Snigelläsning: Gilead

Marilynne Robinson har rekommenderats åt mig från alla möjliga håll.
Återstår inte annat än att börja läsa. Lånar Gilead av min syster (en av dem som rekommenderade, tack!), en roman Robinson skrev efter en längre paus från det skönlitterära författandet - om jag fattat saken rätt.
En av de saker jag tänker om boken: den är mycket amerikansk.
När jag tänker på amerikansk litteratur som skrivs nu tänker jag på en mängd författare jag av olika skäl inte orkat läsa (ok, fördomar etc. - Lindman hatar storytelling och allt jag tror är sånt håller jag mig långt borta från). Philip Roth. Jonathan Franzen. Joyce Carol Oates (som jag iofs. har läst en volym av).

Äh egentligen vet jag inte ett smack om amerikansk litteratur - har idéer bara.
Men okej, Gilead kunde inte vara skriven nån annanstans än i USA.
Ramen för texten: en sjuttio+årig präst i en dammig småstad i Iowa skriver ett slags längre brev till sin ännu helt unga son. Det är femtiotal. Brevet har formen av rannsakande tillbakablick, men också rannsakande förhållningssätt till framtiden och samtiden.

Jag noterar genast att jag tilltalas av romanens tilltal, som i det här fallet är karaktärens tilltal: ett ödmjukt undrande över livets gång, oavsett om det rör sig om en tjock katt, baseball eller Calvin. Det här gör däremot inte att romanen helt skulle reduceras till karaktärens egen auktoritet. Tonfallet är som sagt undrande, och vi som läsare ges också möjlighet att ifrågasätta den extremt sympatiska rösten.

Läser ännu långsammare än vanligt. Kanske uppmuntrar Gilead, en bok som i sig innehåller allt annat än brådska, till sådan läsning. (En recensent kallar boken "fiercely calm".)

Att ha en sådan här stillsamt sympatisk farbror som utgångspunkt, blir det inte slätstruket och tråkigt? Tvärt om. Det är en bok som bitvis hugger tag i hela mig med sina ibland hisnande perspektiv som är hisnande eftersom dom är förankrade i ett drabbande existentiellt här&nu.

Huvudpersonen är som sagt präst och det sätter i högstra grad sin prägel på boken, som genom prästens dagboksliknande anteckningar drabbar samman med så kallade "stora" religiösa frågor - om nåd, predestination, sakrament, förlåtelse. I vissa passager diskuteras en teologisk fråga på ett nästan akademiskt sätt, för att i nästa öppnas upp i ett livssammanhang. (Robinson sägs ha en grej för mat & sakrament; i den här romanen är det uppenbart.) Att texten emellanåt förfaller till inåtvänt resonerande som långsamt snirklar längs sidorna är helt enkelt en del av den här romanpersonens sätt - d.v.s. som jag ser det inte en brist i romanen, tvärt om. Modigt av författaren att våga tråka ut sin läsare! Eller att åtminstone inte vara rädd för det.

En annan beskrivning av boken skulle på förhand få mig att dra en djup suck: relationen mellan far och son. Sonens närvaro i boken begränsar sig till den ålderstigna pappans reflektioner, förhoppningar, rädslor. Meditationerna utgår ofta från vad det betyder att inte ha långt kvar i livet. Ibland tar de också upp ett skevt och problematiskt dödsmedvetande. En sak som romanen gör bra: "att veta att jag inte har långt kvar" får hela tiden nya betydelser, i och med att huvudpersonen upplever nya saker och möter existentiella svårigheter. Livet i romanen beskrivs ibland som ett liv på slutrakan, men sedan plötsligt ifrågasätts det här perspektivet, och livet framstår som pågående i sin varje-dag-het. Textens ibland slumrande karaktär bryts av med stunder av uppvaknande, i flera av ordets bemärkelser.

En viktigt aspekt av "historien" är att Johns väns (ännu en präst) vuxna son återvänder till stan. En fyrtioåring, får vi snabbt förstå, varit något av en buse, en tvivelaktig person. En förlorad son, för att antyda den religiösa problematik som texten berör. Denne man, som bär samma namn som huvudpersonen (vännens kärleksbetygelse) dimper ner i den sympatiska prästens liv och får honom inledningsvis att närmast tappa koncepten. Den röst som på det stora hela är moget reflekterande blir bitter, tjatig och antydande. Vi får med andra ord syn på nya drag av huvudpersonen, vars skriverier ett tag får ett tvångsmässigt drag. Det här gör romanen bra på det sättet att texten genomgående ändrar ton, om än ganska lite. Texternas roman-interna form, det ensidiga samtalet med den vuxne sonen i framtiden, blir också ständigt ifrågasatt: vilka krav finns det på en sådan text? Vad är det en far vill berätta? Att berättelsen ibland börjar slira gör att det hela inte blir tillrättalagt. Men istället för att bli en sorts litterär teknik för att skapa en omväxlande, "intressant" text är det här något viktigt för boken som helhet. Den är en övning i uppriktighet och självrannsakan. Huvudpersonen stångas med sina egna utfall, sina egna brister och reflekterar över sina egna ömma punkter.

OK, om jag ändå ska tillåta mig att komma tillbaka till det där som jag på mitt vaga sätt upplever som "amerikanskt". John är en präst vars förfäder ägnat sig åt samma kall. Den andlighet som beskrivs i boken, som utspelar sig under femtiotalet, beskrivs utifrån en kontakt med europeisk, kritisk teologi som införlivas i en amerikansk frihetlig (kanske är det inte rätt ord här, men tänk Emerson&Thoreau), andlig tanketradition där de religiösa frågorna också är frågor om social rättvisa (rasfrågan, bland annat). De här sakerna är kopplade till hur boken tar sig an amerikansk historia under och efter inbördeskriget. Johns farfar stred i kriget, och predikade passionerat om förhållandena i landet. John själv är pacifist, och tycks behålla ett långt avstånd till politik. "Amerikansk" kanske så här: konservatism & radikalism möts på de mest oväntade sätt. Den här traditionen får dessutom en milt ironisk behandling genom farfarn, en pistolhölstrad fire&brimstonetyp som fösvann till Kansas strax innan han dog.

Jag har glömt att säga att boken, trots eller kanske på grund av sitt allvar, på många ställen också är rolig, på ett torrt & stillsamt vis. Ser utan tvekan fram emot att läsa mera av Robinson!

Musik 2015

2015 har jag varit trött och inrutad i mitt musiklyssnande - eller nästan (kanske: bortkollrat spotifår). Det här har jag lyssnat på mest:

Low: senaste skivan är mycket bra.
Magnolia electric co: Jason Molina i år igen.
Beach house: har släppt två skivor i år, båda bra. Gillar Beach house ju sömnigare de låter.
Gillian Welch: hon behövs alltid, alltid.
Julia Holter: lurig artist som släppt nytt i år. Jag gillar att musiken kan fara nästan vart som helst, in i obskyra referenser till nåt antikt grekiskt eller svulla ut i nån schlager-standard.
Grouper: den senaste skivan Ruins öppnar inte upp sig genast, men gör det sen. Grouper gör inåtvänd musik som spretar mellan ljudlandskap och nåt slags - öh - låtar.
Lau nau: Skärgårdsambient! Den genren gillar jag och den låter inte som du tror. Kolla också dokumentären Hem - någonstans som Lau nau gjort musiken till.
Anna von Hausswolff: jag vill ha en orgel. En stor. Von Hauswolff blir bara bättre, tycker jag. Skulle nån säga att jag skulle uppskatta nåt överhuvudtaget som har med 'svulstig metal' att göra skulle jag bara skaka på huvet, men det fina med livet är att överrumplas. Samma sak tänkte jag på när jag plötsligt hittade mig själv i Chelsea Wolfes musik.
Holly Herndon gör blippig elektronisk musik som ibland är skruvat poppig - lyssna!
Date palms gör knarkig drone. Jag gillar.
Pharmakon gör end-of-the-world-angst-noise/metal. Musik för att kräla ur sitt skinn, typ.
Angel Olsen spelar americana, på bästa vis.
Helm: suggestivt noise-ambient på Olympic mass.

ÄH, skärpning nästa år. Vad har du lyssnat på?

These past weeks

1. Jag hör ett gäng prata om Bagdad. Att gå på bar, äta mat. Klasskillnader, ungdomskultur, otäckt väder man vänjer sig vid. Det här är människor som betraktat Bagdad som sin stad. Efteråt: tänker på hur omtumlande det är att höra dem prata. Bagdad, mina bilder: bomber, militär, korruption. Jag tänker ibland när jag läser olika tidningar, och kollar på TV, hur mycket bilder i huvet folk har av New York, London, Los Angeles, Paris. Folk som aldrig varit där har en uppfattning om dofter, stadsdelar, vardagsliv i de här städerna. Bagdad: bomber, bomber, bomber.

2. Jag läser Marilynne Robinsons Gilead. Långsamläser, som att jag inte vill lämna bokens värld och perspektiv.

3. Fruktansvärda beslut i riksdagen om försämrade livsvillkor för så gott som alla utom höginkomsttagare. En rejäl bunt skitbeslut togs under ett riksdagsplenum en regnig tisdag. Läser tidningen: en notis. Var är revolutionerna?

4. Jag blir kallad till arbetskraftsbyrån. Sätter mig i en liten koppi med genomskinlig dörr med en människa som kommer ihåg att vi har pratats vid förr. Efter en liten stund får jag uppfattningen om att det mellan oss finns ett tyst kontrakt: han ställer inga besvärliga frågor. Jag avslöjar inga besvärliga saker. Situationen är på en och samma gång skör och avvaktande vänlig. Jag tänker på handläggarens jobb, hur han sitter där i koppin. Jag får intrycket att han vill vara schysst och inte ställa till det för folk i onödan. Efter årsskiftet träder en nykläckt (...) lag i kraft som på nåt vis ändrar och breddar definitionen av vem som är företagare. Många är rädda för hur frilansares situation kommer att påverkas: kommer en som inte är anställda någonstans, men som exempelvis får arvoden ibland, att räknas som en företagare?  Vad regleras av lag, och vad blir upp till den enskilda handläggaren att bedöma? I nuläget verkar ingen veta säkert vilka praktiska förändringar den snabbt ihoptråcklade paniklagen kommer att medföra. Detta är skrämmande.

5. Jag ser John Hillicoats film The Road på nytt. Far och son går runt i ett grådaskigt landskap. Något fruktansvärt har hänt som har ödelagt planeten och de flesta formerna av liv. Några människor strövar runt i jakt på mat. En omskakande film. Men kanske ännu mer omskakande den här gången är att filmen, som jag ser inbandad på min digitalbox, avbryts med jämna mellanrum. Grälla julreklamer från Tokmanni, K-market och DNA spränger in i postapokalypsen. Effekten: en otroligt ruggig bild av vår egen, grälla samtid.

6. Det regnar och det regnar och det regnar och det regnar. Jag har varit trött nästan hela tiden, men en del bekymmer har runnit av mig, ner mellan soffkuddarna.

7. En dag går jag för att äta lunch på mitt gamla jobb. Som jag gör ibland. Vi sitter i den skramlande matsalen. Samtalet glider in på ett upptrampat spår: stipendier, oro, projekt, stipendier, oro, oro, oro, projekt. Jag reagerar så här: matsalsskramlet, och den deprimerade tonen jag hört så många gånger förr, pratat utifrån själv så många gånger, blir outhärdlig. Jag muttrar något, tar min bricka och går bort. Det är inget bra sätt att förhålla sig, men säger något om vad som varit jobbigt under tiden vid universitetet. Jag märker att jag ännu inte lyckas reagera konstruktivt på det här. Kanske nästa gång: aktivt försöka undvika den där hopplösa tonen. Att kunna stå ut med oron utan att låta samtalet genomsköljas av nattsvart hopplöshet.


8. En kväll utvecklade sig på nåt jädrans vis till ett sjöslag. På hemvägen, detta.

9. Det här året har flugit förbi galet snabbt. Nån kompis hade nån väldigt konkret idé om varför det är så att tiden går snabbare när man blir äldre. Har såklart glömt vad den där glasklara idén var. Jag glömmer nästan allt som folk säger som inte handlar om bakelser eller katter eller imbecillt skvallver. Sori siitä.

10.  Jag läser en text min vän skrivit och påminns om hur intellektuellt stimulerande det är att nongrannläsa andras alster. Den här läsningen måste drivas av generositet: att varsamt försöka urskilja någons textröst och ärendet som texten uttrycker. Jag imponeras av människor som är bra på det här. Att jag fortsatte studera filosofi tror jag i hög grad hade med vänliga och tålmodiga läsare att göra. Texterna togs på allvar och i motsats till det jag ibland upplevde i gymnasiet, att filosofi endast var en sorts hypotetiska tankeövningar som kunde fara precis vart fan som helst utan att nån brydde sig, fick lyhörda läsare mig att förstå något om vad det innebär att stå bakom ett resonemang i en text. Läser min väns text. Tänker på varför jag ibland inte hänger med i den som helhet fina texten. Vad är sådna brister i mig? Jag tvingas tänka några varv kring att skriva på olika sätt, och vikten av att kunna förhålla sig rättvist kring skrivsätt, skrivröster, som inte sammanfaller med det egna. Allt det här har en väldigt uppiggande effekt på mig - genom den andres text kan jag också grunna på mitt eget sätt att uttrycka mig, mitt eget sätt att tänka i text och genom text.  

vad i helvete ska vi göra?

För ett par veckor sedan sprang jag mitt i allt på en demonstration i centrum av Åbo där en klase typer skrek att gränserna ska stängas och Finlands sak ska prioriteras. Jag blir skitskraj och handlingsförlamad - rusar hem med dunkande hjärta och ringer till en vän.

Ikväll sitter jag på gubbcaféet och skriver. Är just på väg till en performance-grej om arbete. Telefonen ringer. Det är N. Det demonstreras utanför stadshuset igen, och demonstranterna är fler den här gången. Vi diskuterar virrigt och lite panikartat genom luren. Jag hastar de två hundra metrarna där N och A står, en bit från gänget som håller upp en megafana och skriker RAJAT KIINNI och blåser i nåt slags gnisslande tuta. Vi står där som mähän och försöker febrilt komma på en strategi. De här typerna kan och får inte stå där obesvarade. En liten klunga står vid aurabron och ser på. Är de sympatisörer? En polisbil är parkerad vid demonstranterna. Skriken handlar nu om att skapa trygghet för våra kvinnor, våra finlandare, våra barn. Asylboendena måste stängas, ropar hopen. Vi buar och visar tummen ner. Vi pratar med folk som går förbi. Dunkla affekter svallar genom mig. Jag är skitförbannad, kan ingenting göra. Känner hur jag tappar huvudet, tappar fattningen, tappar precis allt. Vad är vettigt att göra?

Jag orkar inte gå till performancen, helt tappat lusten. Vi går hem till N&A och skissar på flygblad att dela ut. Skissar på en text om trygghet som inte bygger på premissen stängda gränser. Vi diskuterar sinsemellan och med några på fb om handlingsstrategier. VAD SKA VI TA OSS TILL?

Någon säger: det finns en grupp människor som är fyllda av hat. Inget kan göras åt dem.
Någon säger: det är den salongsfähiga rasismen som är riktigt farlig.
Någon säger: vi måste samtala.
Någon säger: vi måste samtala.
Någon säger: HUR?
Någon säger: det är viktigt att inte låta dem demonstrera ifred, så att det tycks som om hela stan håller med.
Någon säger: att bua får inte en enda skini att tänka om.
Någon säger: **** *** ***** *****
Någon säger: vem vänder vi oss till?
Någon säger: VAD FAN SKA VI GÖRA?
Någon säger: vi måste kämpa mot regeringen
Någon säger: vad är det egentligen de här människorna är rädda för?
Någon säger: är de rädda?
Någon säger: hur når vi ut till de som demonstrerar för stängda gränser?
Någon säger: vi måste informera
Någon säger: OM VAD?
Någon säger: vi tar med oss en kaffetermos ut på stan, pratar med folk
Någon säger: det är svårt att samtala med människor som står och skriker i grupp
Någon säger: vem skapar krisen?

Vi sitter hos N&A och det går en timme, två. Demonstranterna skriker, larmar, tjuter, gormar. Det hörs genom fönstret, och ljudet av deras grumliga röster blandas med en dammsugare på andra sidan väggen. VAD GÖR VI?

Om vardagen

Ibland blir jag skraj för osäkert, prövande skrivande. Då är det dödstyst på bloggen, vilket är dumt eftersom jag behöver den här sortens skrivande - jag behöver famla runt på den här bloggen.

Ikväll var jag på ett föredrag med Göran på temat vardag. Han läste upp en kort text om vardagen och utopier, en text som på göranskt sätt var full av liv och livsluft. Föredraget utgick för tanken om att vardagen inte är en grå och repetitiv lunk som avbryts av guldkanter. Vardagen är det liv vi lever, ständigt, alltid. Föredraget visade fint och återhållsamt ett vardagsbegrepp som spretar mot framtiden: våra förhoppningar, önskningar och tankar om ett annorlunda liv tar avstamp från vardagen. Här framträder andra livsmöjligheter inte som en flykt från vardagen som den är nu, utan som möjligheter som öppnar sig på horisonten. Och vardagen, den blir ett framåtriktat här-och-nu. Livet som en gåva.

Jag har diskuterat de här sakerna med G i ett antal år, och de här samtalen har skakat om och framför allt, varit ständiga påminnelser om vad det innebär att vi alla har ett liv att leva. Att det här har med just vardagen att göra. De här samtalen har varit existentiella påminnelser men också filosofiska. "Vardagen" är här inget program, ingen metod, eller ens någon särskilt nivå dit det går att leda tankarna. Så vad är det då?

Efteråt är det många som ställer frågor om vad G egentligen vill kontrastera sitt begrepp om vardagen med. Är vardagen allting? Då kan det väl inte finnas nån poäng med att betona den? Och är det inte så att vardaglighet kan innebära ett självbedrägeri där vi inrättar oss bland alla möjliga grumligheter? Är det inte också så att många är missnöjda med sin vardag, och att det verkligen är begripligt att en hänvisning till "vardag" här sker i mulna och pessimistiska tongångar? Och hur förhåller det sig med relationen mellan påminnelser om vardagen och ett allmänflummigt/korrupt snack om "närvaro"?

Det här med kontraster börjar gnaga. Måste alla begrepp stavas ut som kontraster?

Själv tänker jag så här, tror jag (tankarna rör på sig hela tiden, makligt och osystematiskt och ryckvis): att diskutera och uppmärksamma vardagen förankrar mig i mitt frågande om andra saker, exempelvis arbete. Genom att reflektera kring vardaglighet, en gemensam livsvärld, måste jag verkligen försöka tänka klarsynt på vad det betyder att - det låter nästan fånigt att skriva - leva ett liv: det mest självklara, men också det som kan tyckas undanglidande. När jag läser texter i väldigt olika filosofiska (politiska) fåror som på olika vis betraktar tillvaron på ett tryggt, kontemplativt avstånd tvingas jag att brottas med de här frågorna, om och om igen: de blir akuta. Typ: hur beskriver de här texterna vad det är att leva här&nu, dagligen, förankrad i görande, förhoppningar, rädslor? Vad gör vi när vi talar om sakernas gilla gång, det vanliga livet, ett liv som vi inrättat oss i på olika sätt?

Betyder vardagen i den här meningen det som en del etnologer sysslat med på sistone i Sverige - olika företeelser som är så nära inpå oss att vi ofta uppfattar dem som betydelselösa? (Tänker t.ex. på böcker som Orvar Löfgrens bok om väntande, mellantid). Så att kontrasten skulle vara vardagens nära-inpå, vardagens lilla mot det stora,

Det jag tycker G fint visat är att vardagen i hans mening innehåller både det lilla och det stora, en ständig skiftning mellan dem. Med andra ord också en ständig skiftning mellan det som är nära och det som är långt borta (till exempel i framtiden).

Däremot är det sant att vi ofta glömmer, eller kanske vill glömma (eller ta avstånd från), vardagen. I den här glömskan eller flykten blir behovet att prata om vardag tydligt, men inte som något entydigt återvändande. Men det är viktigt att vardagen här hålls öppen och rörlig, att frågan om vad vårt liv är hålls levande. Vi snackar alltså varken konservatism eller vitalism.

Är vardagen då nåt fluff som är allt och inget på samma gång, what's the point? Påminnelsen om att vi lever vårt liv hela tiden och oupphörligen kan kanske tyckas som en plattityd eller kylskåpsmagnetsklokskap. Men varför det? Borde det inte just vara tvärt om? "Få se vad den här dan för med sig" är för mig en av de mest omvälvande sakerna jag slås av. En maning till nåt slags tålmodig hoppfullhet förankrad och utblickande från här & nu.

Så här skriver Göran i essäboken Stiglöshet:

Den invanda vardagen kan visserligen göra oss mer eller mindre ouppmärksamma för det som sker i vår omgivning, och i förening med en självupptagen närsynthet göra oss mer eller mindre oberörda för sådant som inte direkt rör oss själva. För det mesta handlar det ändå om en lika flertydig som oviss vacklan mellan farhågor och förhoppningar inför en vardag som innefattar en föränderlig mångfald av företeelser som inte bara öppnar nya oanade möjligheter, utan också kan drabba oss så övermäktigt att vi ytterst misströstar om snart sagt allt vad mening heter. En sådan vacklan kan sålunda göra oss glömska, eller blinda för att vi helt enkelt inte kan undvara vardagen - något som vi till vår bestörtning ofta märker först när någonting oförutsett inträffat som rubbar dess gilla gång. Vad än vi i vardagens mitt finner värt att särskilt nämnas, eller också så självklart att det inte ens behöver nämnas, förblir vardagen den existentiella orten för vårt från-dag-till-dag-i-världen-varo, och innefattar som sådan en öppen meningsrymd vilken hur vi än vänder oss, såväl sökt som osökt kommer emot oss ur alla riktningar.

Stor rekommendation på den essäsamlingen. Där medverkar också Kate Larsson & Babis Carabeidis.

Ockupation

De senaste veckorna har jag i rätt hög grad ägnat mig åt en grej som heter Utbildningsstrejk Åbo. Dt hela går ut på att i en gräsrotsrörelse väcka motstånd mot nedskärningarna i utbildnings- och dagvårdsverksamhet. Demonstration ordnades. Många människor, många bekanta, många obekanta. En bra dag.

Jag funderar länge om jag ska delta i den ockupation på Yliopistos kulle som drar igång på onsdagen. På onsdagen: nej, det går inte. Universitetet är inte en plats jag (ex-akademikern!) kan göra anspråk på som mitt. Vad ska jag dit och tryna för? Ett par dar går. Jag grunnar över vad en ockupation egentligen är. Jag grunnar på vad Utbildningsstrejk-rörelsen gör. Kanske är det precis just min uppgift att gå till Luonnontieteiden talo eftersom jag inte längre är vid universitetet, men tycker att det är viktigt att universitetet precis just inte förvandlas till en kugge i ett konkurrensinriktat maskineri (en kugge man nu dessutom vill minimera).

Går uppför kullen. Efter några timmar kan jag urskilja hur inbodd den lilla aulan är efter att folk varit där i två dagar. Efter några timmar och ett stormöte och en lång kväll känns det som att jag har en egen grop i plastlädersoffan. Occupy the grop. Luonnontieteiden talo är ett sakligt hus som har vissa drag av sjukhus. Lågt i tak och mycket vitt. Ekande korridorer. Ett osannolikt ställe att trivas på. Jag trivs. Mysbelysning fraktas till platsen.

Ockupationen är inte riktad mot universitetet utan tvärt om, den är ju solidarisk med universiteteten. Därför är vi inte där för att störa eller stoppa. En plats upplåts åt oss. Vaktmästaren har varit välkomnande. Nyfikna människor i huset hör sig för om hur ockupationen går. Ingen är sur. Geograferna ordnar julfest och bjuder ockupanterna på mat och quiz.

Maestro B kokar gröt. Gröten utgör fundamentet. Maestro B rör eftertänksamt om i grytan.

Första natten jag är där. Regnet har öst ner i flera dagar. Ett gäng sitter på soffan och samtalen yr åt miljoner håll. Blir eventuellt lite trött i örat. Klockan är två och jag går och knyter mig på en bänk i en aula invid en trappa. Bänkarna påminner mig om skärgårdsfärjor. Jag sover som ett barn under institutionsbelysningen. Samtidigt pirrar det lite i magen. Vi har hört att ockupationen i Tammerfors slutade med att universitetets administration tillkallade polis, som körde ut ockupanterna. Det scenariot känns väldigt främmande i Luonnontieteiden talo. Igen: här råder inte alls en stämning av violent take-over. Jag ligger på min sliriga soffa och tänker på hur absurt det är att sova över på en yliopistobyggnad jag aldrig förr varit i. Är förkyld och snarkar så det hörs ända bort till Åbo Akademi.

Folk kommer och går i en stillsam ström. Det finns alltid något att kalasa på. K tar med sina småaktivister som övertalar sin mamma att stanna ännu en natt.

Vardagen infinner sig också här. En som ofta talar om anarkism gruffar att vi måste städa ordentligt så att stället inte ska se ut som nåt crustnäste.

Vi diskuterar gröt, marxism, japansk film och utbildningspolitik. Friktion finns, oenigheter finns, också oenigheter om universitetet, om aktivism, om politik - men de här oenigheterna är omgivna av välvillighet och en vänlig plats. Vi äter kakor. Timmarna går. Vi äter soppa. Timmarna går. Vi dricker kaffe. Kaffepannan är alltid på. Jag förlorar tidsuppfattningen. Jag är bergtagen där på Yliopistos kulle.

Så vad är poängen med det här? Förändrar det något, "något egentligen"? En grej som jag upplevt som otroligt glädjande är hur rörelsen bryter den isolering som olika skolor ofta omges av. Typ: Åbo akademi stångas med Åbo akademis issues, Yliopisto kämpar på med sina, yrkeshögskolorna med sina grejer. Nu umgås människor med olika bakgrunder. Finska och svenska och engelska råddas ihop på ett gemytligt sätt. Den finlandssvenska bubblan spricker. Det är både roligt och känns politiskt viktigt: att människor börjar prata med varandra och organisera sig tillsammans. Under ockupationen ordnas möten, föreläsningar, panelsamtal, poesikväll och poddsändningar. Med andra ord: det händer saker och också andra bjuds in att komma och hänga och prata. Du som läser det här hinner kanske ännu komma på diskussion kl 13.15 idag och på stormöte kl 15.30!

mellan drömmar och xenofober (oavslutade reaktioner)

Läser en kolumn av en människa som gjort sig ett namn som Provokatör. Sån där som retar gallfeber på folk genom yviga inlägg om att fattiga människor helt enkelt är dumma. Enligt vissa är den här figuren i sina överdrifter inget att ta på allvar. Jag håller inte med.

I dagens HBL skriver denna människa en kolumn som i korthet handlar om att xenofoberna fick rätt. De som i somras marscherade i demonstrationerna under namnet "Vi har en dröm" har avslöjats. Drömmen blev en mardröm, krisen är här. Grannlandet har gjort sitt avgörande att begränsa invandringen och "nu fäller intelligentsian en tår". Nu är det kris och vi står inför två alternativ, menar han. Stänga gränserna som xenofoberna vill, och behålla välfärden. Eller så får vi ge upp idén om en välfärdsstat med starka fack. "En generös välfärdsstat och en generös invandringspolitik går inte ihop. Någondera måste brista." Invandrarna kan vara en injektionsspruta men det förutsätter att vi går med på en tudelad arbetsmarknad (jag antar att han här menar låglönejobb och sedan högre avlönade, tryggare jobb).

Det oroväckande i artikeln är att den uppvisar en typ av provokation som är inbyggd i det som idag utgör mittfårans politik. Denna "provokation" bygger ett begrepp om realism och en uppställning (högst framträdande i kolumen) mellan drömmande vänstertomtar och xenofober vars oro om ett krackelerande samhälle är högst underbyggd. Xenofoberna hade rätt för xenofoberna, i motsats till vänsterflummarna, räknar pengar. Partier gör utspel om "nuläget kräver..." "...alt annat är drömmerier". De här partierna profilerar sig vanligen mot exempelvis Sannfinländare, uppmanar kanske, likt en Reinfeldt, till att "öppna våra hjärtan". Men att "öppna våra hjärtan" innebär i deras värld ett projekt där välfärden ska avskaffas, facken ska bortröjas, alla "hinder" ska avvecklas. Det vill säga: att "öppna våra hjärtan" innebär primärt att undanröja hinder för kapitalismens framfart. Att "öppna våra hjärtan" kräver att vi öppnar våra ögon, vilket kräver att vi klarsynt kan acceptera en verklighet där människor ska finna sig i att ta vilka jobb som helst till vilken lön som helst.

Uppställningen mellan xenofober (sverigedemokrater, sannfinländare) och vänstervirriga drömmar och blomsterhattar skapar en strypgreppsretorik. Gå med på en tudelad arbetsmarknad, bortskaffad trygghet, prekära villkor - annars...

På ett lite vidare plan ännu: uppställningen "avreglering eller välfärdsstat" är extremt dominerande. Antingen det ena, eller det andra. Högern representerar det ena, vänstern det andra. I ett krisläge är det alltså, enligt det här sättet att tänka, avgörande att vi kämpar antingen för det ena, eller det andra eller kanske allra helst en lägesanalytisk avvägning mellan båda. Det här slirar i sin tur ofta iväg till en allmän diskussion - det här är precis vad kolumnisten som jag nämnde har i kikaren - en diskussion om värderingar kontra pengar.

Hur hamnade vi här?

Alison Bechdel x 2

Under de senaste veckornas läsrus har jag läst två av Alison Bechdels grafiska romaner, Fun home & Are you my mother? Bechdel är också känd för sin serie Dykes to watch out for som också finns som en massiv megavolym - en mycket underhållande, queer tidskildring. De böckerna jag läste nu är en sorts självbiografier i serieform. Men snarare än en självbiografiform som tragglar igenom livet och stannar upp vid dess centrala händelser landar Bechdel, speciellt i Are you my mother? i en mycket mindre linjär form. Stilen kan kanske beskrivas som öppet utrönande, med omtagningar och temporala hopp. Serieformen tillåter också det som kanske mest kännetecknar böckerna: parallellitet. Bildrutorna struktureras ofta i flera skikt som går i dialog med varandra på ett ofta ganska smidigt sätt. Fun home beskriver huvudsakligen relationen till Bechdels far. Dom växer upp i ett närmast gotiskt hus i en småstad. Fadern är engelskalärare och uppslukad av sina husprojekt. När Bechdel kommer ut som lesbisk avslöjar mamman att pappan har haft affärer med män. Kort efter detta dör han under oklara omständigheter. Bokens berättelse sker ofta genom ett litterärt filter eller referenser. Bilderna är enkla men eleganta, färgskalan en märklig blå-grön. Tonen är hela tiden sökande, snarare än dömande. Samma sak kan sägas om Are you my mother? som skiftar från pappa till mamma. (Tossigt nog läste jag böckerna i omvänd ordning men det gör ingenting.) Parallelliteten i bild- och textberättandet blir rätt så massiv i den här boken. Det fungerar oftast, speciellt eftersom greppet är förankrat i en psykoanalytisk ram. Speglar, ellipser och glapp blir inte bara stilgrepp utan blir också en del av berättelsen om en människa som försöker förstå sig på sin kyliga mor. Boken löper kors och tvärs genom olika tider. Det psykoanalytiska spåret blir också konkret genom att det är en terapiprocess som beskrivs, där Bechdel gestaltar mötet med två olika terapeuter. Terapin och förståelseförsöket skildras genom Donald Winnicotts psykoanalytiska arbete. Det här är ett fruktbart möte åtminstone ibland, även om jag ibland känner mig överöst av psykoanalytisk dragning till en viss typ av meningssökande som sker genom symbolik. Hur som helst: genom Winnicott närmar sig Bechdel sitt eget försök att förstå sitt förhållningssätt, inkluvise olika förträngda känslor, till sin mamma som hon ringer regelbundet. Mamman pratar om sig själv, utan att vara intresserad av dotterns liv. Det som imponerar mig med Are you my mother är dess otroliga lågmäldhet. Här finns ingen bitterhet, inget behov att avslöja. Och, tekniskt sett är det lite hisnande att Bechdel lyckas bygga upp stimulerande serierutor utifrån ett material som ganska långt består av terapisessioner och telefonsamtal med mamma. Båda böckerna rekommenderas!

"Det kändes som ett naturligt val, som ett steg uppåt"

En chefsekonom vid en stor bank intervjuas i tidningen. Hen pratar om den finska skuldkrisen. Hen pratar om att priset på utfört arbete är på tok för högt för att landet ska stå sig i den globala konkurrensen. Arbetstiden behöver höjas även om det är "politiskt motigt".
Men det var inte det jag skulle skriva om. Inte den här gången.
En sak som den unga chefsekonomen säger slår mig som ett salg i magen (ursäkta klichéspråk).
Hen säger, om sin nya position:
"Det kändes som ett naturligt val, som ett steg uppåt."
Det kan hända att jag lägger för mycket i vad hen säger, men bilden jag får är att ett karriärlyft helt enkelt är den "naturliga" livsgången. Att klättra högre hör liksom till.
Skillnaden till mitt eget liv är enorm.
Jag är pessimistisk och för det mesta, som ett slags depressiv tvångstanke, tänker jag att den naturliga och enda vägen är vägen ner, ner i nåt jag knappt ens vågar tänka på vad det är och var det är.
Den här tvångstanken är tyvärr också praktisk livsföring som bidrar till proletarisering.
Snuttjobbet som blir lottovinst, femmånadersstipendiet som blir lottovinst.
Kompisar pratar om att skaffa privat sjukförsäkring, för det kommer man att behöva. Kompisar pratar om sitt hem som en investering, för så måste man tänka numera.
Nu tror jag ju i och för sig inte att vår värld ser ut som den gör på grund av psykologiska dispositioner. Långt därifrån.
Men.
De här två sätten att tänka. "Det kändes som ett naturligt val, som ett steg uppåt" och en omhuldad pessimism där det enda som är givet om den egna framtiden är ett accelerande armod, indikerar något väldigt oroande inte främst om hur vi tänker utan om hur vi lever.
För egen del börjar jag inse hur farlig min egen pessimism är, hur destruktiv den är inte bara i relation till mig själv men också i relation till det som börjar hända när den här sortens pessimism blir utbredd, något normalt.
Igen: folk konkurrerar inte på arbetsmarknaden eftersom folk hänger sig åt karriärism eller pessimism.
Men de här två sätten att tänka gör det svårare att greppa konkurrensrelationer i all sin gruvlighet. Livet: ett steg uppåt genom att slå ut konkurrenterna eller fem steg neråt genom att slås ut i en konkurrens jag ändå inte kan göra nåt åt.
Nåja, knappast något djupsinnigt detta, men drabbades av chefsekonomens självsäkra yttrande.

this past week

1. Fötterna klistrar på golvet. Värmen strålar ut från skärmen. Fettfläckarna på tangentbordet. En ringmur av smulor mellan q och w. Damm på fingertopparna. Jag lyssnar på samma skiva, om och om igen. Det är morgonrocksdraperad måndag och pyjamastorsdag och toffeltisdag. Rumsterar i frysen.
2. Har slutat drömma om att vara tillbaka i skolan. Istället drömmer jag utdragna scener från olika typer av kursgårdar. Ibland är kursgårdarna asylboenden. Jag umgås med människor som förändrats. Men mest sitter jag och väntar, på nåt, under ändlösa föreläsningar (ofta om Marx) eller i små, klaustrofobiska rum där jag har en madrass för mig själv.
3. Jag sitter på en stol i en bekant omgivning. Kvällsmörkret genom fönstret. Prat på olika språk. Vardagsprat. Om filmer, Om universitetet, om jobb, om bussarna. Plötsligt: "nio människor dödades i min hemstad igår." Jag vet inte vad jag ska säga. Ingen vet. Vi nickar. Han säger det i vardaglig ton. Platsen, hans hemstad, inte en uppräkning på nyheterna. Vi tittar på varandra liksom i sidled, från stol till stol till stol.
4. Sån där kväll. Orkar ingenting. Skiter i plan a och plan b och vandrar hemåt. Någon ropar mitt namn. Ska jag med till TVO? Det är dit jag varit på väg hela veckan. Blir obegripligt glad av att på två sekunder plockas upp ur allmän livsleda. Går genom stan. Mina kompanjoner bjuder på öl och jag får träna finska. TVO slukar upp mig som en snäll grotta.
5. Juha Sipilä på TV. Mr. kris. Nu blev det stor kris, en kris som verkligen manipulerades fram såsom akut kris. Sånt här helt öppet maktspel, inga skrupler: svindlande. Alla håller andan sisådär två dagar. Sen rullar allt på som vanligt. Sjukvården ska stöpas om enligt "valfriheten".
6. Jag läser. Läsarskov där timmarna tvinnar in i varandra och den egna tillvaron, där i soffan uppallad mot kuddberget, känns både overklig och hyperverklig. Ta en nypa nattluft på balkongen. Så där har jag inte kunnat läsa på länge. I höst har den återfunnits, den överväldigande, samtidigt lite skrämmande i sin intensitet - läsarglädjen!
7. Jag får ett surt mejl. Några timmars vånda och rannsakan. Jag får ett snällt mejl. Balans i tillvaron.
8. Wittgenstein skriver om vad det betyder att något kan räknas som "samma" (jag tror han gör det, det var länge sen jag läste). Jag drömmer att jag hoppar på lokalbussen. Det är en nyck. I bussen börjar jag plötsligt känna igen mig. Här har jag varit förut. Kliver ur fordonet, ner på en solbeströdd gata. Jag minns de här kvarteren: en stor monsterkorsning, en bar. Tittar runt mig och funderar. Något stämmer inte riktigt, men ändå stämmer det. Solen lyser starkt. Jag går in i en sunkig loppis belamrad av saker. Går ut igen och in i på ett matställe. Det stämmer inte men ändå stämmer det. Där är gatan, det rosa-aktiga huset. Var är baren? Jag vaknar med ett ryck. Kommer omedelbart ihåg en ovanligt skarp dröm jag haft för många månader sen med helt odramatiskt innehåll. Jag var i samma område. Eller samma? Promenerade förbi kuppis, till monsterkorsningen. Satt mig på en bar där det spelades iskelmä ur en jukebox. Röda väggar. Jag lutar mot en kladdig bardisk. Tittar in i en suddig vitrin. Är hungrig, finns det mat. Slår mig ner med en bok. Tittar ut på en snögloppig gata, ett äckligt mjölaktigt ljus strilar in genom det skitiga fönstret. Folk härjar runtomking mig. Jag är helvetes trött. - - Vad betyder det att säga att det är "samma" område? Vad är kriteriet på "samma" flinar jag när jag knäpper sömngåbbar ur ögona.
9. Är på väg på ett möte men är alldeles för tidig. Sitter i en främmande byggnad och håller på med mitt. Har byggt ett litet bo där på stället med kaffe och bok och mobilkorrespondens. Är svettig efter en språngmarsch genom regnet och sur efter en overksam dag. Plötslig utanförblick på mig själv: där sitter den där kufiska, svettiga typen på Yliopisto på en fakultet jag inte ens minns vilken den är, och dödar tid och omringas av trygghetsmarkörer.
10. Diskuterar DIY-begrepp med A i olika repriser. Pågående samtal som sträcker ut sig över veckorna. Pratkontinuitet. Vi plockar upp tråden från förra veckan. När och i kontrast till vad lyfter människor fram att de fixat eller tillverkat något själva? Min skärgårdsmamma skryter plötsligt med glimten i ögat om sitt DIY-etos. Hipstermamma som briljerar med bönsorter och odlingsknep och egna experiment. Hur hamnade vi här, mamma? Jag tänker på mina gråa fingrar, de tre burkarna rönnbärsgelé i kylskåpets mörkaste hörn, en gåva från faster A. Rumsterar i frysen igen.

Arbete som hjälp

Läser på Facebook om en typ på Åland (jag tror jag gick i gymnasiet med honom) som tillsammans med sin familj erbjudit husrum och jobb åt en romsk kille från Rumänien som tidigare försökt samla pengar genom att tigga. Den åländska familjen som öppna sitt hem, och som på Facebook uppmuntrar andra ålänningar att anställa den rumänska killen om de behöver hjälp med olika praktiska sysslor. I en Facebooktråd listar olika människor saker de behöver få gjorda. Den åländska familjen har fixat skattekort och sånt så att arbetet sker "officiellt" och killen får en vettig lön.  Det är fint att läsa om ålänningarna som ställer upp och som umgås och erbjuder trygghet samt ett sät för killen att förtjäna pengar. På Åland gror en hel del ilska i relation romer - synnerligen skrämmande, antiziganistiska tendser. Därför är ålänningens initiativ väldigt bra. Jag kan samtidigt inte låta bli att känna mig illa till mods när jag läser om det här. Som sagt: den åländska familjen och deras kompisar är generösa och hjälpsamma. Men det som är kusligt är en situation där välbeställda människor erbjuder snuttjobb åt människor som inte har något alls. De som inte har något alls - deras tillvaro blir avhängig av att det finns välbeställda som har sysslor att erbjuda. Situationen blir så ofantligt kluven, på flera olika sätt. Det såklart otvetydigt bra att den rumänska killen får en drägligare vardag. Tak över huvudet, lite pengar. Men jag kan inte släppa bilden av ett samhälle som är kluvet i välbeställda som kan erbjuda småsysslor och därigenom en drägligare tillvaro, och sen människor som inte har nåt alls. Jag var på vippen att skriva något om att människor görs "beroende" av de som har det ekonomiskt bra, men det leder helt fel. Problemet är under inga omständigheter att vi är beroende av varandra. Det är vi. Det måste vi vara. Oroande i en samhällstendens nu är att arbetserbjudanden blir en sorts hjälp. Allt fler människor görs överflödiga i relation till den "gängse" arbetsmarknaden (att göras överflödig kan också hänga ihop med rasism, som i Rumänien.) Klyvningen: generösa människor som kan erbjuda olika sorters arbetsuppgifter och så de utsatta människorna, tvugna att hitta ett sätt att överleva, som utför dessa. De som kan hjälpa och de som tar emot hjälpen genom att arbeta. En situation som ofta framsår som ett win-win. Kanske är det skitigt att mig att sätta det den åländska familjen gör i det här globala sammanhanget. Det känns konstigt och snedvridet att inför människors försök att hjälpa hiva fram ett 'men-'. Samtidigt: det måste vara möjligt att artikulera den här samhälleliga tendensen, och hur den griper in i våra vardagsliv på olika plan. I det här fallet blir diskussionen sårig eftersom eftersom det globala sammanhanget är intvinnat i folks initiativ, folks beredskap att göra saker och att bry sig om sina medmänniskor.

På Åland har diskussionen om att hjälpa romer inte bara utgått från att erbjuda sysslor, utan behovet att sätta press på Rumänien har också tagits upp, vilket är väldigt bra och sätter saker i ett bredare sammanhang.

kritiken av kritiken av kritiken: arbetskritiken

Jag har läst Peter Flemings bok The Mythology of Work: How Capitalism Persists Despite Itself. Boken är ett ganska typiskt exempel på en hel del tendenser inom arbetskritiken idag. Stilmässigt utmärks boken av att snärtig underhållningsengelska blandas med tungrodd vokabulär hämtad från kontinental filosofi. Jag undrar för mig själv vilka läsarna antas vara, "maverick academics" som vill känna sig lite busiga? Har författaren själv ägnat en tanke åt vilken sorts röst som talar genom boken?

Ärendet är enligt Flemings egen utsaga att inte bara skärskåda arbetssamhället, utan också undersöka vad som finns bortom detta arbetssamhälle. Svårighet nummer ett är hur författaren tecknar konturerna av det som attackeras. Jag tappar rätt fort räkningen på hur många gånger ordet "nyliberalism" används. Vad är det som är problemet, egentligen; vad är detta arbetssamhälle? Att svaret kan bestå i många aspekter/dimensioner är självklart. Men här finns ganska liten ansats till att ställa frågan, VAD kritiseras. "Nyliberalism" blir lätt ett dåligt något som man tror sig veta vad det är - det där dåliga, ni vet, som brett ut sig på sistone.

I själva verket får jag intrycket av att Fleming är rätt ointresserad av just arbete, det vill säga att fundera kring olika aspekter av lönearbete, görande, aktvitet. I boken rör vi oss brådstörtat (jag blir åksjuk) från ett plan till ett annat. Fleming pratar om klasstrukturer, han pratar slängigt om ideologi och han talar om institutioner. Han talar om retorik, han talar om kulturella mönster och han talar om formaliserade strukturer. Arbete tar över våra liv eftersom vi förvandlar vår tillvaro till en "I, job"-funktion, menar han, där jobbet å ena sidan är allt mer osäkert, men å andra sidan allt viktigare att hålla fast vid. Vi överarbetade (han verkar tänka mest på tjänstemän, journalister, akademiker, etc. - "kontor") är beroende av arbete, säger han och kastar ut ett resonemang om rökande. Jobben slukar livet och vi gör oss tillgängliga och urholkar genom detta allt annat.

Framför allt beskrivs arbete som meningslöst spektakel som saknar syfte annat än att skapa vinster eller att betala av lån. Frånvaron av syfte beskrivs för det mesta som ett slags tvångsmässigt upprätthållande av en tom ritual. Författaren strösslar på lite Occupy-retorik om 99 % och den kvarvarande procenten, eliten. Några svepande, lite konstigt raljerande kommentarer om klass och hur människor tvingas in i skuldtänkande. Det kanske mest lyckade i hans i mitt tycke svajiga analys är att han tar fasta på hur människor blir utelämande åt sig själva. Detta utelämnande präglas av både hot och lockbeten: både arbetsmarknaden, arbetsplatsen och livet utanför arbetsmarknaden drivs av rädsla för Utanförskapet.

En del av analysen är till den grad dränkt i teoretiskt språk (i det här fallet: Deleuze) att jag helt tappar poängen. Teorin används här, tycks det mig, på ett sätt som verkligen inte belyser tematiken särskilt väl. Det jag kallade Flemings stil - det slängiga och in-the-know-vokabulären - skapar för den här läsaren intrycket av en författare vars drivskrafter jag har svårt att lokalisera. Vad vill han på riktigt säga, vad vill han åt, vad är det som fått honom att skriva den här boken? (Jag är inte ute efter personliga anekdoter, men frågar efter vilket slags angelägenhet en fråga har.)

Svårighet nummer två. Fleming säger att hans ärende är att titta på vad som finns bortom arbetet. Där finns, när jag läst klart boken: ingenting. Okej, nu är detta 'ingenting' något som Fleming medvetet vill skriva fram. Poängen (I take it): arbetssamhället har invaderat oss, vår värld, så mycket att det enda som finns bortom det är ett slags negation. I mitten av  boken provar han ut idén att sjukdom är ett slags tillstånd av, ja inte protest men, "något annat". Den som li'ger i sängen är på sitt sätt en frigörande kraft, föreslår Fleming. Passligt sjuk. Inte dödligt, och inte död. Öh? Den här läsaren prasslar otåligt med sidorna.

Efter något som först tycks vara en lång utvikning om hur sanningssägande i företagsvärlden sugits in i ett ideologiskt maskineri återkommer Fleming till sina emancipatoriska icke-stigar. Han ger nu järnet och vill visa oss hur utplånande litet rum det finns för arbetskritik. Nästan vad som helst kan nämligen göras till medel för att ytterligare förstärka systemets fogar. "You see! You do have free speech!" Dialog sker alltid på maktens villkor. Han citerar Deleuze&Guattari [Bara för att ge en vink om hur boken fungerar - ]:

The elementary unit of language - the statement - is the order-word [...] language is made not to be believed but to be obeyed, and to compel obedience. Language is not life; it gives life orders. Life does not speak; it listens and waits. Every order-word, even a father's to his son, carries a little death sentence - a Judgment, as Kafka put it.

Att tala är redan, tycks han mena, att vara innästlad i relationer där talet redan från början uttrycker en sorts invasion, där det är något som talar i mig och genom mig:

When we open our mouths to utter descriptions about ourselves to the boss, a coworker or government official dealing with an unemployment claim, someone else, an alien and foreign semiotic force, begins to speak in our place. An invasion occurs.

OK. Den arbetskritiska ska inte kunna hamna i en situation där hen talar med en röst som är hens egen bara på ett bedrägligt sätt. Jag lyckas inte begripa hurdana situationer Fleming tänker sig, men klart blir åtminstone att "den andra" tillhör makten. I tidigare inlägg har jag pratat om arbetskritik som på olika sätt glömmer bort vad det innebär att vara i en specifik situation, att tala i en viss situation.

Kapitalismen har gjort sig immun för sanningssägande gester där avsikten är att avslöja hur det egentligen är. Bäst då, resonerar Fleming, att inte tala alls. Eller åtminstone: att inte uppfattas som någon som talar. Att inte vända sig till, att inte söka dialog, att inte söka erkännande, att inte vilja bli förstådd. I ett samhälle där alla görs synliga genom övervakning och kontroll och hyllande av expressivitet är det motsatsen som behövs. För Fleming blir talandet närmast en metafor. Det anmärkningsvärda blir att han ibland tycks driva till att säga att arbete "has a semantic hold on us".

That we don't even know what might lie beyond the outer perimeter is a sure indication of how bad things have become. 

Det som gör boken typisk är att resonemanget väldigt långt utgår från att grundligt och självkritiskt rensa fram en arbetskritik som inte ska  kunna kapas. Arbetssamhället framstår som oändligt tänjbart i sin kraft att sluka allt båda dött och levande. Det gäller för kritikern att lista ut ett sätt att undgå det här listiga, excessiva, allt-omfattande maskineriet. The Mythology of Work landar i någon form av negationstänkande. Det enda som håller, det är vad arbetssamhället inte är och inte kan vara: sjukdom, tystnad, icke-representation. Snällt läst är poängen att vi måste lirka oss ur ett destruktivt grepp där vi görs beroende av arbete genom skrämseltaktiken och utelämnandet. Botemedlet består inte i cyniskt egenintresse eller en idé om att man kan stå utanför (F lägger, symptomatiskt nog, en massa energi mot att polemisera mot vad han ser som pessimismens pessimism, Adorno). Här ansluter han sig till en ganska lång tradition av tänkande där alternativet är någon form av vägrande, någon form av exodus, här beskriven som en rörelse där vi gör oss osynliga. Sedan, vid en strategiskt vald tidpunkt, kan vi stiga ut ur skuggorna och tala, föreslår han. (Han hänvisar ofta till The Invisible Committee.)

Upplevelsen av att läsa boken: svårartad svindel. Inte på ett bra sätt. Arbetskritiken blir i Flemings tappning så lastad med metaforer ("kapitalismen fungerar som ett virus") att åtminstone jag helt förlorar mig bland dem, så att de goda iakttagelserna som ilar förbi strax glöms bort. Ambitionen att staka ut alternativ blir - kanske det här är alldeles medvetet? - ett slags iskallt skämt. Snuva som emancipation! Tystnad som kritik! Hoho!

Hur hamnar man här? Det vill säga vad är det som händer i den här typen av text där anekdoter om överarbetade anställda som svarar på epost mitt i natten blandas med strittande Deleuze-sentenser? Det är kanske inte så överraskande att boken slutar med ett minst sagt plågat efterord med en lista på åtgärder: tredagars arbetsvecka, direkt demokrati, avvecklande av den neoliberala staten, viktiga resurser under allmänhetens kontroll.

Sara Lidman: Regnspiran

Hon vandrade i gårdarna med upprätt huvud, nu började hennes nacksenor bli hårda och grova. Hon stod inför dörrarna, satte sig objuden, utmanade sina domare. Hon talade till de äldre om färgning och ullsorter och mororna slamrade i vävstolarna som om deras arbete kunde vanhelgas av att Linda nämnde det. Flickorna vågade inte se på henne i sina mödrars åsyn, de diskade, de spann, de hade så bråttom, de lurade på ett ögonblick när mödrarna vände ryggen till, då gav de Linda en snabb, skamsen blick... [...] Så du får ursäkta att vi inte visar oss så förtroliga som vi känner att vi borde känna oss. Kan du inte gå hem till tant Hanna och låta bli att reta folk. 

Har ägnat de senaste nätterna åt Sara Lidmans Regnspiran. Efter Jernbanan-böckerna är mitt förhållande till Lidman nästan överdrivet idoliserande. Hon är bäst, helt enkelt. När jag läser den här tidiga (från 1958) boken slår det mig varför hennes texter drabbar mig: hon lyckas göra allting hon skriver om fruktansvärt angeläget. Och så skriver hon ruggigt träffsäkert. Varje ord kryper in på skinnet. Regnspiran innehåller en av de mest slående beskrivningar jag läst av ensamhet. Den ensamma vill, som det heter i romanen, "vara mitt i", men även när hen är mitt i är det något som är fel. Huvudpersonen heter Linda - Linda STÅHL! Själva miljön, tiden och språket påminner om Jernbanan-böckerna. Linda blir en outcast i byn när hon som sexåring blir sedd som en kuslig siare: medan hennes pappa är ute i skogen säger Linda med ett leende att pappan, en sträng, skuldtyngd typ, har skadat sig själv. Och det har han också gjort. Sedan dess betraktas hon som konstig, lite farlig - en sådan som respektabla människor inte bör umgås med. Samtidigt som boken förmedlar bybornas blick på Linda etableras hon också så att säga inifrån. Även om hon inte är någon sympatisk person är den här läsaren helt engagerad i henne, hennes ensamhet. Som jag tror jag skrivit förut: kärleksfullheten som grundperspektiv hos Lidman. Läsaren störtar med huvet före in i karaktärernas egen tillvaro.

Det är minsann ingen  gråtmild berättelse om utstötthet som serveras här. Linda sörjer över att vara bortstött ur gemenskapen, men hon är också arg, hon är övermodig, hon svarar, hon insisterar. Läsaren: kommer hon att kuvas? Lidman skildrar skräcken Linda möter runtom sig, rädslan att smittas av den andras utstötthet. Att ta avstånd blir ett försök att hålla sig själv ren, obefläckad av det där underliga - inte indragen. Byborna har dåligt samvete över att Linda behandlas så här, men hon är ju ändå... Den här rädslan och det som upplevs som Lindas sturskhet skildras genom viljan att vara nära andra människor, att närma sig, överbrygga avstånd. Att vilja vara nära får ständiga ödesdigra följder i romanen. Händelseförlopp igångsätts och det ödesdigra bottnar ofta i olika former av kollektiva samförstånd om hur saker ska gå till, vem som hör till gemenskapen och vem som inte gör det.

Regnspiran kan läsas som en feministisk roman. Uppställningen är inte enkel - män vs. kvinnor - utan i den granskas varianter av 'kvinna' och 'man'. Det är en queer text där de här begreppen är i rullning. Vad står på spel i att vara "ett passligt fästmansämne", en dygdig husflicka eller en ansvarsfull far? Lidman skriver om människor som på olika sätt plågas av den plats de angivits, tvingas eller nötts in i, och som hanterar det här på sinsemellan olika sätt. Uppror sker, och uppror straffas. Den trettonåriga Linda hittar en vän i granngårdens Simon, en föräldralös pojke som har ett slags drängstatus i sitt hem. Deras relation svävar i ett gränsland mellan barnens fantasi (Lidman skriver här fram en könsöverskridande sexualitet) och vuxna krav. Vad är det i deras relation som exempelvis Lindas mamma inte står ut med? En av de saker som gör romanen bra är att den inte låser fast slitningarna mellan omsorg om andra och en kollektiv så-här-får-man-inte-bete-sig-blick. De ödesdigra förloppen förs fram genom de existentiella avgrunder de skapar, i Linda, i Simon (som skickas iväg från byn) och i Lindas mamma Hanna. Just relationen mellan Linda och hennes mor är en av de mest fängslande aspekterna, tycker jag, kanske för att den är så mångbottnad. Mamman bryr sig om sin dotter som "vill vara mitt i", som vill vara med Simon, men hon är också rädd för dottern, vad dottern ställer till med. I slutet av romanen ställs det här på spets på ett gripande, men också lågmält, sätt. Boken avslutas med en av de intressantaste beskrivningar av relationer till ett nyfött barn jag läst på mycket länge. Lägg märke till scenen där den raggigt fåordige bonden Elof bär grannens nyfödda hem till sin dotter som ska ta hand om barnet ett tag - en mirakulöst beskriven situation.

Jag tjatar: i den här romanen, och andra av samma författare, är det ohyggligt mycket som står på spel. Det är en enorm sårbarhet som träder fram. I den här boken beskrivs en rad varianter på ursinnig sorg, att sakna någon (något) intill vanvett. Sorg som äter upp hela världen. Sorg som vrede. Och Lidman, med sin nyanslyhörda användning av dialekt, får nyanserna rätt. Jag sitter på mina slitna soffkuddar medan natt blir morgon och kippar efter andan.

Om livemusik och mottaglighet

1. Ärligt talat: jag brukar inte bli helt till mig av live-spelningar. Kanske hänger det ihop med att jag ser så lite musik live, eller att jag gör mig oemottaglig, eller att jag inte hittar spelningar att gå på. För en månad sedan eller nåt sånt sitter vi uppradade på hårda stolar i Sibelius-muséet, en ljus, lådmodernistisk sal med fantastisk akustik. En gubbe, Jason Lescalleet, skruvar på vad som för mig ter sig som kryptisk elektronik. I början: en knappt hörbar puls som utvidgar sig, en puls som olika lågfrekventa ljud centreras kring. Jag är obekant med hans kompositioner och kan faktiskt inte avgöra till vilken grad uppförandet rör sig om improvisation. Musiken letar sig in i huvudet. Den söker sig in i organen, vibrerar, tar över kroppen. Det känns som om musiken kommer ut ur väggarna och ljuder ur väggdekoren. Klanger och frekvenser från alla håll, ofta stillsamt. Uppmärksamheten vandrar ut och in, runt i Sibbesalen, in mot tidvis surrande tankar. Jag upplever - rent fysiskt - att musiker rör sig från öra till öra, liksom genom skallen. Det här kunde låta klaustrofobiskt, men jag får istället känslan att musiken ger mig rum, utrymme genom att vandra genom mig. Efter en timme med smygande elektroniska ljud, vinande underströmmar och mera påträngande noise (som dock inte bygger på chockeffekter) avslutar den elektronikompysslande herrn med en surrande slowmotionmanipulation av en Miley Cyruslåt. Gud vet att det fungerade, och drabbade! Efter konserten: jag och min kompis nickar i samförstånd. Vi kan knappt stå upp. En förvånansvärt extrovert spelning som högg tag i hela varelsen bland de kryptiska knapparna och mojängerna.

2. Jag och P sitter på en sunkig fönsterkant med ölstop ombord på dagsbåten. Vi diskuterat vad det innebär att vara mottaglig . Mottaglighet: både något aktivt och något passivt. Eller kanske inte passivt? Hur beskriva dynamiken mellan att vara fokuserad och samtidigt betona aspekten av att låta sig bli berörd av något? Drabbas av hur trubbigt och famlande vi börjar prata om det här "att låta sig". Varför känns det så svårt att hitta rätt begrepp? Handlar det om en allmän misstänksamhet som man lätt går in i där 'att låta sig' låter synonymt med 'att göra sig manipulerbar'? Om det stämmer är vi verkligen i pisset.

Vi är i Stockholm för att gå på en spelning med Low. Vid ruggigt slussen drabbas jag det vanliga anfallet: jag fixar inte den här stan i en sekund till. Vi lyssnar på ett bedrövligt förband. En australiensisk man hojtar till sina landsmän på scen. Hoppet dalar/det värker i axlarna/resemage/golvet kladdar under fötterna. Low är ett av de band som betytt mycket för mig genom åren. Deras musik hittade jag för första gången via Napster, år 2000. Napster! När min kompis går ut och röker oroar jag mig för att Low ska vara tråkiga. Medelålderstråkiga. Kanske det är jag själv som är medelålderstråkig? Jag är rädd för min egen oberördhet.

En kille bredvid mig står, liksom jag, lutad mot en vägg. Hans kompis vill få bort honom därifrån. "Jag har ont i ryggen" klagar han. Min stockholmsångest ger med sig lite grann. Ljusen slocknar, Low är igång. Jag tror dom börjar med en låt från den nya skivan Ones and sixes, en skiva jag snabbt lärt mig tycka ofantligt mycket om. Musiken Low spelar kan lätt dränkas i klichéer om minimalism och långsamhet, kyliga Minnesota - och mormoner, mormoner, man&hustru som hängt ihop en evighet. Low är nämligen kända för sitt slow. När jag ser dem uppträda slås jag snarare av hur varierat deras känslospektrum är här, fastän musiken är renodlad. Emellanåt trycker Alan Sparhawk på pedalerna och bandet låter nästan som mässande Swans! Mimi Parker bankar på sina trummor. De låter ibland förbannade. Och de låter också ofta väldigt varma, inbjudande. Svartsynt är inte ett ord jag skulle använda för att beskriva Lows musik, även om den ofta tematiserar tvivel. Människor är tysta, lyssnar nästan andäktigt. Low spelar musik mestadels från de senaste skivorna. De har gjort musik sedan 1994 - nästan inga dåliga skivor. Eftersom jag är halvblind och står en bit ifrån kan jag inte bedöma så mycket synintryck, men ändå vill jag säga: deras närvaro är direkt, ödmjuk, utan störande poser. Inget tramsigt mellansnack. Jag tänker: de här människorna skulle jag tycka om att samtala med om helt vardagliga saker, dricka kaffe. Det är något jag väldigt, väldigt sällan kommer på mig själv att tänka i relation till musiker/författare/regissörer (oftast - öh - förutsätter jag att alla skapande personer är assholes, sorry nu bara, det där konstnärsmörkret). Nån dag senare hör jag Mimi Parker bli intervjuad av en lite yngre (30+) kvinnlig artist om upplevelsen av att turnera och ha ungarna med (ungar som har inställningen: mamma&pappa måste jobba). Lows uppträdande den här kvällen går rakt in i mig. Dom spelar länge, länge och en av de sista sångerna är Words från den första plattan, I could live in hope. Publiken uppmanas delta i musiken vid ett enda tillfället och till och med det fungerar - jag menar sånt där som ofta blir styltat, ja pinsamt nästan. Nu låter det här fånigt, men: istället för spända och kravfyllda förväntningar på hårdpresterande artister, en vänlig stämning. Efter konserten känner vi oss tvungna att gå ut i luften och pusta ut lite i den råa nattluften. Bredvid oss står en klunga som är lyriska på finska. Vi nickar åt dem, går in och vill beställa en öl, men stället håller på att stänga.

krismedvetande

Ofärdiga tankar:
I Finland råder det just nu en enorm diskussion om kris. Hur ska vi ta oss ur krisen? Vad är det bästa sättet, det mest effektiva sättet, att ta oss ur krisen? Handlar krisen om svällande offentlig sektor, dyr arbetskraft eller handlar den egentligen om global ekonomi och bristande efterfrågan? Olika läger har bildats i krisdebatten. De här lägren förhåller sig på olika sätt till regeringspolitiken. Det som står bortom allt tvivel är att kris är the order of the day. Statsminister Sipilä höll katastrof-kris-nödtider-tal i TV:n. Statsministern satt med knäppta händer, blickade in i kameran och manade folket till eftertänksamhet, fosterländskhet och (riktat till facken och arbetare) återhållsamhet. "Pengarna är slut", det var statsministerns utgångspunkt och slutsats. Debatten om det ekonomiska läget är polariserat men det som diskussionen cirklar kring är kristematiken. Inläggen kan på det stora hela delas in i människor som menar att krisen är betydligt lindrigare än vad regeringen hävdar (Finlands statsskuld är inte så katastrofal som den sägs vara, den offentliga sektorn är inte så farligt expansiv den har utmålats som), människor som hävdar att läget är allvarligt, men att metoderna för att lösa krisen som regeringen föreslår är felriktade (åtstramningspolitiken fungerar inte i praktiken), och sedan de för tillfället dominerande rösterna enligt vilka Finland befinner sig på katastrofens brant.

Har följt med historikern Rasmus Fleischers krismeditationer. En sak jag snappat upp i hans inlägg är kristänkandets sinsemellan olika former, där det som bland annat står på spel är vad det är som antas vara i kris. Fleischer skiljer (bland annat) mellan (höger/vänster) borgerliga, tragiska och kritiska kristeorier. Den första typen utgår från tillväxt som ett tillstånd som krisen halkat ut ur (exempelvis genom finansspekulation som åsidosatt 'realekonomin'). De tragiska teorierna målar upp krisen som evigt uppdykande. Den tredje tar itu med kapitalismens dynamik och att kapitalismen inte kan fortgå i all evighet. (Om jag fattat saken rätt.) Frågan om vad det egentligen är som krisar dyker upp i periferierna av den krisdebatt som dundrar fram genom finska medier. Frågan nuddas i analyser som kritiserar utgångspunkten att det är endast den finska statens finanser som befinner sig i kris, och att lösningen består i att banta ner kostnader och öka intäkter. I de här analyserna finns försök att avmytologisera, att kritiska granska rådande föreställningar om ekonomi som är viktiga byggnadsstenar i krismedvetandet (exempelvis att en stat fungerar som en privat aktör eller att pengar är något som helt enkelt kan "ta slut").

Det som kanske varit mest påtagligt är frånvaron av en sådan fråga. Istället etableras ett krismedvetandets panikartade här-och-nu. De dominerande borgerliga åtstramningsförespråkarna talar för snabba strukturella reformer och "innovativa" politiska beslut. Från vänstersidan presenteras andra lösningsförslag, En del hänvisar till konjunktursvängningar (och behovet av stimulans) istället för strukturreformer, medan andra menar att det är alternativa strukturåtgärder som krävs. Tanken: strukturella anpassningsåtgärder skapar grunderna för en solid framtid för de finska statsfinanserna.

Men det gemensamma är en tro på att politiska beslut kan lösa det svåra läget. Enligt det som Fleischer kallar borgerlig förståelse av kristillstånd utgör krisen en avvikelse från normaltillståndet. Politiken antas kunna rädda ekonomin. "Att det finns en räddning - närmare bestänt: en politisk räddning på ett ekonomiskt problem - är ett grundantagande för all borgerlig kristeori". Det är just den här hållningen som finsk diskussion nästan utan undantag präglas av: utifrån den horisonten är uppgiften att igen upprätta det som uppfattas som normaltillstånd. En fungerande välfärdsstat. En stabil arbetsmarknad. En expansiv exportindustri. En dynamisk hemmamarknad. Ett vitalt utbildningssystem. Eventuellt skulle någon förneka att det här är fallet: är inte ett extremt framträdande drag i den finska debatten betoningen av det innovativa? Det innovativa kan väl inte ha med normaltillstånd att göra? Men här tror jag att det är lätt att gå med på det slags krismedvetande som pratet om det innovativa/modiga/nyskapande utgör så att det inte längre blir klart vad bilden bygger på. Resonemangen tycks förutsätta att Finland ska kunna återupprätta en sund och inte minst globalt konkurrenskraftig balans mellan välfärdspolitik och expansiv industri- och handelspolitik.

---

En sak som slagit mig när jag (lite slött och yrvaket) försökt hänga med i finska debatten är olika föreställningar om "vad som fungerar". Den övergripande beskrivningen är alltså: akut kris. Hur ska vi komma ur den? Påtaglig just nu är den närvaro som nationalekonomisk teori kommit att få i vad som allmänt kan kallas "vänstern". Nu går jag inte in i innehållet av de här resonemanget, men en retoriskt lite märkvärdig sak är hur vanligt det blivit att i debatten med borgerliga röster hänvisa till nationalekonomiska resonemang som respekterade, ansedda och allmänt omfattade. Retoriken har lyft fram åtstramningspolitiken som fjärmad från den nationalekonomiska mittfåran. Politiken har därmed sagts brista i trovärdighet. Det här är som sagt märkvärdigt: den nationalekonomiska mittfåran har plötsligt blivit ett redskap för vänstern att bekämpa motstånd med (inget buttert gnäll om borgerlig nationalekonomi här inte). Okej, nu är det ju så att också mera substantiell argumentation som också förs om skuld, privat/offentligt, etc., men slås av den här retoriskt positiva laddning som nationalekonomin plötsligt fått. Vad säger det om nuläget? (Eller säger det nåt alls?) Kanske har det här att göra med den fight om trovärdighet som utspelar sig i den krisfokuserade finska debatten. Attacken mot vänstern har ständigt bestått i att vänsteralternativen (stimulans istället för åtstramning, kort sagt) brister i trovärdighet. Vänsterförbundets egen analys efter valförlusten utgick rätt långt från att partiet misslyckats med att framstå som ett trovärdigt alternativ. Det är kanske inte så underligt att åberopandet av den nationalekonomiska teorins mittfåra blir behändig som ett vapen i den fighten. Vänsterflanken svarar med att svara med samma medicin: det är de andra som genom sin enögda marknadsfundamentalism hänger sig åt ideologiska tvångstankar som inte har något med verkligheten att skaffa. Men det jag skulle komma till för att knyta an till ovanstående: vilken förståelse av kris, och att ta sig ut ur krisen, landar man i? Högern och vänstern tycks tävla om vem som tar det ekonomiska läget på allvar. Den fråga som Sipiläs TV-tal i alla fall väckte var vad detta allvarstyngda krismedvetande betyder för den finska politiken.

Tillvaron

Folk frågar mig om vad jag håller på med. Varje gång: jag blir - generad. Rabblar lite undvikande en redan inövad, redan tjatig ramsa om små skrivgrejer och öppen, öppen framtid. Slänger in det där om att söka jobb, söka pängar, söka någånågå. Hösten har krupit in på skinnet och det där någånågå börjar aktualisera sig även om jag klamrar mig fast vid ett par, tre, fyra skrivuppgifter som - det här är lite hemskt - ger dagarna en skepnad. Har alltså städat bort kontoret. En dag tänkte jag turista på seminariet på mitt exjobb och märkte att jag inte längre åtnjuter den fundamentala rättigheten: nyckelrättigheter. Rev slokörat i dörrn. Den omedelbara reaktionen: VA, FÅR JAG INTE KOMMA HIT MERA? Den nästomedelbara reaktionen: ok, det var ju ungefär de här dagarna detta skulle hända, no surprises. Jag diskuterar universitet och universitetsvärlden och universitetsblabla med människor, måste förhålla mig till olika beskrivningar av vad som är bra/hoppfullt/piss. Rörigt i skallen, svårt att artikulera något vettigt, svårt att navigera mellan politiska diskussioner, personliga grejer och kopplingen mellan dem. Guldfärgat oktoberljus och jag har snokat runt i Åbo efter bra skrivhörnor. Har skrivangstat på gubbcaféet och Apteket och prokrastinerat på diverse bibliotek. Har gnott på en hopplös text ett bra tag nu. Slussat utkast till tålmodig, men stenhård svärjeredaktör: det artar sig, kanske. Hoppfull hälsning där i slutet av mejlkorrespondensen. Sitter på slamrigt café och imponeras av den här systematiska typen som tagit sig an min text, hjälper till att få den klarare, städar upp bland antydningarna. Skriver texter med dock, emellertid och huruvida. Oktoberljuset sveper förbi åbolands sjukhus & alkisarna utanför daily. Tonåringarna, pensionärerna och jag driver på stan. Jag går hem och tar min 17:00-lur. Dörren knarrar och fönstret har jag inte tvättat sen 2013. Fruktan & bävan: jag lär mig hur man skriver fakturor. Skriver faktura, hoppas på det bästa, slirar bland momsprocenter och öh. Mest oroar jag mig för arbetslöshetsunderstödet & att på nåt sätt fucka upp. På nattbaren läser jag en kass bok om arbete (to be continued) medan det är alldeles tyst runtomkring - ända tills en känd amper kioskprofil ramlar in omgiven av sitt entourage. Alla tycks prata nåt slags gulligt kodspråk jag inte fattar ett jota av utom att ordet 'rakas' används i varje mening. Det jag hoppades att jag inte skulle skriva, men som jag skriver ändå: ett liv där praktikaliteter håller styr på en, river upp en ur bädden. Att leva just det livet. 

Att sälja kapitalism som jämställdhet

I HBL en intervju med en chefdesigner från Kone som pratat på en women in tech-konferens. Läser och känner mig kluven. Budskapet: kvinnor ska lära sig att inte förlita sig på hårt arbete. Den tysta fliten räcker inte till. Den tysta fliten ignoreras. Den tysta fliten är prinsessfasoner. Oväntad jämförelse, för all del: hårt arbete brukar sällan beskrivas så. OK. Det som är bra: inte ta skit, inte nöja sig med att bli behandlad som en arbetsoxe vars slit tas för givet. Bryta upp ingrodda gubbstrukturer där gubbar förlänas Viktiga Jobb genom andra gubbar. Det som är bra: att göra upp med den Snälla Flickan (på finska ännu bättre: kiltti tyttö). Men mitt obehag accelererar när jag läser vidare. Artikeln ifrågasätter aldrig det där stenhårda racet, utan bidrar istället med några verkningsfulla tips om hur du bättre kan hävda dig där. Hur du inte blir en förlorare eftersom du är kvinna. Istället för att reduceras till duglig hjälpredor ska kvinnor lära sig att SÄTTA GRÄNSER. Hjälpsamheten och vänligheten ska göras mera strategisk.

Hon lär sig spelreglerna som rinnande vatten och kan bedöma när det lönar sig att följa dem och när hon ska böja på dem.

Det här ska alltså vara målet? Det som jag tycker är riktigt otäckt i den här typen av framställningar av feministiska strategier är hur de ger en illusion av att arbetslivet egentligen, vid sidan och under de där gubbstrukturerna, är rättvist och premierar den som jobba hårt och målmedvetet. Gubbstrukturerna behandlas som ett slags liten skevhet som en kvinna med gott spelöga kan lära sig att bortmanövreras. Sedan kan hon ta sig dit hon vill: genom strategiskt användande av känslor och strategiskt förhållningssätt till andra människor. "Women who have it all". Uppgiften är att hushålla klokt med sina samlade resurser. 

Budskapet som artikeln levererar är att arbetslivet  blir mera diversifierat och "berikat" om kvinnor lär sig de här spelreglerna. Det här har jag i min själ svårt att förstå. Det som predikas här är väl snarare motsatsen: alla ska lära sig att utan gnissel strömlinjeforma sig enligt samma konkurrenssituation. Det jag uppfattar här är snarare ett förenhetligande (som lätt samexisterar med ett slags könsessentialism som utgår från konkkurrensfördelar: "kvinnor är bättre på att se den praktiska nyttan").

Det finns, såvitt jag kan se, noll rum för solidaritet här. Jämställdhet beskrivs av designern som "ett stafettlopp". Metaforen är att du springer ditt eget lopp men kan hjälpa den större gruppen genom din insats. Metaforen: genom att stå ut i konkurrensen hjälper du sist och slutligen dina kamrater som springer efter.  

(En ständig fråga: ett samhälle där det viktigaste av allt är att bevaka sina gränser.)

PS: Det här påminner mig om att jag ASAP ska ta och läsa Mona Mannevuos intressanta, nya avhandling. Smög på disputationen: spännande saker.

Jag är på anstalt

djuralmanackan från april 2000 på den kaklade väggen på toaletten visar 1 fälthare som sitter upprätt mittibland blommor och gräs och spejar, jag är på anstalt jag lämnar mig själv i sticket, rhododendron och alpros, lönnblad nedtryckt på körbanan av den byiga föhnvinden orden har ryckts ur mig lyssnar i tårar på mitt ordfiasko själen rasar, hjorden och flankerna i min vänstra hjärnhalva som den senaste EEG-undersökningen visar i detta förödelsens ögonblick nämligen virtuell låga etc   

Jag läser den österrikiska Friedrike Mayröckers Jag är på anstalt (publicerad år 2010), en numrerad myllerbok med "fotnoter till ett liv". Mayröcker är en enormt textproduktiv skribent men den här boken, som hon skrev som 87-åring, tror jag, är det första jag läser. Det är en orolig text, men livsbejakande! Mayröcker låter språk och intryck blixtra fram i en närmast hypnagogisk stämning av mellan-klarvaken-och-sömn. Som läsare blir jag visserligen bländad, men på ett uppfriskande sätt. Texten om kroppen och åldrandet är vital i sitt framvällande flöde. Vingliga, slingrande satsbyggen ('sats' är egentligen fel ord, heter det strof?) som rycker tag och kräver: slira med nu. Mayröckers text innehåller otaliga glapp. Inte bara texten utan ett textsjok med punkt efter kan innehålla en reflektion om Augustinus, ett mammaminne och en stretande ansats till självreflektion. Att läsning av Derrida återkommer är lite störande och jamsigt, men jag kan leva med det eftersom jag inte kör de teoretiska växlarna. Oredig litteratur: jag uppskattar. Världen ställs på konstigt vinklad kant.

Tja, du fattar: det känns inte som om den nagelfarande hårdredigeringens specialstyrkor anstormat den här texten. Den läcker som ett såll, åt alla håll.

Jag tänker på Lynn Hejinian (som diggar Wittgenstein snarare än Derrida) och hennes elliptiska självbiografi My life. Nån form av prosalyrik som trots motståndet kilar in läsaren mellan myllrande sammanhangsbitar.

Hos Mayröcker är orden på glid. Det är en på sina sätt tröttsam och megaintrospekterande bok men samtidigt får den mig underligt nog att läsa med ett slags pigg uppmärksamhet som öppnar upp omvärlden. Det introspekterande hos Mayröcker är av det genomsläppligaste slaget och istället för att hennes språngaktigt galopperande textsjok nålar in läsaren i ett klaustrofobiskt inre kastar dom ut blicken än på det ena, än på det andra. På ett himla märkligt sätt befriande läsning om hur livet gnistar på framåt och bakåt och sidledes i sina fotnötter. Kanske: nåt lugnande i Mayröckers rådd.

Gubbkaféet

John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Vi sitter på gubbcaféet igen, N och jag. Vi träffades tidigare idag, och var och en tänkte på sitt håll: vi träffas väl där senare. Samtalstrådarna från dagen återupptas. Nu är det sent och vi fnissar med våra datorer och böcker i vårt hörn. Hard labor. Det ena och det andra. Gubbcaféet håller öppet. Där hamnar man, ofta.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
På gubbcaféet är stämningen dämpad till och med när någon av gubina flippar och härjar vid baren.
John Lee Hooker vrider ur sig
ett fläskig riff.
Gubbcaféets klientel: en VD, en arkitekt, en samling kommunpolitiker post-möte som ropar delikata saker till varandra över bordet, över rummet, från rummet till rökrummet. Egentligen är det riktigt, riktigt otrevligt här. Varför går vi hit? Bakom oss rullar text-teveresultat från en eller annan fotbollsserie. En gubbe plirar upp mot rutan ibland, håller koll. N går för att bolma med gubbarna i rökrummet och rapporterar vad som avhandlats där.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Idag är det mannen med åbodialekt som jobbar bakom baren. Muttrar & häller buttert upp en espresso. Det är eftermiddag och här är nästan ingen. Soffan vid fönstret, fläkten i taket, kaffet kallnar. Kontemplation & att sitta ifred med sitt.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Hit hittar ingen. Här stöter man på bekanta ibland. Nämen hit hittar ingen. Min kompis är nästan alltid där. Och fan ölen är dyr.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Dags att gå hem, (fastän klockan inte ens är mycket ännu och stället ännu håller öppet en hel timme till). Septemberluft är lätt att andas. Bakom baren idag profilen från alma matern med sitt lite söliga goder afton. Goder afton på dig själv, du.

John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Jag hör ett gäng gubbar i kostym diskutera skattepolitik. Stället är litet och det går inte att värja sig.  Trots att de här typerna är odrägligt självsäkra och tar jävligt mycket plats håller gubbcaféet mirakulöst ställningarna och välkomnar också andra på sitt griniga och lite motvilliga sätt. Sitter vid den där förfärliga spelscreenen som blinkar mot det mörka träbordet. På dasset på gubbcaféet: en doftande blomma.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Det är lördag, har gubbcaféet öppnat redan?
Går förbi just in case. Där ser mörkt ut, men visst - där är ju alltid mörkt. En gubbe läser tidning. Från baren ett aboensiskt gruffigt NOH? Bargubben plirar lite missnöjt, distraherad i sitt existentiella läge, upp ovanför glasögonen. Vad får det liksom lov att vara?
John Lee Hooker vrider ur sig ännu ett fläskigt riff.

Att kunna ge: några tankar om gemenskap

Den elaka bloggen skrev ett tänkvärt inlägg jag en längre tid haft för avsikt att fundera vidare på här. Den som har en solid inkomst, skriver Elaka, och som ger pengar åt till exempel en kompis i nöd eller en tiggare bör inte betraktas som en extra-ädel person som gjort en stor uppoffring. En sorts utjämning har skett: tiggaren, eller kompisen i nöd utgör en påminnelse om ett orättvist system.

Det jag gillade med Elakas inlägg är att det erbjuder en ingång till begreppet gåva som är helt annorlunda än en dominerande tankefåra. Antingen beskrivs gåvan som tillhörande en evig ekonomisk logik: tjänster och gentjänster i ett stabiliserande system av skuld och återbetalning, eller sociala band som regleras genom gåvotransaktioner. Eller så beskrivs gåvan som ett mirakulöst överskridande av den ekonomiska logiken (i ovanstående vaga bemärkelse) på ett så mirakulöst sätt att tanken lägger krokben så sig själv när den försöker gestalta detta besynnerliga språng från den ekonomiska logiken till gåvans förbehållslösa givande. I Elakas text: istället för det här krumbuktande som egentligen undviker vad som är viktigt: påminnelsen om att hoppet från 'du är skyldig mig något' varken måste vara svårt eller dramatiskt.

A propos detta kommer jag att tänka på något som min vän P sade härom veckan. Vi talar om människor som ofta betraktas som "jobbiga". Människor som ses som problem, besvär - typer det är tungt att ha att göra med, konfrontationer med vilka är pinsamma och såriga. Typen som härjar med bibliotekarien, securitasvakterna som tar över, människor som stirrar, i smyg. (Tror inte bibliotekarier ska skuldbeläggas för det här, tror det är en svår situation att jobba i.) P försöker vrida på det hela, bort från den olust de här människorna ofta väcker, hos oss, stirrarna. Han börjar prata om vad det innebär att känna att man inte har något att ge, att vara den som ses som tärande. P föreslog (om jag minns rätt) att behovet att delta genom att ge kan ses som existentiellt grundläggande.

Elakas inlägg om givandet som inte behöver ses som en stor uppoffring och P:s fundering har visserligen med olika saker att göra, men en sak tror jag förenar dem, som ett perspektiv på vad det innebär att ge. Båda de här sätten att se pekar bortom skuldtänkande, där gåvan och givandet är förankrade i förödmjukelse eller prestationer vars nyttighet granskas av ett skeptiskt öga. Det jag uppfattar att P ville säga var att ett samhälle där människor betraktas som "problemfall", en belastning, människor som själva kanske upplever att de inte har något att tillföra,  gör det svårt att fylla ett behov som inte alls måste ha något med produktivitet att göra. Utgångspunkten måste alltså inte vara att varje människa vill integreras i samhället genom en form av arbete som erkänns som lika produktivt som andra former av arbete, och att svårigheten skulle lösas om alla skulle få ett jobb och att dessa jobb vore socialt erkända som produktiva verksamheter.

Jag tror det är viktigt att uppmärksamma skillnaden mellan att vilja ge, dela med sig, att vilja erbjuda något, å ena sidan, och bilden av att stå till tjänst i samhällsmaskineriet, å andra sidan. Det som jag uppfattade att P sade var att i ett gott samhälle möts ett sådant grundbehov inte av ständig prövning av vad det betyder att bidra. I ett bra samhälle har alla något att ge, något att bidra med, i kontrast till ett samhälle som bygger på systematisk exkludering där många människor görs överflödiga, och där både människor och jobb behandlas som en belastning som samhället inte har råd med.

P talade inte bara om givande, utan också om den anda i vilken vi tar emot något (som en gåva, som uttryck för någons givande, vilja att ställa upp, stå till tjänst, erbjuda något). Att välkomna en människa i en gemenskap på ett sätt som i en tillitsfull anda skapar plats för initiativ och olika sätt att vara tillsammans. (Kanske 'att ge' inte ska begränsas till att göra?) De här sakerna rör sig på ett helt annat plan, tror jag, än det som rätt slentrianmässigt brukar kastas ut som var och ens behov att social uppskattning, en haltande psykologisering som tycks utgå från att det vi egentligen behöver är anseende (ett begrepp som knappast lyckas fjärma sig från konkurrens, prestation och samhället som en abstrakt enhet).

Jag tänker på Simone Weils Att slå rot som, trots ett rejält oroande idealiserande av ordning (och till och med anseende!), tar upp en lite liknande tråd, det vill säga hon skriver om den smärta som det innebär att bli utstött ur samhället till exempel genom att bli arbetslös, men också genom att ha ett jobb som begränsar dig som varelse till ett slags exekutiv funktion. Om jag läser Weil generöst tror jag hon menar att grundbehovet (hon själv talar om vitala behov, men i och för sig inte behovet att ge), att bidra och ge, måste innebära att samhället inte kan ses som ett maskineri där enheterna är bestämda på förhand och där det sedan är upp till var och en att försöka bidra till de här enheterna (och kan du inte är du överflödig och har inget att ge).

Som jag uppfattar saken blir frågan om vad det innebär att bidra en grundfråga för Weil, inte, som det ofta är nu, ett slags psykologiskt pusslande och administrerande av med en besvärlig och överflödig del av befolkningen som på något sätt ska räddas från samhällsfarligt och för samhällsekonomin tärande utanförskap. I vårt samhälle - och det här kan jag känna helt personligen, i olika situationer - är frågan om att bidra eller att inte bidra belagd med skam. Den här skammen hänger ihop med att "bidra med något" (bidra till "samhället") förstås primärt i arbetstermer. (Men ett alternativ är knappast en 'annorlunda förståelse').

Det jag tycker att Weil, och min vän P:s fundering, leder in i är att det faktiskt är möjligt att prata om "att kunna ge" som ett grundbehov som, när en människa berövas det, kan ge upphov till bitterhet och en känsla av att andra människor inte vill befatta sig med en på annat sätt än som bidragstagare, som den där besvärliga typen som stjäl uppmärksamhet och ligger till last.

Att människor förvandlas till "besvärliga" är symptomatiskt. Som ett exempel på hur det här görs: Roland Paulsen skriver i Vi bara lyder om hur handläggare på Arbetsförmedlingen sorterar människor i kategorierna 'de som kan jobba' och 'de som inte har alla hönsen hemma'. Den senare gruppen beskrivs som en problemgrupp där psykisk sjukdom och attitydproblem gör människor obrukbara som arbetskraft. Paulsen skriver om hur handläggarnas högsta önskan är att de här människorna ska försvinna från deras bord, deras mappar, deras statistik. Med det här vill jag inte reducera saken till ett diskursivt plan. Det jag tänker är att det finns en massa såriga människomöten där sårigheten trubbas av genom att hänvisa till "besvärliga människor" som en börda som helst av allt ska landa på någon annans bord.

Företagsamhet

Hade ett kort, trevligt telefonsamtal med C. Vi pratade bland annat om företagsamhet. Kom att tänka på hur radikalt olika saker man kan mena med det här begreppet, och hur de kan stå i stark konflikt med varandra. När regeringen talar om företagsamhet är det potentiella pengar som ska rulla in. Att vara företagsam presenteras som att våga satsa på sina idéer, men det hela kretsar kring att undanröja hinder (byråkrati, kostnader) och att kunna sälja en vara som har tillräcklig efterfrågan. I telefon talade vi om en annan typ av företagsamhet. Att vara handlingskraftig och att inte låta sig nedslås av myllrande regler. En typ av oräddhet. Vi talade om att hjälpa de flyktingar som kommit till Åbo. Företagsamhet här kräver också ofta ett övervinnande av inre hinder, att inte hindras av blyghet, att inte låta ett uppslag fallera eftersom den tillfälliga orken och den tillfälliga gnistan falnade. Det finns såklart en viktig distinktion mellan att vara företagsam på ett lyhört sätt som går i dialog med andra om vad som behövs, och företagsamhet som präglas av en vilja att driva en grej oberoende av hur behoven ser ut, kanske en missriktad vilja att vara hjälpsam där hjälpsamheten blir ett projekt att driva igenom (vilket innebär en ganska skrämmande föreställning om de som utsätts för hjälpen ifråga).

Jag tänker i liknande banor när jag diskuterar arbete med N under en av våra söndagsölsessioner. Vi pratar inte om arbete i allmänhet utan om vår egen framtid. När jag går hem är det nåt som slår mig: vi har nästan hela tiden pratat om oss själva. Hur vi ska hitta vår plats, vår nisch, vår väg, något som det går att leva på, anpassa sig enligt det befintliga utan att gå under. Det som mer eller mindre faller bort när arbete helt blir en fråga om "att hitta sin nisch" är att stå till tjänst, att vara företagsam i den andra bemärkelsen, det vill säga att stiga in där det behövs och vaket agera enligt de behov som finns. Och det är viktigt att det här är behov, och inte efterfrågan, och att företagsamhet i den meningen blir något helt annat, och ytterst moraliskt suspekt, om den blir en fråga om "att hitta en nisch". Min fundering: oron inför framtiden, oron som handlar om säkra inkomster, konkurrens och brändande äter lätt upp det slags initiativglädje och -rikedom som på riktigt skulle behövas just nu. Ett liv där det finns 'frivilligarbete' som ett slags nisch, en hobby, att syssla med på sidan om den egentliga företagsamheten - på arbetsmarknaden. // Råddiga & fumliga tankar igen.

Orientering, desorientering

1. T skriver: det är nåt kusligt med kvällsljuset på hösten. T har rätt. Kusligheten som inte går att fånga på bild (eller går den?) men som känns i kroppen. Fåglarna har tystnat & något virvlande i luften, fräscht och fuktigt och hotfullt och omvälvande. Kompakt men lätt höstmörker som sveper in en på ett trösterikt men obarmhärtigt sätt.

2.

3. Vi går hem längs den stora, fula, pittoreska vägen i Mariehamn, min syster och jag, tysta efter en tröttsam kväll på en bar som plötsligt invaderats av nu-metal och skrikande svenska män i sina bästa år. Jag fryser. Något knäpper under foten. Kanske något ljus från pingstkyrkan. Plötsligt: musik? Ett långsamt, ihållande drön från en synth, eller orgel, och sång ovanpå. Ett par som sjunger, långt borta nånstans, liksom inne i skogen, eller under marken, eller uppe i luften, kanske på österbottniska. Andlig sång i knarkig valiumdansbandsstil. Paret mässar, eller skrålar, om Gud. Den grusiga och svajiga sången suddas ut bland tallarna. (En andakt? En performance? Fulla ålänningar som stämmer upp i frälsningstörstande kör?) Egentligen vill jag tassa in i skogsdungen, och ge mig in i vad det nu är. Men jag vågar inte.



4.

5. Hör inifrån dimmorna: "nu när patienten är mera avslappnad går det bättre." Sedan tuppar jag av igen. Vaknar, släntrar de 100 metrarna hem förbi sminkstället, hemdörren invid lafkan med knallgul text på skyltfönstret som säljer tvättmedel för allergiska personer. En buss tvärnitar, människor väller ut & in. Benen bär, fyra trappsteg. HBL som väntar på hallmattan. Dagens TV-tablå, en kolumn om musik eller nåt men jag tappar genast tråden och stirrar på den gråa solen genom smutsrutan.

6. Jag drömmer att jag är på Keletistationen i Budapest. Jag har kommit dit med buss från något slags rundresa. På stationen finns en massa människor, flera av dem ser avsvimmade ut. Någon, kanske en reseledare, säger: "don't worry about it, don't worry about it. It's normal, it's ok." Jag vänder bort blicken, och alla mina bekymmer börjar kretsa kring någonting jag glömt i den där bussen, som bevakas av en människa i militärkläder som ser rädd ut. Stationen ser ut precis som den gjorde då, 2001. Jag trevar efter mina ägodelar i en stimmig buss, och griper tag i en massiv väska.

7. Sara Stridsbergs Beckomberga: Ode till min familj. "I skymningen står Marion och ser upp mot ett av de fönster i Stora Mans där en lampa alltid brinner om natten. Det måste vara någon som bor där, eller som åtminstone återvänder hit varje natt för att sova. Guldinskriptionen blänker i det sista ljuset och silverregnet, arkitektens tröst, som har löpt som en stor insekt över fasaden vid huvudentrén är borttaget sedan några veckor, kanske ska någonting äntligen hända med byggnaden nu. Det ska bli bostäder i de gamla sjukhusbyggnaderna, men fortfarande står de orörda och majestätiska i sin vackra dämpade karmosinröda färg." Parallellt: Friedrike Mayröcker: Jag är på anstalt. "undvikandets vana : kanske olat eller konstfigur genom att jag på gatan försöker undvika allting alla personer alla hinder precis som jag försöker undvika alla svårigheter i vardagen. Alltså kan jag inte vända huvudet åt sidan när jag går över gatan därför att jag blir yr, och även när jag samtalar med någon som följer med mig på promenad riktar jag inte blicken mot den personen utan ser ned i marken, av försiktighet, för att undvika 1 anfall av yrsel, jag sitter med blicken riktad rakt fram bredvid kvinnan som kör bilen för att inte distrahera henne precis som om jag körde bilen (bara se rakt fram nästan utan att låta mig tilltalas av chauffören osv.)."

8.

 9. En liten klunga på Åbo torg protesterar mot nedskärningspolitiken. En räpsammansättning spelar, tal hålls. Min kompis hänger på sin cykel och mitt i allt stannar en bekant, ytterst proper, dam till, utbrister stolt (eller hör jag fel?): jag har alltid varit anarkist! Ett samtal vävs om Kropotkin i periferin av min uppmärksamhet. Snålblåst över Åbo torg. L:s hund ser ofantligt uttråkad ut. Jag hålls knappt på benen. Nästa dag rubriker överallt om de aktuella besparingarna. Jag lär mig begreppet "pakottava lainsäädäntö".

10. Hänger efter ett gäng gulisar längs regnblaskig biskopsgata. Bänder upp den vanliga, tröga dörren, men går trapporna upp istället för att ta till vänster. Arkens trappor luktar ännu svagt av gummi & renovering efter alla dom här åren. Gulisarna är på väg åt samma håll. Jag har helt tappat orienteringen. Har inte varit i den här korridoren på många år och söker ängsligt min destination. Hela bygget framträder i ett nytt, obekant ljus. Efter mötet rullar jag ut i arkeneftermiddagen. Den främmande korridoren, studentmyller. Ärendet är att hämta mitt betyg som legat och skräpat på ett kontor och Y kommer med till fakultetsmänniskan, "för att fira". Y försöker liva upp stämningen när jag får mina papperslappar i handen och frågar om inte hornorkester vore på sin plats nu. Fakultetsmänniskan, som inte åldrats en dag på tio år, ryter skämtsamt så det ekar i hela Arken: NEJ, DET SKA VARA SYNTH!! Återvänder till livet med kafferep på Fabbes medan Hank Williams jamar Crazy heart ur högtalaren.

11. Går nerför backen den sista biten hem. Hajar till: solen skiner bakom huset med den märkliga italienska barberaren. I lokalen som alltid är tom är det nu smockfullt med människor.

12. Mayröcker: "denna självglömska : 1 avlägset land 1 otydligt minne de senaste veckornas och månadernas händelser ("=uppenbarelser"), man talar till mig om vänner budskap orakel genom vilka jag skall ha erfarit något men jag ser det inte, det måste ha utspelat sig i 1 dimmigt ingenmansland, bara det mest genomträngande språk förmedlar något till mig, liksom avtecknat - så småningom nalkas skuggor av personer samtal tilldragelser, allt mycket oprecist, tror jag och så snart de dykt upp snart åter glömda förlorade försvunna -: uppdykandet av ett inlindat knappt gripbart minne berör mig, ruskar mig, jag är i tårar)."