Tillvaron

Folk frågar mig om vad jag håller på med. Varje gång: jag blir - generad. Rabblar lite undvikande en redan inövad, redan tjatig ramsa om små skrivgrejer och öppen, öppen framtid. Slänger in det där om att söka jobb, söka pängar, söka någånågå. Hösten har krupit in på skinnet och det där någånågå börjar aktualisera sig även om jag klamrar mig fast vid ett par, tre, fyra skrivuppgifter som - det här är lite hemskt - ger dagarna en skepnad. Har alltså städat bort kontoret. En dag tänkte jag turista på seminariet på mitt exjobb och märkte att jag inte längre åtnjuter den fundamentala rättigheten: nyckelrättigheter. Rev slokörat i dörrn. Den omedelbara reaktionen: VA, FÅR JAG INTE KOMMA HIT MERA? Den nästomedelbara reaktionen: ok, det var ju ungefär de här dagarna detta skulle hända, no surprises. Jag diskuterar universitet och universitetsvärlden och universitetsblabla med människor, måste förhålla mig till olika beskrivningar av vad som är bra/hoppfullt/piss. Rörigt i skallen, svårt att artikulera något vettigt, svårt att navigera mellan politiska diskussioner, personliga grejer och kopplingen mellan dem. Guldfärgat oktoberljus och jag har snokat runt i Åbo efter bra skrivhörnor. Har skrivangstat på gubbcaféet och Apteket och prokrastinerat på diverse bibliotek. Har gnott på en hopplös text ett bra tag nu. Slussat utkast till tålmodig, men stenhård svärjeredaktör: det artar sig, kanske. Hoppfull hälsning där i slutet av mejlkorrespondensen. Sitter på slamrigt café och imponeras av den här systematiska typen som tagit sig an min text, hjälper till att få den klarare, städar upp bland antydningarna. Skriver texter med dock, emellertid och huruvida. Oktoberljuset sveper förbi åbolands sjukhus & alkisarna utanför daily. Tonåringarna, pensionärerna och jag driver på stan. Jag går hem och tar min 17:00-lur. Dörren knarrar och fönstret har jag inte tvättat sen 2013. Fruktan & bävan: jag lär mig hur man skriver fakturor. Skriver faktura, hoppas på det bästa, slirar bland momsprocenter och öh. Mest oroar jag mig för arbetslöshetsunderstödet & att på nåt sätt fucka upp. På nattbaren läser jag en kass bok om arbete (to be continued) medan det är alldeles tyst runtomkring - ända tills en känd amper kioskprofil ramlar in omgiven av sitt entourage. Alla tycks prata nåt slags gulligt kodspråk jag inte fattar ett jota av utom att ordet 'rakas' används i varje mening. Det jag hoppades att jag inte skulle skriva, men som jag skriver ändå: ett liv där praktikaliteter håller styr på en, river upp en ur bädden. Att leva just det livet.