Nästan hela min mentala energi just nu går åt till att skriva en text som handlar om spänningen mellan arbetskritiken som ett engagemang här & nu och som ett försök att gestalta vad det är att leva i kapitalismen, detta system, denna logik. Jag rullar runt Åbo och försöker bli klar över anti-politik, kritik som öppnar upp framtiden och den klistriga frågan "men vad ska vi GÖRA". Går på förstamajdemonstration med Vänsterförbundet och känner en bekant konflikt blomma upp. Sitter i solen och svettas under ett tal där Finlands mest lovande politiker säger att det hen vill göra, det är inget radikalt minsann. Finland på fötter, Finland i arbete, basinkomst kanske, investera i infrastruktur, hjälpa småföretag. Här & nu. Är det här det enda här & nu vi har? Sitter i saluhallen på ett fiskstinkande café, Åbos mysigaste, och våndas över en text om flykten från värde- och arbetssamhället. Avvecklandet som ska ske genom gemenskapens gemenskap, klassen som inte längre är klass. Allt på en gång, inget gradvis, ingen strategi, inga krav. Ingen politik, inga delmål. Ingen kolonilottsutopism. Texten slutar: och här och nu, här och nu. Ett öppet, förvirrat, lite förtvivlat, men ändå angeläget slut. Finns det något annat här & nu än att göra det mindre hemskt för arbetslösa, satsa på infrastrukturen, sluta skära ner i utbildningen, försvåra skatteflykt, klara av minimala klimatmål, öronmärka mer pengar åt äldreomsorgen, trygga familjeåterförening för asylsökande, riva upp besluten om ökade självrisker för att köpa mediciner, stimulera hemmamarknaden, införa sex timmars arbetsdag, ta mera statslån? Försöka fälla regeringen och hoppas på en ny, med mindre destruktiv politik? Alla de här sakerna är, här och nu, extremt viktiga. Men ändå - ändå verkar det finnas ett annat här & nu, som blänker fram, blixtvis, med en annorlunda logik. Jag ska försöka skriva om det där som blänkar till.
4 comments:
jag önskar att jag kunde vara vänsterpartist, det skulle göra det så mycket enkelt att vara engagerad. jag bara kan inte stå för det där du just räkna upp att rabblades upp på första maj. ja, vad är det där andra, det där som kunde vara ett värdigt mål, en värdig väg?
Förstår dig verkligen. I den mån jag är det, är jag det med den här konflikten i mig.
Det där andra - ja, vad är det? Ett liv utan tvånget att tjäna pengar, ett liv utan tvånget att arbeta, annorlunda gemenskaper, som inte handlar om "samhälle"? Att syssla med saker som är meningsfulla och som har med grundbehov att göra? Att inte förstöra planeten, att inte planetens förstörelse är ett slags ekonomiskt tvång, utan vilket ekonomin sätts i farlig stagnation?
jo, och att "ekonomins" stagnation och återgång ses som ett mål i-sig och också förstås ett medel för att trygga en framtid för biosfären som vi känner den idag. jag är pessimistisk när det gäller politiken, eftersom väljarkåren dränks i högerbudskap och sen ska gå till valurnan. kanske en riktig samhällsförändring måste ske genom word-of-mouth, lokalt motstånd och nytänk, livsstilsförändringar, genom kulturlivet.
Gällande politik tror jag inte heller den kan "fixa" något på lång sikt - men på kort sikt kan sådana procedurer lindra och åtgärda vissa akuta saker, göra vissa saker mindre illa.
Post a Comment