Jag är på anstalt

djuralmanackan från april 2000 på den kaklade väggen på toaletten visar 1 fälthare som sitter upprätt mittibland blommor och gräs och spejar, jag är på anstalt jag lämnar mig själv i sticket, rhododendron och alpros, lönnblad nedtryckt på körbanan av den byiga föhnvinden orden har ryckts ur mig lyssnar i tårar på mitt ordfiasko själen rasar, hjorden och flankerna i min vänstra hjärnhalva som den senaste EEG-undersökningen visar i detta förödelsens ögonblick nämligen virtuell låga etc   

Jag läser den österrikiska Friedrike Mayröckers Jag är på anstalt (publicerad år 2010), en numrerad myllerbok med "fotnoter till ett liv". Mayröcker är en enormt textproduktiv skribent men den här boken, som hon skrev som 87-åring, tror jag, är det första jag läser. Det är en orolig text, men livsbejakande! Mayröcker låter språk och intryck blixtra fram i en närmast hypnagogisk stämning av mellan-klarvaken-och-sömn. Som läsare blir jag visserligen bländad, men på ett uppfriskande sätt. Texten om kroppen och åldrandet är vital i sitt framvällande flöde. Vingliga, slingrande satsbyggen ('sats' är egentligen fel ord, heter det strof?) som rycker tag och kräver: slira med nu. Mayröckers text innehåller otaliga glapp. Inte bara texten utan ett textsjok med punkt efter kan innehålla en reflektion om Augustinus, ett mammaminne och en stretande ansats till självreflektion. Att läsning av Derrida återkommer är lite störande och jamsigt, men jag kan leva med det eftersom jag inte kör de teoretiska växlarna. Oredig litteratur: jag uppskattar. Världen ställs på konstigt vinklad kant.

Tja, du fattar: det känns inte som om den nagelfarande hårdredigeringens specialstyrkor anstormat den här texten. Den läcker som ett såll, åt alla håll.

Jag tänker på Lynn Hejinian (som diggar Wittgenstein snarare än Derrida) och hennes elliptiska självbiografi My life. Nån form av prosalyrik som trots motståndet kilar in läsaren mellan myllrande sammanhangsbitar.

Hos Mayröcker är orden på glid. Det är en på sina sätt tröttsam och megaintrospekterande bok men samtidigt får den mig underligt nog att läsa med ett slags pigg uppmärksamhet som öppnar upp omvärlden. Det introspekterande hos Mayröcker är av det genomsläppligaste slaget och istället för att hennes språngaktigt galopperande textsjok nålar in läsaren i ett klaustrofobiskt inre kastar dom ut blicken än på det ena, än på det andra. På ett himla märkligt sätt befriande läsning om hur livet gnistar på framåt och bakåt och sidledes i sina fotnötter. Kanske: nåt lugnande i Mayröckers rådd.