These past weeks

1. Läser ett fint citat av Rebecca Solnit: "Det finns ett slags antikritik som strävar efter att utvidga konstverket, genom att hitta beröringspunkter, genom att ge det en mer öppen tolkning, bjuda in möjligheterna, så att verket efteråt är mer komplext och fritt än det var från början. Riktigt betydelsefull kritik kan befria ett konstverk, så att det blir synligt i sin helhet och fortsätter att leva och blir inbegripet i ett samtal som aldrig upphör utan i stället fortsätter att ge näring åt fantasin." Solnit är hon som skrivit om mansplaining btw. Jag måste läsa Solnit; höh, att jag läser så långsamt och knaggligt. Det visar sig lite överraskande att hon står där, i min hylla. The Faraway Nearby. Men, citatet: kritiken som öppnar upp, utvidgar, ger rum - ger verket möjlighet att forsätta leva. Kritik, här, är inte att behärska eller avslöja, eller ens att borra in sig i en specifik typ av läsning. Kritik som samtal! På tal om det ska jag också läsa Eve Kosofsky Sedgwick om paranoid & reparative readings.

2. Vissa har en sådan förmåga att levandegöra platser! Jag läste ponks' rapport från Rom (jämte bilder på fejan) och fick omedelbart ett behov - inte kanske av att resa men att utforska saker, kanske bara ta bussen till Kråkkärret, eller kanske bara knyta skorna och gå ner på stan. Texter&bilder som påminner en om ingenting mindre än varför det är gott att leva och rumla omkring i detta allt. Tack Lotta! Men jo jag vill åka till Rom också. Nån gång. Var där 2009 på en mycket märklig och på det stora hela mycket fin resa.

3. Min morbror dog förra veckan. Jag pratade med mim mamma i telefon ganska mycket den här perioden. Hon var där med honom in i det sista. Jag sitter på soffan i Åbo och Åland känns som andra sidan världen - jag önskar jag skulle ha varit där, med mina släktingar. Istället är jag hemma, oförmögen att göra något annat än att laga en massiv portion mat, titta på solen genom lortiga fönster, gå en promenad och ta en kaffe på ett café jag vanligen aldrig besöker. Livet är så satans skört.

4. Jag och B läser Rush Rhees. En aspekt av filosofi jag slås av särskilt nu när jag inte vistas på universitetet längre, inte vistas i en filosofisk miljö där filosofiska samtal av olika slag pågår, är hur mödosamt det kan vara att få filosofiska frågor att över huvudtaget öppna sig. För att återgå till Solnit-citatet: bli levande. Upplevelsen är naturligtvis psykologisk i någon mening, och kanske är det en fråga om läggning också. Men, typ: att vara inne i att fundera på vissa saker versus att förlora kontakten med vissa frågeställningar. Min upplevelse av "att förlora kontakten" innebär att det krävs arbete från min sida för att texten inte ska förbli stum, förbli en samling av stumma resonemang. Jag måste engagera mig för att förstå varför det är angeläget att ställa vissa sorters frågor, eller oroas av vissa typer av sätt att tänka. En av texterna kritiserar en förståelse av "vetenskaplighet" som utgår från att vetenskapen (det vetenskapliga som enhetlig världsbild) ska sätta oss på rätt köl i kunskapsteoretiska frågor. Det här påminner mig igen om vad det var att börja studera filosofi, där en del av svårigheterna - det var ingenting negativt i dem, utan det var en ganska neutral och till och med positivupplevelse , också i sin frustration, vill jag minnas - bestod i att se varför nåt överhuvudtaget är ett filosofiskt problem. Är det här månne bara en psykologisk grej, eller hur ska det beskrivas? Alltså min avsikt är inte att säga att filosofiska diskussioner är meningsfulla bara när man är mitt inne i dem. Jag vill helt enkelt beskriva en lite underlig personlig erfarenhet som handlar om vad det är som krävs av mig för att engagera mig för en text - ja, för att förstå en text - att förstå på något sätt är att engagera sig.

5. Solen, solen, solen. Solen! Den skiner så brutalt så här års - blir lika paff och överväldigad varje år.