25 October 2016

Trötta haket


Det är som det alltid har funnits där - Bristol. Sunkhaket med de hårda träbänkarna, gubbmusiker på väggarna. Jokkis spelar trötta Smithslåtar, den andra bartendern spelar metal. G infinner sig i sitt hörn nån gång mellan kl 00:45 och 01:00, ölen smakar rostig kran och gubbarna hänger nära baren. Bristol är så mycket åbo det bara går. På medeltiden måste det ha funnits ett medeltidsbristol. Jag har egentligen inte varit någon bristolit. Det är inte mitt hak. Ändå har jag hängt där ibland så intensivt att röven domnat av träbänkarna. När jag slutspurtade med avhandlingen satt jag på dasset mellan handledningssjoken om realabstraktioner och arbetsspänningar & stirrade in i det där Sjó. Det som nästan ser ut som en formel under. Som en hällristning där på dasset som lurar på en hemlighet om nåt. Alltså Bristol: alltid samma lite trötta och liksom inrutade bristolstämning med quiz på vissa dagar och fotboll på vissa dagar och sen hänger folk på de där träbänkarna exponerade ut mot skitful nylandsgata. Bristol: gubbigt och studentikost, men mindre studentikost nu men ett visst segt eller slött garde hänger kvar. Evighetsstudenter, rödvinsvänster, ölvänster. Och igår är postrock-M där. Vi pratar lite om shoegaze som omväxling, och inte om liberalismen/vänster som vi öh brukar. Förr i tiden var Bristol insvept i ett bristolstort tobaksmoln som åt sig in i hela ens varelse. Rökmolnet finns inte kvar, men det gör bristol i sin bristolskhet med stammisarna som postrock-M, men J från Lappland har jag faktiskt inte sett på flera år faktiskt, när jag tänker på saken. Men åh Bristol: tråkigt på ett visst sätt så in i helvete, men ändå vad tusan, vi går till Bristol. Det är ju jag som föreslår det, ur min mun, bristolbristol, beyond love/hate. Vi går till Bristol. Alltid nära, alltid där som en trygg rostölhamn. Haket väcker en motvillig ömhet. Där finns ett speciellt bristolsätt att vara till, ölutspätt och pissbrått, ganska lojt. På Gs plats finns det nu en vattenläcka, hål i taket, hink på golvet. Sitt inte där, manar G åt dem som int tittat upp i taket. Jukkis i baren har en absolut auktoritet och frågar på torr svenska vad det får vara idag. Den rostiga kranölen såklart. Uff. Morrissey vimlar i högtalarna precis som han ju brukar och kvällstimmarna gnids in på de där träbänkarna som skär in i aktern. En diskussion vippar åt ett håll och jag tänker nej satan nu går jag helt de facto hem, och det gör jag också. Tidigt.

5 comments:

Karin said...

Det här va en fin beskrivning av Bristol på ngt sätt. Fick lite feelis...höst, Åbo och Bristol.

M. Lindman said...

:) Jag blev själv nästan lite sugen på att gå till Bristol efter att denna text rann av mig.

ponks said...

Jag älskar det här! "På medeltiden måste det ha funnits ett medeltidsbristol." (/&#%"€%€#

M. Lindman said...

Ponks: där satt man och rostölsgaggade om de senaste senaste knorrarna i nominalism-debatten. Undra vem som var medeltidens Morrissey?

ponks said...

Förmodligen nåt fyllo som i torghörnet stod och gned på sin handgjorda fela, medan stanken av öppna avlopp och röken från de brinnande gatulyktorna sökte sig in i alla gränder. (Eller så föreställer jag mig att det måste ha sett ut. Vet egentligen mycket litet om medeltiden.)