mig för en text - ja, för att förstå en text - att förstå på något sätt är att engagera sig.

5. Solen, solen, solen. Solen! Den skiner så brutalt så här års - blir lika paff och överväldigad varje år.

bildning

Jag ser ett tv-program där Horace Engdahl och Liv Strömqvist tussas ihop för att tillsammans göra en Bildningsresa. De förstra avsnittena utspelar sig i Köpenhamn och Berlin. Det är så satans awkward. Liv kollar misstroget på Horace som docerar och föreläser och mansplainar. Liv ställer frågor som en duktig och intresserad elev. Hon får prata/ifrågasätta lite mer i klipp där hon ensam är med. Horace kollar lite överlägset på Liv. Det känns som hårt regisserad teve där idén är att nåt ska kläscha: Feministen & Kulturmannen. En stolpig voice-over läser citat från Kierkegaard och Goethe. Kulturisterna går vilse på kyrkogård. Kulturisterna går vilse på Berlins gator. Ansträngt gemyt. Det är alltså tänkt att handla om bildning. Jag undrar vem programmet är tänkt att nå ut till. Eller är det bitsk satir ämnad att reta vissa? De första två avsnittena rör upp ett virrvarr av bilder av bildning och anti-bildning: att vara kultiverad, att vara intresserad av historia, att känna till klassikerna, att ifrågasätta kanon. Voice-overn läser citat och jag blir pinsamt berörd av den teatralt allvarstyngda rösten. Kanske är jag fel målgrupp? Vem är rätt målgrupp? Hur är det tänkt att detta ska engagera?

När jag ser det märkliga programmet tänker jag på min svårfångade aversion mot begreppet "bildning" (ännu värre på finska: sivistys). Är jag bara sur på det där avmätt överklassiga i bildningsbegreppet, det som luktar kanon och makt och Europa, Europa? Just det där som kommer fram i tv-programmet?

Delvis säkert. Men något annat är det också som framhållandet av "bildning" triggar, och jag försöker förstå vad det är, eller vari min, kanske falska & ogrundade historieobildade irritation ligger. Eller kanske är det inte irritation utan frustration som på något vis handlar om en lika frustrerad och ofta sorgsen diskussion som försiggår nu, ofta om universitetet och allt som gått åt helvete.

Finland skär ner i utbildningssektorn med massa miljarder. Universiteten säger upp folk. Det här är ofantligt destruktivt. Är det inte viktigt i denna ödeläggelsens stund att just prata om och påminna sig om bildning?

Bildning är viktigt i sig och för sin egen skull och ska inte motiveras med något yttre. Typ så?

Samtliga politiker, eller många av dem i alla fall, skulle utan vidare intyga att de visst stöder bildning. Ingen kotte vill vara emot bildning (liksom ingen vill vara mot "kultur"). Alla vill ha bildning. Bildung ist gut ja. I ett tidningsreportage för någon månad sedan läser jag om hur bildning är ett gammalt högerideal som nu svikits. Bildningen har blivit de rödgrönas sak, målar artikeln upp. Men är det möjligt att ens tänka sig att det någon verkligen tar strid för är just bildning?

Det som jag försöker reda ut för mig själv: något som ibland gör diskussionerna om - eller snarare beklagandena av - nedskärningspolitiken, universiteten, utbildningspolitiken, tama är att bildning blir ett ideal som tas för givet. Som om vi alla visste vad det är. Problemet är bara att helt paktiskt fixa gedigna institutionella ramverk, sen rullar det nog på. Det är ju det där bildningBildung, nåt prima och bra som omfattas till höger/vänster som ska värnas om i sig. Och den tanken är ju inte helt fel på det sättet att ett sådant argumenterande kan hjälpa till att betona universitetets autonomi, till exempel. Jag antar att retoriken om att "värdera i sig" ganska ofta har karaktären av: tassarna bort! Vilket är helt ok, men kan göra det svårt för diskussionen att verkligen leva, och urskilja vad det är som människor vill ta strid för.

Motatsen till det här för-givet-tagandet är, för att anknyta till en text i senaste numret av tidskriften Ikaros (bra artiklar av Sharon Rider & Nora Hämäläinen!), är att varje generation själv måste upptäcka vad bildning är. Här blir "bildning" (jag har fortfarande problem med ordet) snarare en fråga än ett givet värde som kan omfamnas i sig.

Sara Heinämaa skrev en intressant artikel i Helsingin sanomat på hösten. Hon försöker sätta ord på ett kristilllstånd som omfattar allt från universiteten till hälsovården genom att tala om merkityskato. Med det menar hon att något hänt med hur vi förhållar oss till sakers betydelse. Artikeln kunde tolkas som att hon pekar på förlusten av "gemensamma värderingar" som binder ihop olika verksamheter och styr dem mot gemensamt omfattade mål (ett sätt att ställa upp saker som jag tenderar att ha svårt för). Då skulle vi kanske vara tillbaka i bilden att det finns nåt sånt som bildning som gemensamt värde. Men intressant nog skriver Heinämaa att det som riskerar att försvinna är "yhteisen pyrkimisen mieli" - det är det gemensamma strävandet som står på spel, engagemanget i delade verksamheter. När det här börjar försvinna blir universitetet, hälsovård etc. saker att "upprätthålla"; betydelsen de här sakerna har står inte i fokus, utan det som blir viktigt är olika regler, kvoter, egenintressen etc.

När folk oroar sig över att universiteten kommersialiseras, när folk oroar sig över att resurserna tryter, budgeterna krymper - det är då som det behövs mindre festtal och mera klarspråk, krasspråk. VAD är det som vi vill kämpa för? VAD är vi oroliga för att ska försvinna? Det här kan såklart handla om allt från universitetsbibliotek, tidskrifter till olika förståelser av vad det är att lära sig något.

Det är ju långt ifrån alla diskussioner om bildning som har den här (vanligen lite gnälliga) karaktären som jag irriterar mig på, "bildning för sin egen skull". Det är, tror jag, när bildningsbegreppet just börjar tas för givet, blir ett Värde som ska odlas, som diskussionen urvattnas. Då blir den defensiv. Och kanske ett typiskt drag här exemplifieras av SVT-programmet med Strömquist&Engdahl. Det jomsas om kanon. Bildningen blir antingen pittoresk eller maktfullkomlig.

Kanske är det inte så överraskande att det är just "bildning" i den här svävande bemärkelsen som träder fram som det viktiga just nu. Situationen i Finland: nedskärningar, jobb som sägs upp. Panik blandas med sånt som man vant sig vid för länge sen. Människor försöker uttyda en längre utveckling. Det är nu vi måste säga ifrån och försvara det som försvaras kan, tänker man (kanske). Det viktigaste är att mota bort det ekonomiska språket och betona att bildning behövs i samhället/att bildning är bra för sin egen skull. Bildningens självklarhet blir ett sätt att säga: det här måste vara viktigt. Men kanske det är just den här rörelsen som är problematisk?

Ännu om glesbygd

Jag tänker fortfarande på den så kallade glesbygden. Hur glesbygd blev glesbygd, hur vi talar om det glesa. Ser ett finlandssvenskt tv-program om ämnet. En ekonom som numera är riksdagsledamot för ett högerparti säger att urbaniseringen är en oåterkallelig process. Städer är produktiva. Glesbygden är det inte. Vi måste finna oss i att bo i städer, där jobben finns. Programledaren frågar om bostadsmarknaden och hyrorna. Jo, visst blir det dyrare att bo i städer, säger ekonomen. Hur klarar sig de som jobbar i låglönebranscher? Kollektivtrafiken ska fungera så bra att det för dessa människor - restaurangpersonal och städare - är möjligt att bo 20 eller 30 km från staden.

I programmet förstärktes bilden av att glesbygden är ett problem. Olönsamma bygder som kan upprätthållas bara genom konstgjord andning, genom dyra stöd och ohållbara mekanismer. Frågan som ställs: finns det några lönsamma näringar som kan bevara landsbygden? Annars är det kört.

Journalisten frågar nämnda ekonom om skogsnäringen och andra branscher kan skapa jobb på landet. Det kan de, eller det ska det inte, ansåg han. Folk kan bo i städer och jobba med de här sakerna.
En fysioterapeut säger att hen bor i en stad eftersom det finns långt rikare yrkesmöjligheter än i hennes hembygd, där hon lätt kunde få jobb, men där någon specialisering inte finns.
Några människor som intervjuades i programmet närde ett fromt hopp om att det går att bo på landet och att skapa jobb där. Någon jobbade på distans. Någon annan hade företag och hoppades på att expandera.

Jag börjar tycka att en alltmer slående ingång i förståelsen av vårt ekonomiska system - vår livsform - är att de flesta områden (i ett land, på vår jord) blir "problem" medan andra är möjligheter och att det här växlar helt beroende på utvinnande av (mer)värde. Det är old news såklart att kapitalismens jakt efter förmerande av värde har en geografisk dimension (David Harvey är väl en som populariserat detta) och att den processen pågått i flera hundra år. Och det är ju långt från bara marxister som uppmärksammar den här sortens geografiska och historiska processer. Men själv har jag inte varit så vaken när det gäller den här aspekten. Om ni har litteraturtips, dela gärna med er till en yrvaken.

bo & leva i städer

Häromdagen var jag i Helsingfors. Ett litet ärende och en dag att fördriva. Jag har egentligen inget emot den kejserliga huvudstaden. Den känns inte lika monstruös (och monstruöst självmedveten) som det onämnbara stället i väst; jag får ingen kan-inte-andas-jag-exploderar-själen-går-sönder-panik. Eller i alla fall inte hela tiden. Helsingfors har sina fina hörn. Rå arkitektur, blåsiga gator, dundrande spårvagnar och kolberg. En minimalistisk tunnelbana och ett tåg som kan ta dig till Moskva. Jag går runt på stan och tittar på böcker i en anarkistisk bokaffär med en extremt sur kassaperson, hittar ett par volymer om arbete jag behöver. Äter flottmat på ett vegetariskt ställe som befinner sig någonstans mellan sunk och hippie. En proteinstinn burgare ockuperar magen i många timmar framöver. Återbesök, självklart. Mitt ärende utspelar sig på musikbiblioteket där vi försöker  diskutera stillsamt medan några argsinta ögonpar stirrar; vi stör ett viktigt föredrag av viktig gåbb. T tar mig med på barrunda #2 i Berghäll. Där finns fina hak, ett ställe som heter Sivukirjasto och stänger kl 2 en veckodag bland annat. T har jag inte sett på långa tider och leden går från bar till bar på ett gemytligt sätt. Jag sover lite på busstationen i väntan på nästa buss hem och stomlar hem när anständigt folk redan gått till jobbet.

Det är kul att besöka såna här stora städer med någon tids mellanrum. Känna sig som storögd bybo och kolla på folk och trafik och förundra sig över storstadslivets egenheter. Men, tänker jag den där dan, jag skulle absolut varken vilja eller kunna bo där (lika lite som jag vill flytta ut på landet, men det är en annan sak). Det liv jag lever nu hänger på och är beroende av små, minimala i stort sett, inkomster och ganska modesta kostnader. Arbetslöshetsbidrag och random arvoden med några månaders mellanrum. Jag känner ingen panik inför att integrera mig på arbetsmarknaden (en attityd som min kompis säger att är "överklass" och hon har ju fan rätt). Att bo i storstad skulle innebära höga hyror. Att bo i storstad skulle innebära liv i bostadsområde en bit från stan. Att bo i storstad skulle framför allt bestå i att ställa om livet - kravet på att hitta jobb skulle bli mera akut, mera oundvikligt. Minns tiden i New York, hur folk pratade om sina liv där. Jag vill inte leva ett sådant liv - samtidigt förstår jag att det inte bara handlar om vad jag vill, eller om att vilja alls. Jag funderar från & till på vad som händer om det blir kärvare, om min livssituation och mina bristande finskakunskaper gör en flytt oundviklig. Mellan varven frågar jag mig: var är det uthärdligt att bo? Jag har börjat tänka på Norrland. Samtidigt, men alltför sällan, tänker jag att finskakunskaper kan fixas (men i praktiken gör jag inte så mycket jag borde för att drastiskt förbättra min finska). Finland är i många avseenden ett skitland med många, många mörka sidor och otäcka egenheter. Ändå, trots allt: jag trivs så satans bra i mitt Åbo.

"jag klarar nte det här"

Innan jag glömmer bort det. Elaka bloggaren skrev igen ett tänkvärt inlägg om arbetslivet för ett tag sedan. Elaka hade läst en ledarskapstext i vilken det står att man alltid ska tro på en anställd som säger att hen inte orkar eller klarar av något. Det här låter vettigt, skriver Elaka.

det är också ett intressant råd eftersom jag har sett mänskor böna och be om att få hjälp när de inte orkar eller erkänna rakt ut att de inte klarar av, men ändå bara få beskedet att de måste orka vidare, de måste klara av.

Det här är ett av de mest allvarliga inlägget om arbetslivet jag läst på mycket länge. Retoriken i ett företag kan handla om att lyssna på anställda, att främja de anställdas hälsa, att bidra till ett hållbart arbetsliv. Elaka skriver att hen har hört chefer på ledarskapskurs säga att man måste lära sig att förbise att människor säger att de inte orkar eller klarar av.

Att säga "jag klarar inte av det här" är ofta en omvälvande sak. Något som människor gått och pantat på länge, härdat ut, bitit ihop. Försökt. Jag kan tänka mig att få säget det lättvindigt. Visst kan det finnas märkliga klagomål. Gnäll också. Missnöje kan vara sådant att det inte är omedelbart uppenbart vad någon är missnöjd med. Visst kan människor ibland behöva uppmuntran av typen "du klarar det nog" (en som är ny på jobbet och ännu osäker på sina arbetsuppgifter, t.ex.). Att säga att man inte orkar längre, att man inte klarar av situationen, är, tror jag, en annan sak.

Om det uppstår* ett helt uttalat samförstånd kring att inte lyssna på sådana här helt grundläggande mänskliga uttryck, "JAG ORKAR INTE!", vad betyder det? Jag menar, vart har vi kommit? Att uppmana människor att orka, orka kan ofta vara ett sätt att helt enkelt tvinga dem. Kanske sker det i positiv anda genom beröm, "visst kan du!", genom påpekanden om hur värdefull du är för företaget. Men att uppmana människor att orka, orka är inte ett sätt att ta tillvara människors potential (annat än rent krasst, som arbetskraft). Det är att utsätta människor för fara.

Ett samhälle där människor lär sig att inte ta andras rop på hjälp på allvar, det, om något, är fruktansvärt. För att bli lite högtidlig: att höra & reagera på någons rop på hjälp, där börjar moralen.

Det Elakas inlägg visar är liksom beyond bekymmersamt. Å ena sidan en sympatiskt psykologiskt inkännande retorik om att lyssna. Å andra sidan praktiker där människor lär sig att ignorera rop på hjälp. Det räcker inte med ett matt konstaterande, "jamen så här fungerar arbetslivet, det är hårda tider nu". I vilket annat sammanhang som helst** skulle det uppfattas som ett stort brott att inte lyssna på människor i nöd. Men i arbetslivet finns det tydligen tekniker som förfinar en förmåga att bortse från människors nöd.

Vad ska man säga? Don't mourn, organize?

* Jag kan förstås inte säga hur utbrett det här är. Men att det här är något som hänt på en enda ledarskapsutbildning är oroväckande nog.
** Ett undantag är kanske den asylpolitik vi har. Jag menar inte att den politiken är genomkorrupt men många beskrivningar av asylprocessen visar hur tjänstemän på Migrationsverket (hur systematiskt är detta?) träder in i en roll där de betraktar andra människor som potentiella lögnare och bedragare.

These past weeks

1. Det har gått en vecka typ och jag kan inte släppa det märkliga tal som president Niinistö höll under riksdagens öppnande. Talet är kort sagt en tirad om hur Europa utsätts för ett yttre hot, invandringen, som sätter de europeiska värderingarna i gungning. Presidenten - som till professionen är jurist - antyder att det är något fel med grundläggande fördrag och lagstiftning. Han lämnar det öppet för spekulation vad som avses. Förstår han vad sådan spekulation innebär i ett land där den rasistiska retoriken breder ut sig? (Ett land vars regerings förhållningssätt till juridik är synnerligen svajig.) Det kanske mest fruktansvärda i presidentens tal är att han gör en väldigt skarp skillnad mellan människor som lider verklig nöd och människor som söker ett bättre liv. De senare belastar asylprocessen och utgör ett hot, säger Niinistö. Också här lämnar han fältet öppet för idel spekulation om vad han egentligen menar. Igen: på den här punkten förstärker antydningarna ett sätt att tala ("välfärdsflyktingar") och tonen i talet bjuder knappast in till att verkligen fundera över sakerna. Presidenten talar som om distinktionen mellan de som lider verklig nöd och de som söker ett bättre liv är huggen i sten och vägleder oss att göra bedömningar om vem som ska tas emot och vem som ska skickas tillbaka.

2. Jag hittar mig själv i en diskussion där jag blir riktigt arg över vad min samtalspartner säger. Diskussionen vinglar mellan det personliga och det vetenskapsfilosofiska. Det här händer ibland - att jag genom en vändning i en diskussion överraskas över att en sak betyder så mycket för mig. Sådana diskussioner kan vara förbryllande, jobbiga och klargörande på en och samma gång.

3. Det finns dåliga filmer och det finns dåliga filmer. Sen finns det Tears of the sun. Jag befinner mig i en situation där det inte riktigt går att stänga av filmen eller gå ut efter tio minuter. Bruce Willis är förhärdad soldat på räddningsuppdrag i ett anonymiserat afrikanskt land. Amerikaner ska räddas. Amerikanerna vill annat, någå humanitärt bjäfs, vill rädda lokalbefolkning. Willis får syn på Kvinnan. Kvinnan väcker hans samvete; han och hans mannar släpar med sig en grupp lokalbor som räddas från krig & massaker. Men de är bihang vars roll i filmen reduceras till att lida. Det viktiga är Kvinnan som ska räddas undan de ociviliserade afrikanerna uppgörelser. Amerikaner strider mot bödlar. Fetstråkarna på medan blodet strittar. Amerikanerna kan terrängen bättre än de lokala. De lokala räddas från andra lokala genom den manliga amerikanen vars ensliga själ den ljuva Kvinnan har räddat. Filmen slutar med att Afrikanerna betygar sin eviga tacksamhet. En så här sexistisk och kolonialistisk film har jag, tror jag, aldrig i mitt liv sett. Avskyvärt.

4. Sara Lidman! Läser hennes författardagböcker (med ett bra förord av Annelie Brännström Öhman som figurerade här i ett tidigare blogginlägg) och jag kommer in i dem på ett sätt jag inte hade väntat mig. Lidmans dagböcker fyller sånt som väder, arkivbesök och - ! - inredning med existentiell sprängkraft. Dagbokens stil är litterär, och hennes beskrivningar av vad det innebär att flytta tillbaka till hembyn är intensivt engagerande för den här läsaren. Anteckningarna beskriver relationen till föräldrarna, till byn, till skrivandet, till en plågsam kärlekshistoria. Har du läst Jernbanan-serien är det garanterat spännande läsning som gör att vissa teman i serien träder fram. I förordet finns ett citat ur en intervju från 1990-talet. Lidman talar om skrivandet (skrivandet på modersmålet), som ett tillstånd av icke-privathet där "byn mumlar":

Tänk dig när två människor ser varandra en vinterdag och de kommer på skidor över en stor vidd och de hinner undra nästan en halvtimme vem den mötande är. Om det är nån de gärna ser eller om det är nån man är osams med, eller om det är nån man är förälskad i, eller vad detta möte kommer att innehålla från ömse håll och allt som den andre har med sig, alltefter vem man tror att det är. Och när man då till sist möts, det dunder som då uppstår: då måste man höra hur det är i den andre. Och så är det hojtandet, och att man alltid måste retas och smäda varandra och utvinna en sån glädje och kraft i det där och så får man svar, och så håller man på.  

5. Hänger i Uppsala. Jag har gått runt och trott att det bor c:a 10000 personer där. Intellektuellt sett vet jag att det kanske inte är så, men så känns det. Småstad, gullig sådan, tre barer som icke-studenter får slåss så gott de kan om. Jag hyser ambivalenta känslor för den här stan. Många fina ställen, bakelsedignande konditorier, ett par trevliga biografer - men jag kan inte släppa ett klaustrofobiskt eko av Mariehamn. Och skulle jag själv klara av att bo i en stad som är så präglad av universitetet?

Vi parkerar oss som vanligt på stans enda sunkhak, Palermo. Där kan man äta knegarlunch eller dricka öl efter att allt annat är stängt. Palermo håller ställningarna nästan dygnet runt. Pizza&öl&samtal.
Nationalteatern i högtalarna&någon kund som gnagar på en pannbiff
medan eftermiddag blir kväll.

Sitter på bibban och hittar mitt hörn där. Det viktigaste i utforskandet av en ny stad är just bibban. Bibbaorginalen, bibbarutinerna, bibliotekarier, biblioteksutsikten. På uppsalabibban, en ljus byggnad med många skrymslen, pågår remontjobb. Tidningsavdelningen är trång och välkomnar inte direkt folk att sitta länge. En dag kurar jag där i mitt hörn och väntar på att A ska meddela att det är lunchdags. Utanför är det något som smäller. Regelbundet återkommande, höga knallar. Något som skjuts? Folk sitter lugnt försjunkna i sitt, oberörda. Utifrån detta antar jag att det är nåt som folk är vana vid, att allt är i sin ordning. Men vad fan ÄR det? Något som sprängs? Det visar sig senare att knallarnas ursprung är K A N O N E R. Kanoner. Dessa agerar tydligen nåt slags mysperafernalia i samband med promoveringen av doktorer. Den morgonen vaknar jag av de där kanonerna.

Passionen enligt G.H

Ge mig din hand, för jag vet inte längre vad jag talar om.

Clarice Lispector talas det om ibland men alldeles för sällan. Jag har läst en novellsamling tidigare och nu läser jag de sista sidorna i den svenska översättningen av Passionen enligt G.H (publicerades 1964). Bokens yttre skeenden kan sammanfattas i en enda mening: kvinna träffar kackerlacka. Mer än det händer det inte i denna bok, som eventuellt kunde kallas en essä. Glöm essän som svala sentenser. Det här är frenetisk, farlig och tvinnande essäistisk romankonst. Ett lite högtravande sätt att förklara romanens irrande des/orientering är att kalla den en övning i mystik, mystik som det osägbara, ovetbara, det intiga. En övning att både hitta sig själv och komma bort från sig själv, och där "sig själv" ständigt är satt ifråga.

Passionen enligt G.H är en text om att rubbas. Bilden som boken cirklar runt är kvinnan, G.H, romanens jag, som stiger in i ett rum som hon trott skulle vara dammigt och smutsigt. Rummet hade bebotts av tjänstefolk. Utrymmet visar sig vara kliniskt rent, vitt. I en garderob hittar G.H. en kackerlacka. Kackerlackans existens, dess uråldriga, hårda och ihärdiga, men också svårtydbara, kropp öppnar för ett möte, ett möte inom G.H själv. G.H:s omedelbara reaktion är fasa men ur fasan föds en mängd andra sätt att förhålla sig.

En bekväm läsare kunde stoppa in resonemanget i en existentialistisk formel om livets falska civilisationskonturer, upplöst i en avgrund som genom äckel och fasa uppdagar frihet och negativitet, brist på essens. En sådan bok skulle jag inte orka läsa. Visst stämmer det här på boken i någon mån, men texten blir varken formelmässig eller programmatisk (jag var inte särskilt begeistrad över Satres Äcklet).

Det som gör att det fungerar är Lispectors litterära oro: texten frågar, ångrar sig, gräver, gräver - vänder myllan. Romanrösten utforskar det mänskliga. Mötet med kackerlackan sätter igång ett frågande om vad det är att vara människa. Romanrösten känner sig inledningsvis fången i det mänskliga, eller i en viss idé om att vara människa (texten dröjer, men bara helt kort, vid societetsliv och borgerlighetens diskreta charm). Vilken är kontrasten? Det djuriska? Inte egentligen. Texten jobbar sig fram till något som kallas det neutrala livet. Det neutrala livet saknar form, saknar lukt och smak. Det neutrala livet är (och är inte). Det neutrala livet är likgiltigt. Framför allt kan man säga att "det neutrala livet" är ett led i ett existentiellt utforskande. Det neutrala livet är inget rått faktum utan är ett sätt att begripliggöra en upplevelse och en längtan. Romanen försöker, ofta på ett motsägelsefullt och andbrutet sätt, artikulera vad denna längtan är, och vad den riktar sig mot, eller vad den är ett svar på.

Den här neutraliteten ges en religiös inramning. Texten får gradvis alltmer karaktären av bön. Bekännelsen som bön, eller tankeprövningen som bön (och passion, ett ord vars tvetydigheter blir viktiga). Bönens form vävs in i ett resonemang om behov och begär. Att vi är behövande är ett grundfaktum att bejaka; livet som behov är det neutrala livet. Viljantillmakt? Snarare att bejaka livet som något till-riktat och tillblivande.

Det här är en knepig roman att beskriva eftersom det är lätt att få den att låta mera teoretisk än vad den är (som att Lispector lägger ut en livs- och språkmetafysik). Men grejen är att texten pratar med läsaren på ett sätt som jag inte upplever som teoretiskt.

Nej, jag behöver inte sitiga upp genom bönen: jag måste bli ett proppfullt jublande intet. Det jag säger till Gud måste vara utan sammanhang och mening! Finns det en mening säger jag fel.

Om jag skulle läsa romanen som en filosofibok hade jag haft "invändningar". Men bokens form går inte i dialog med "invändningar". Tilltalet vänder sig till det rörliga frågandet. Hos Lispector bor de existentiella avgrunderna granne med en vild glädje. Romanröstens uppgörelse, eller bön, ändrar hela tiden skepnad, men sökandet riktar sig just mot det som kallas mänskligt. På ett plan ser det ut som om livet skalas ner till en naken att-het, men det visar sig senare att det här avskalandet inte alls krymper ihop livet utan får oss att se och bejaka att vi är behövande. Det främlingskap som Lispector hittar mitt i det mänskliga slutar inte depressiva utläggningar om alltings torftighet. Främlingskapet blir istället en sorts pånyttfödelse.

Vänta på mig, vänta: jag vet att jag senare kommer att kunna foga in allt det här i vardagens praktiskhet, glöm inte att jag också behöver det dagliga livet!

En av de saker jag uppskattar med Passionen enligt G.H är hur olika läsningar öppnar sig på ett sätt som gör texten starkare. Ett av spåren som kan följas är hur ras och klass smyger sig in i berättelsen. Början av boken är klaustrofobisk. Hushållerskans rum antas vara smutsigt, men är rent. I rummet finns en teckning av en man, kvinna och en hund. Hon ser sig själv i de fyrkantiga figurerna. Den klaustrofobiska och inåtblickande berättelsen gör småningom små ryck ut i världen, staden. Den fashionabla lägenheten omgivs av Rio de janeiro, favelorna, men också fantasilandskap: öknar, minareter, det arkaiska Egypten. Den här omkringblicken bryter in som en chock. Kanske kan romanen läsas inte bara som en övning i självförståelse utan också en övning i seende? Seendet tematiseras ofta, och kopplas ihop med en av de inledande satserna i boken: "Jag försöker förstå". Seendet förs in exempelvis så här, genom att tala om ens förhållande till något: "Ge mig din okända hand, för livet värker och jag vet inte hur jag ska säga - verkligheten är för ömtålig, det är bara verklighetens om är ömtålig, min overklighet och fantasi har större tyngd." I några av de mest intensiva passagerna tvingar sig GH att titta på kackerlackan. Hon vill vända bort blicken, hon vill springa ut ur det kliniska rummet. Men hon tvingar sig att se, och hon stannar kvar i rummet. Rummet gör något med henne. Att titta på kackerlackan - som naturligtvis är väldigt symboliskt laddad - gör något med henne.

// Det finns mycket som är skumt i romanen. Indelningen mellan det smutsiga och det rena kunde vara en av de sakerna. Civilisationen står för renhet, det smutsiga är arbetarklass. Lispector berör den här dualismen, men den framträder som en kulturell hang-up. Den välbeställda G.H tar för givet att hushållerskans rum är smutsigt. Hon tar för givet att kackerlackan är smutsig. Blicken kastas tillbaka på henne själv. Hon försöker aktivt överskrida det är sättet att gestalta livet - istället för smuts och renhet: det neutrala livet.