Ofärdiga tankar:
I Finland råder det just nu en enorm diskussion om kris. Hur ska vi ta oss ur krisen? Vad är det bästa sättet, det mest effektiva sättet, att ta oss ur krisen? Handlar krisen om svällande offentlig sektor, dyr arbetskraft eller handlar den egentligen om global ekonomi och bristande efterfrågan? Olika läger har bildats i krisdebatten. De här lägren förhåller sig på olika sätt till regeringspolitiken. Det som står bortom allt tvivel är att kris är the order of the day. Statsminister Sipilä höll katastrof-kris-nödtider-tal i TV:n. Statsministern satt med knäppta händer, blickade in i kameran och manade folket till eftertänksamhet, fosterländskhet och (riktat till facken och arbetare) återhållsamhet. "Pengarna är slut", det var statsministerns utgångspunkt och slutsats. Debatten om det ekonomiska läget är polariserat men det som diskussionen cirklar kring är kristematiken. Inläggen kan på det stora hela delas in i människor som menar att krisen är betydligt lindrigare än vad regeringen hävdar (Finlands statsskuld är inte så katastrofal som den sägs vara, den offentliga sektorn är inte så farligt expansiv den har utmålats som), människor som hävdar att läget är allvarligt, men att metoderna för att lösa krisen som regeringen föreslår är felriktade (åtstramningspolitiken fungerar inte i praktiken), och sedan de för tillfället dominerande rösterna enligt vilka Finland befinner sig på katastrofens brant.
Har följt med historikern Rasmus Fleischers krismeditationer. En sak jag snappat upp i hans inlägg är kristänkandets sinsemellan olika former, där det som bland annat står på spel är vad det är som antas vara i kris. Fleischer skiljer (bland annat) mellan (höger/vänster) borgerliga, tragiska och kritiska kristeorier. Den första typen utgår från tillväxt som ett tillstånd som krisen halkat ut ur (exempelvis genom finansspekulation som åsidosatt 'realekonomin'). De tragiska teorierna målar upp krisen som evigt uppdykande. Den tredje tar itu med kapitalismens dynamik och att kapitalismen inte kan fortgå i all evighet. (Om jag fattat saken rätt.) Frågan om vad det egentligen är som krisar dyker upp i periferierna av den krisdebatt som dundrar fram genom finska medier. Frågan nuddas i analyser som kritiserar utgångspunkten att det är endast den finska statens finanser som befinner sig i kris, och att lösningen består i att banta ner kostnader och öka intäkter. I de här analyserna finns försök att avmytologisera, att kritiska granska rådande föreställningar om ekonomi som är viktiga byggnadsstenar i krismedvetandet (exempelvis att en stat fungerar som en privat aktör eller att pengar är något som helt enkelt kan "ta slut").
Det som kanske varit mest påtagligt är frånvaron av en sådan fråga. Istället etableras ett krismedvetandets panikartade här-och-nu. De dominerande borgerliga åtstramningsförespråkarna talar för snabba strukturella reformer och "innovativa" politiska beslut. Från vänstersidan presenteras andra lösningsförslag, En del hänvisar till konjunktursvängningar (och behovet av stimulans) istället för strukturreformer, medan andra menar att det är alternativa strukturåtgärder som krävs. Tanken: strukturella anpassningsåtgärder skapar grunderna för en solid framtid för de finska statsfinanserna.
Men det gemensamma är en tro på att politiska beslut kan lösa det svåra läget. Enligt det som Fleischer kallar borgerlig förståelse av kristillstånd utgör krisen en avvikelse från normaltillståndet. Politiken antas kunna rädda ekonomin. "Att det finns en räddning - närmare bestänt: en politisk räddning på ett ekonomiskt problem - är ett grundantagande för all borgerlig kristeori". Det är just den här hållningen som finsk diskussion nästan utan undantag präglas av: utifrån den horisonten är uppgiften att igen upprätta det som uppfattas som normaltillstånd. En fungerande välfärdsstat. En stabil arbetsmarknad. En expansiv exportindustri. En dynamisk hemmamarknad. Ett vitalt utbildningssystem. Eventuellt skulle någon förneka att det här är fallet: är inte ett extremt framträdande drag i den finska debatten betoningen av det innovativa? Det innovativa kan väl inte ha med normaltillstånd att göra? Men här tror jag att det är lätt att gå med på det slags krismedvetande som pratet om det innovativa/modiga/nyskapande utgör så att det inte längre blir klart vad bilden bygger på. Resonemangen tycks förutsätta att Finland ska kunna återupprätta en sund och inte minst globalt konkurrenskraftig balans mellan välfärdspolitik och expansiv industri- och handelspolitik.
---
En sak som slagit mig när jag (lite slött och yrvaket) försökt hänga med i finska debatten är olika föreställningar om "vad som fungerar". Den övergripande beskrivningen är alltså: akut kris. Hur ska vi komma ur den? Påtaglig just nu är den närvaro som nationalekonomisk teori kommit att få i vad som allmänt kan kallas "vänstern". Nu går jag inte in i innehållet av de här resonemanget, men en retoriskt lite märkvärdig sak är hur vanligt det blivit att i debatten med borgerliga röster hänvisa till nationalekonomiska resonemang som respekterade, ansedda och allmänt omfattade. Retoriken har lyft fram åtstramningspolitiken som fjärmad från den nationalekonomiska mittfåran. Politiken har därmed sagts brista i trovärdighet. Det här är som sagt märkvärdigt: den nationalekonomiska mittfåran har plötsligt blivit ett redskap för vänstern att bekämpa motstånd med (inget buttert gnäll om borgerlig nationalekonomi här inte). Okej, nu är det ju så att också mera substantiell argumentation som också förs om skuld, privat/offentligt, etc., men slås av den här retoriskt positiva laddning som nationalekonomin plötsligt fått. Vad säger det om nuläget? (Eller säger det nåt alls?) Kanske har det här att göra med den fight om trovärdighet som utspelar sig i den krisfokuserade finska debatten. Attacken mot vänstern har ständigt bestått i att vänsteralternativen (stimulans istället för åtstramning, kort sagt) brister i trovärdighet. Vänsterförbundets egen analys efter valförlusten utgick rätt långt från att partiet misslyckats med att framstå som ett trovärdigt alternativ. Det är kanske inte så underligt att åberopandet av den nationalekonomiska teorins mittfåra blir behändig som ett vapen i den fighten. Vänsterflanken svarar med att svara med samma medicin: det är de andra som genom sin enögda marknadsfundamentalism hänger sig åt ideologiska tvångstankar som inte har något med verkligheten att skaffa. Men det jag skulle komma till för att knyta an till ovanstående: vilken förståelse av kris, och att ta sig ut ur krisen, landar man i? Högern och vänstern tycks tävla om vem som tar det ekonomiska läget på allvar. Den fråga som Sipiläs TV-tal i alla fall väckte var vad detta allvarstyngda krismedvetande betyder för den finska politiken.
4 comments:
Något som slagit mig när jag på sista tiden diskuterat liknande frågor är det insisterande på politikens möjligheter som då möter en: det MÅSTE vara möjligt att lösa krisen politiskt. Man behöver dock inte gå längre tillbaka än till 20- och 30-talen för att också långt in i socialdemokratin finna budskapet att kriserna är ett uttryck för kapitalismens 'irrationalitet' (som man tyvärr kallade det) och att de därför inte kan lösas politiskt utan endast genom att förkasta systemet som sådant. Att säga så idag betraktas däremot som extremism eller fullständigt verklighetsfrämmande inte bara av den parlamentariska vänstern som helhet utan också långt in i den utomparlamentariska - fastkramlandet vid tron på politikens möjligheter som ett uttryck för system- (d.v.s. kapitalism-) konformt tänkande.
Om möjligheten att lösa krisen politiskt: det sättet att tala är extremt vanligt, tyvärr. Och visst är det på sitt sätt begripligt att det här är en väldigt dominerande syn. En tanke om att vi, på något sätt, måste göra något. Att det är lockande att tänka att vi står inför ett problem som kan lösas genom balanserad politik, välfungerande institutioner och stater, etc. Ändå är den bilden djupt problematisk. Sedan tror jag det lätt uppstår förvirring angående vad man pratar om. Typ: att säga att krisen inte kan lösas politiskt tolkas ibland som en tanke om att vi ska sätta oss ner och vänta på att kapitalismens sammanbrott sker av sig själv. Det är ett missförstånd, men ett vanligt sådant, tror jag. En början: att stava ut så klart (och krasst) som möjligt vad det är man går med på om krisen antas kunna fixas så att en "stabil ekonomi" (vad det nu sedan i praktiken skulle innebära) ska upprättas.
Ja, det finns en risk att det blir passiviserande - bara att vänta på sammanbrottet - men risken är inte mindre om man tänker 'politiskt'. I det fallet gäller det ju bara att byta ut dem som bestämmer och få dem att ordna allt åt oss. Att kritisera den synen öppnar åtminstone för insikten att vi själva måste arbeta för ett annat samhälle, att det inte finns någon som kan göra det åt oss.
Bekymret om pessimism som riktas bl.a. mot värdekritikerna bygger som jag ser det oftast på en slentrianmässig idé om politik där man för det mesta undviker att tänka på vad man menar och hur man tänker sig att politiska institutioner ska garantera något annat än pessimism. "Att andra fixar åt oss" är en tanke som jag tror ganska klart figurerar i dessa sätt att undvika att förhålla sig till vad man tänker sig att politiska åtgärder kan uträtta.
En rätt typisk sak i de arbetskritiska texterna jag läser är att kritikerna svävar på målet när det gäller just politiken. Läste nyss en intervju med en som menar att det viktigaste är att "motverka kapitalet" och senare uttalar han sig vagt om idéer om "sammanbrott" som han själv vill distansera sig från.
Post a Comment