Gubbkaféet

John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Vi sitter på gubbcaféet igen, N och jag. Vi träffades tidigare idag, och var och en tänkte på sitt håll: vi träffas väl där senare. Samtalstrådarna från dagen återupptas. Nu är det sent och vi fnissar med våra datorer och böcker i vårt hörn. Hard labor. Det ena och det andra. Gubbcaféet håller öppet. Där hamnar man, ofta.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
På gubbcaféet är stämningen dämpad till och med när någon av gubina flippar och härjar vid baren.
John Lee Hooker vrider ur sig
ett fläskig riff.
Gubbcaféets klientel: en VD, en arkitekt, en samling kommunpolitiker post-möte som ropar delikata saker till varandra över bordet, över rummet, från rummet till rökrummet. Egentligen är det riktigt, riktigt otrevligt här. Varför går vi hit? Bakom oss rullar text-teveresultat från en eller annan fotbollsserie. En gubbe plirar upp mot rutan ibland, håller koll. N går för att bolma med gubbarna i rökrummet och rapporterar vad som avhandlats där.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Idag är det mannen med åbodialekt som jobbar bakom baren. Muttrar & häller buttert upp en espresso. Det är eftermiddag och här är nästan ingen. Soffan vid fönstret, fläkten i taket, kaffet kallnar. Kontemplation & att sitta ifred med sitt.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Hit hittar ingen. Här stöter man på bekanta ibland. Nämen hit hittar ingen. Min kompis är nästan alltid där. Och fan ölen är dyr.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Dags att gå hem, (fastän klockan inte ens är mycket ännu och stället ännu håller öppet en hel timme till). Septemberluft är lätt att andas. Bakom baren idag profilen från alma matern med sitt lite söliga goder afton. Goder afton på dig själv, du.

John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Jag hör ett gäng gubbar i kostym diskutera skattepolitik. Stället är litet och det går inte att värja sig.  Trots att de här typerna är odrägligt självsäkra och tar jävligt mycket plats håller gubbcaféet mirakulöst ställningarna och välkomnar också andra på sitt griniga och lite motvilliga sätt. Sitter vid den där förfärliga spelscreenen som blinkar mot det mörka träbordet. På dasset på gubbcaféet: en doftande blomma.
John Lee Hooker vrider ur sig ett fläskigt riff.
Det är lördag, har gubbcaféet öppnat redan?
Går förbi just in case. Där ser mörkt ut, men visst - där är ju alltid mörkt. En gubbe läser tidning. Från baren ett aboensiskt gruffigt NOH? Bargubben plirar lite missnöjt, distraherad i sitt existentiella läge, upp ovanför glasögonen. Vad får det liksom lov att vara?
John Lee Hooker vrider ur sig ännu ett fläskigt riff.