Detta privilegiumsnack

Måste rista in några ilskna tecken här på ödebloggen för detta måste jag få ur systemet.

En viss känd akademiker/talare brukar med jämna mellanrum skriva lustiga kolumner där han bekänner sin priviligierade status. Kolumnerna börjar med bekännelser om dyra arvoden han kräver, chaufförer som kör honom till flygplatser eller en stabil karriär som gör att han får syssla med vad fan han vill. Och så en litania om de som inte är så priviligierade som han och visst ser han sina fördelar.

Nu läser jag en spalt där han ivrar för feminismen. Och jo, nog är det ju så att han uppskattar Kvinnor! Dem tycker han jättemycket om att bedriva action mellan lakanen med. Osv und so weiter. Men oj vilka privilegier han har haft som man och vore det bara så att alla skulle ha samma möjligheter och ALLA skulle få sitta i Nordeas styrelse (eller nån annan styrelse), då skulle vi leva i en toppenvärld! Feminismen handlar inte om att ta bort något från någon utan bara att vidga möjligheterna! Och ja, för att läsaren inte ska tvivla på trovärdigheten - professorn har faktiskt haft lite intimt action med feminister också. Kolumnens fromma budskap: det är roligt med action mellan lakanen; feminismen handlar inte om att förstöra någons party.

Nå vad är det nu som går mig på nerven? Jo, den här eviga performancen om att kolumnisten själv är exemplet på orättvisorna i samhället. "Om jag var kvinna skulle jag inte ha lika stor framgång". Men istället för att en sådan rörelse skulle göra oss uppmärksamma på en omedelbar nöd - så här kan det inte fungera - är det skribentens position som står i centrum.

Alltså problemet nu är ju helt sant att det råder brist på män som engagerar sig för dom här frågorna. Därför är det bra om en sån här man träder fram som feminist. Men här blir nästan allt fokus på just det där framträdandet, ett ståhej kring "att vara feminist". Att vara man och feminist. Kolumnen vädjar till att vi ska beundra denna moderna, fräscha man och hans fräsiga stil.

Jag tror inte privilegiebekännelser tar oss särskilt långt. Kanske gör de det i något sammanhang. Om de innebär ett ödmjukt granskande av var du själv står, vad det innebär att stå där, vad det innebär för ditt ansvar, det du kan göra, och vad du står i relation till. Men mycket oftare upplever jag att de diskussioner om privilegier som snurrar nu i såväl styrelsefeminism som - vad ska vi kalla det - intersektionell feminism tenderar att koka ner vad det är att tala till att tala ur en viss position. Och att en position liksom är vad den är.