Att kunna ge: några tankar om gemenskap

Den elaka bloggen skrev ett tänkvärt inlägg jag en längre tid haft för avsikt att fundera vidare på här. Den som har en solid inkomst, skriver Elaka, och som ger pengar åt till exempel en kompis i nöd eller en tiggare bör inte betraktas som en extra-ädel person som gjort en stor uppoffring. En sorts utjämning har skett: tiggaren, eller kompisen i nöd utgör en påminnelse om ett orättvist system.

Det jag gillade med Elakas inlägg är att det erbjuder en ingång till begreppet gåva som är helt annorlunda än en dominerande tankefåra. Antingen beskrivs gåvan som tillhörande en evig ekonomisk logik: tjänster och gentjänster i ett stabiliserande system av skuld och återbetalning, eller sociala band som regleras genom gåvotransaktioner. Eller så beskrivs gåvan som ett mirakulöst överskridande av den ekonomiska logiken (i ovanstående vaga bemärkelse) på ett så mirakulöst sätt att tanken lägger krokben så sig själv när den försöker gestalta detta besynnerliga språng från den ekonomiska logiken till gåvans förbehållslösa givande. I Elakas text: istället för det här krumbuktande som egentligen undviker vad som är viktigt: påminnelsen om att hoppet från 'du är skyldig mig något' varken måste vara svårt eller dramatiskt.

A propos detta kommer jag att tänka på något som min vän P sade härom veckan. Vi talar om människor som ofta betraktas som "jobbiga". Människor som ses som problem, besvär - typer det är tungt att ha att göra med, konfrontationer med vilka är pinsamma och såriga. Typen som härjar med bibliotekarien, securitasvakterna som tar över, människor som stirrar, i smyg. (Tror inte bibliotekarier ska skuldbeläggas för det här, tror det är en svår situation att jobba i.) P försöker vrida på det hela, bort från den olust de här människorna ofta väcker, hos oss, stirrarna. Han börjar prata om vad det innebär att känna att man inte har något att ge, att vara den som ses som tärande. P föreslog (om jag minns rätt) att behovet att delta genom att ge kan ses som existentiellt grundläggande.

Elakas inlägg om givandet som inte behöver ses som en stor uppoffring och P:s fundering har visserligen med olika saker att göra, men en sak tror jag förenar dem, som ett perspektiv på vad det innebär att ge. Båda de här sätten att se pekar bortom skuldtänkande, där gåvan och givandet är förankrade i förödmjukelse eller prestationer vars nyttighet granskas av ett skeptiskt öga. Det jag uppfattar att P ville säga var att ett samhälle där människor betraktas som "problemfall", en belastning, människor som själva kanske upplever att de inte har något att tillföra,  gör det svårt att fylla ett behov som inte alls måste ha något med produktivitet att göra. Utgångspunkten måste alltså inte vara att varje människa vill integreras i samhället genom en form av arbete som erkänns som lika produktivt som andra former av arbete, och att svårigheten skulle lösas om alla skulle få ett jobb och att dessa jobb vore socialt erkända som produktiva verksamheter.

Jag tror det är viktigt att uppmärksamma skillnaden mellan att vilja ge, dela med sig, att vilja erbjuda något, å ena sidan, och bilden av att stå till tjänst i samhällsmaskineriet, å andra sidan. Det som jag uppfattade att P sade var att i ett gott samhälle möts ett sådant grundbehov inte av ständig prövning av vad det betyder att bidra. I ett bra samhälle har alla något att ge, något att bidra med, i kontrast till ett samhälle som bygger på systematisk exkludering där många människor görs överflödiga, och där både människor och jobb behandlas som en belastning som samhället inte har råd med.

P talade inte bara om givande, utan också om den anda i vilken vi tar emot något (som en gåva, som uttryck för någons givande, vilja att ställa upp, stå till tjänst, erbjuda något). Att välkomna en människa i en gemenskap på ett sätt som i en tillitsfull anda skapar plats för initiativ och olika sätt att vara tillsammans. (Kanske 'att ge' inte ska begränsas till att göra?) De här sakerna rör sig på ett helt annat plan, tror jag, än det som rätt slentrianmässigt brukar kastas ut som var och ens behov att social uppskattning, en haltande psykologisering som tycks utgå från att det vi egentligen behöver är anseende (ett begrepp som knappast lyckas fjärma sig från konkurrens, prestation och samhället som en abstrakt enhet).

Jag tänker på Simone Weils Att slå rot som, trots ett rejält oroande idealiserande av ordning (och till och med anseende!), tar upp en lite liknande tråd, det vill säga hon skriver om den smärta som det innebär att bli utstött ur samhället till exempel genom att bli arbetslös, men också genom att ha ett jobb som begränsar dig som varelse till ett slags exekutiv funktion. Om jag läser Weil generöst tror jag hon menar att grundbehovet (hon själv talar om vitala behov, men i och för sig inte behovet att ge), att bidra och ge, måste innebära att samhället inte kan ses som ett maskineri där enheterna är bestämda på förhand och där det sedan är upp till var och en att försöka bidra till de här enheterna (och kan du inte är du överflödig och har inget att ge).

Som jag uppfattar saken blir frågan om vad det innebär att bidra en grundfråga för Weil, inte, som det ofta är nu, ett slags psykologiskt pusslande och administrerande av med en besvärlig och överflödig del av befolkningen som på något sätt ska räddas från samhällsfarligt och för samhällsekonomin tärande utanförskap. I vårt samhälle - och det här kan jag känna helt personligen, i olika situationer - är frågan om att bidra eller att inte bidra belagd med skam. Den här skammen hänger ihop med att "bidra med något" (bidra till "samhället") förstås primärt i arbetstermer. (Men ett alternativ är knappast en 'annorlunda förståelse').

Det jag tycker att Weil, och min vän P:s fundering, leder in i är att det faktiskt är möjligt att prata om "att kunna ge" som ett grundbehov som, när en människa berövas det, kan ge upphov till bitterhet och en känsla av att andra människor inte vill befatta sig med en på annat sätt än som bidragstagare, som den där besvärliga typen som stjäl uppmärksamhet och ligger till last.

Att människor förvandlas till "besvärliga" är symptomatiskt. Som ett exempel på hur det här görs: Roland Paulsen skriver i Vi bara lyder om hur handläggare på Arbetsförmedlingen sorterar människor i kategorierna 'de som kan jobba' och 'de som inte har alla hönsen hemma'. Den senare gruppen beskrivs som en problemgrupp där psykisk sjukdom och attitydproblem gör människor obrukbara som arbetskraft. Paulsen skriver om hur handläggarnas högsta önskan är att de här människorna ska försvinna från deras bord, deras mappar, deras statistik. Med det här vill jag inte reducera saken till ett diskursivt plan. Det jag tänker är att det finns en massa såriga människomöten där sårigheten trubbas av genom att hänvisa till "besvärliga människor" som en börda som helst av allt ska landa på någon annans bord.