9 October 2015

Att sälja kapitalism som jämställdhet

I HBL en intervju med en chefdesigner från Kone som pratat på en women in tech-konferens. Läser och känner mig kluven. Budskapet: kvinnor ska lära sig att inte förlita sig på hårt arbete. Den tysta fliten räcker inte till. Den tysta fliten ignoreras. Den tysta fliten är prinsessfasoner. Oväntad jämförelse, för all del: hårt arbete brukar sällan beskrivas så. OK. Det som är bra: inte ta skit, inte nöja sig med att bli behandlad som en arbetsoxe vars slit tas för givet. Bryta upp ingrodda gubbstrukturer där gubbar förlänas Viktiga Jobb genom andra gubbar. Det som är bra: att göra upp med den Snälla Flickan (på finska ännu bättre: kiltti tyttö). Men mitt obehag accelererar när jag läser vidare. Artikeln ifrågasätter aldrig det där stenhårda racet, utan bidrar istället med några verkningsfulla tips om hur du bättre kan hävda dig där. Hur du inte blir en förlorare eftersom du är kvinna. Istället för att reduceras till duglig hjälpredor ska kvinnor lära sig att SÄTTA GRÄNSER. Hjälpsamheten och vänligheten ska göras mera strategisk.
Hon lär sig spelreglerna som rinnande vatten och kan bedöma när det lönar sig att följa dem och när hon ska böja på dem.
Det här ska alltså vara målet? Det som jag tycker är riktigt otäckt i den här typen av framställningar av feministiska strategier är hur de ger en illusion av att arbetslivet egentligen, vid sidan och under de där gubbstrukturerna, är rättvist och premierar den som jobba hårt och målmedvetet. Gubbstrukturerna behandlas som ett slags liten skevhet som en kvinna med gott spelöga kan lära sig att bortmanövreras. Sedan kan hon ta sig dit hon vill: genom strategiskt användande av känslor och strategiskt förhållningssätt till andra människor. "Women who have it all". Uppgiften är att hushålla klokt med sina samlade resurser. 

Budskapet som artikeln levererar är att arbetslivet  blir mera diversifierat och "berikat" om kvinnor lär sig de här spelreglerna. Det här har jag i min själ svårt att förstå. Det som predikas här är väl snarare motsatsen: alla ska lära sig att utan gnissel strömlinjeforma sig enligt samma konkurrenssituation. Det jag uppfattar här är snarare ett förenhetligande (som lätt samexisterar med ett slags könsessentialism som utgår från konkkurrensfördelar: "kvinnor är bättre på att se den praktiska nyttan").

Det finns, såvitt jag kan se, noll rum för solidaritet här. Jämställdhet beskrivs av designern som "ett stafettlopp". Metaforen är att du springer ditt eget lopp men kan hjälpa den större gruppen genom din insats. Metaforen: genom att stå ut i konkurrensen hjälper du sist och slutligen dina kamrater som springer efter.  

(En ständig fråga: ett samhälle där det viktigaste av allt är att bevaka sina gränser.)

PS: Det här påminner mig om att jag ASAP ska ta och läsa Mona Mannevuos intressanta, nya avhandling. Smög på disputationen: spännande saker.

No comments: