Sara Lidman: Regnspiran

Hon vandrade i gårdarna med upprätt huvud, nu började hennes nacksenor bli hårda och grova. Hon stod inför dörrarna, satte sig objuden, utmanade sina domare. Hon talade till de äldre om färgning och ullsorter och mororna slamrade i vävstolarna som om deras arbete kunde vanhelgas av att Linda nämnde det. Flickorna vågade inte se på henne i sina mödrars åsyn, de diskade, de spann, de hade så bråttom, de lurade på ett ögonblick när mödrarna vände ryggen till, då gav de Linda en snabb, skamsen blick... [...] Så du får ursäkta att vi inte visar oss så förtroliga som vi känner att vi borde känna oss. Kan du inte gå hem till tant Hanna och låta bli att reta folk. 

Har ägnat de senaste nätterna åt Sara Lidmans Regnspiran. Efter Jernbanan-böckerna är mitt förhållande till Lidman nästan överdrivet idoliserande. Hon är bäst, helt enkelt. När jag läser den här tidiga (från 1958) boken slår det mig varför hennes texter drabbar mig: hon lyckas göra allting hon skriver om fruktansvärt angeläget. Och så skriver hon ruggigt träffsäkert. Varje ord kryper in på skinnet. Regnspiran innehåller en av de mest slående beskrivningar jag läst av ensamhet. Den ensamma vill, som det heter i romanen, "vara mitt i", men även när hen är mitt i är det något som är fel. Huvudpersonen heter Linda - Linda STÅHL! Själva miljön, tiden och språket påminner om Jernbanan-böckerna. Linda blir en outcast i byn när hon som sexåring blir sedd som en kuslig siare: medan hennes pappa är ute i skogen säger Linda med ett leende att pappan, en sträng, skuldtyngd typ, har skadat sig själv. Och det har han också gjort. Sedan dess betraktas hon som konstig, lite farlig - en sådan som respektabla människor inte bör umgås med. Samtidigt som boken förmedlar bybornas blick på Linda etableras hon också så att säga inifrån. Även om hon inte är någon sympatisk person är den här läsaren helt engagerad i henne, hennes ensamhet. Som jag tror jag skrivit förut: kärleksfullheten som grundperspektiv hos Lidman. Läsaren störtar med huvet före in i karaktärernas egen tillvaro.

Det är minsann ingen  gråtmild berättelse om utstötthet som serveras här. Linda sörjer över att vara bortstött ur gemenskapen, men hon är också arg, hon är övermodig, hon svarar, hon insisterar. Läsaren: kommer hon att kuvas? Lidman skildrar skräcken Linda möter runtom sig, rädslan att smittas av den andras utstötthet. Att ta avstånd blir ett försök att hålla sig själv ren, obefläckad av det där underliga - inte indragen. Byborna har dåligt samvete över att Linda behandlas så här, men hon är ju ändå... Den här rädslan och det som upplevs som Lindas sturskhet skildras genom viljan att vara nära andra människor, att närma sig, överbrygga avstånd. Att vilja vara nära får ständiga ödesdigra följder i romanen. Händelseförlopp igångsätts och det ödesdigra bottnar ofta i olika former av kollektiva samförstånd om hur saker ska gå till, vem som hör till gemenskapen och vem som inte gör det.

Regnspiran kan läsas som en feministisk roman. Uppställningen är inte enkel - män vs. kvinnor - utan i den granskas varianter av 'kvinna' och 'man'. Det är en queer text där de här begreppen är i rullning. Vad står på spel i att vara "ett passligt fästmansämne", en dygdig husflicka eller en ansvarsfull far? Lidman skriver om människor som på olika sätt plågas av den plats de angivits, tvingas eller nötts in i, och som hanterar det här på sinsemellan olika sätt. Uppror sker, och uppror straffas. Den trettonåriga Linda hittar en vän i granngårdens Simon, en föräldralös pojke som har ett slags drängstatus i sitt hem. Deras relation svävar i ett gränsland mellan barnens fantasi (Lidman skriver här fram en könsöverskridande sexualitet) och vuxna krav. Vad är det i deras relation som exempelvis Lindas mamma inte står ut med? En av de saker som gör romanen bra är att den inte låser fast slitningarna mellan omsorg om andra och en kollektiv så-här-får-man-inte-bete-sig-blick. De ödesdigra förloppen förs fram genom de existentiella avgrunder de skapar, i Linda, i Simon (som skickas iväg från byn) och i Lindas mamma Hanna. Just relationen mellan Linda och hennes mor är en av de mest fängslande aspekterna, tycker jag, kanske för att den är så mångbottnad. Mamman bryr sig om sin dotter som "vill vara mitt i", som vill vara med Simon, men hon är också rädd för dottern, vad dottern ställer till med. I slutet av romanen ställs det här på spets på ett gripande, men också lågmält, sätt. Boken avslutas med en av de intressantaste beskrivningar av relationer till ett nyfött barn jag läst på mycket länge. Lägg märke till scenen där den raggigt fåordige bonden Elof bär grannens nyfödda hem till sin dotter som ska ta hand om barnet ett tag - en mirakulöst beskriven situation.

Jag tjatar: i den här romanen, och andra av samma författare, är det ohyggligt mycket som står på spel. Det är en enorm sårbarhet som träder fram. I den här boken beskrivs en rad varianter på ursinnig sorg, att sakna någon (något) intill vanvett. Sorg som äter upp hela världen. Sorg som vrede. Och Lidman, med sin nyanslyhörda användning av dialekt, får nyanserna rätt. Jag sitter på mina slitna soffkuddar medan natt blir morgon och kippar efter andan.