Orientering, desorientering

1. T skriver: det är nåt kusligt med kvällsljuset på hösten. T har rätt. Kusligheten som inte går att fånga på bild (eller går den?) men som känns i kroppen. Fåglarna har tystnat & något virvlande i luften, fräscht och fuktigt och hotfullt och omvälvande. Kompakt men lätt höstmörker som sveper in en på ett trösterikt men obarmhärtigt sätt.

2.

3. Vi går hem längs den stora, fula, pittoreska vägen i Mariehamn, min syster och jag, tysta efter en tröttsam kväll på en bar som plötsligt invaderats av nu-metal och skrikande svenska män i sina bästa år. Jag fryser. Något knäpper under foten. Kanske något ljus från pingstkyrkan. Plötsligt: musik? Ett långsamt, ihållande drön från en synth, eller orgel, och sång ovanpå. Ett par som sjunger, långt borta nånstans, liksom inne i skogen, eller under marken, eller uppe i luften, kanske på österbottniska. Andlig sång i knarkig valiumdansbandsstil. Paret mässar, eller skrålar, om Gud. Den grusiga och svajiga sången suddas ut bland tallarna. (En andakt? En performance? Fulla ålänningar som stämmer upp i frälsningstörstande kör?) Egentligen vill jag tassa in i skogsdungen, och ge mig in i vad det nu är. Men jag vågar inte.



4.

5. Hör inifrån dimmorna: "nu när patienten är mera avslappnad går det bättre." Sedan tuppar jag av igen. Vaknar, släntrar de 100 metrarna hem förbi sminkstället, hemdörren invid lafkan med knallgul text på skyltfönstret som säljer tvättmedel för allergiska personer. En buss tvärnitar, människor väller ut & in. Benen bär, fyra trappsteg. HBL som väntar på hallmattan. Dagens TV-tablå, en kolumn om musik eller nåt men jag tappar genast tråden och stirrar på den gråa solen genom smutsrutan.

6. Jag drömmer att jag är på Keletistationen i Budapest. Jag har kommit dit med buss från något slags rundresa. På stationen finns en massa människor, flera av dem ser avsvimmade ut. Någon, kanske en reseledare, säger: "don't worry about it, don't worry about it. It's normal, it's ok." Jag vänder bort blicken, och alla mina bekymmer börjar kretsa kring någonting jag glömt i den där bussen, som bevakas av en människa i militärkläder som ser rädd ut. Stationen ser ut precis som den gjorde då, 2001. Jag trevar efter mina ägodelar i en stimmig buss, och griper tag i en massiv väska.

7. Sara Stridsbergs Beckomberga: Ode till min familj. "I skymningen står Marion och ser upp mot ett av de fönster i Stora Mans där en lampa alltid brinner om natten. Det måste vara någon som bor där, eller som åtminstone återvänder hit varje natt för att sova. Guldinskriptionen blänker i det sista ljuset och silverregnet, arkitektens tröst, som har löpt som en stor insekt över fasaden vid huvudentrén är borttaget sedan några veckor, kanske ska någonting äntligen hända med byggnaden nu. Det ska bli bostäder i de gamla sjukhusbyggnaderna, men fortfarande står de orörda och majestätiska i sin vackra dämpade karmosinröda färg." Parallellt: Friedrike Mayröcker: Jag är på anstalt. "undvikandets vana : kanske olat eller konstfigur genom att jag på gatan försöker undvika allting alla personer alla hinder precis som jag försöker undvika alla svårigheter i vardagen. Alltså kan jag inte vända huvudet åt sidan när jag går över gatan därför att jag blir yr, och även när jag samtalar med någon som följer med mig på promenad riktar jag inte blicken mot den personen utan ser ned i marken, av försiktighet, för att undvika 1 anfall av yrsel, jag sitter med blicken riktad rakt fram bredvid kvinnan som kör bilen för att inte distrahera henne precis som om jag körde bilen (bara se rakt fram nästan utan att låta mig tilltalas av chauffören osv.)."

8.

 9. En liten klunga på Åbo torg protesterar mot nedskärningspolitiken. En räpsammansättning spelar, tal hålls. Min kompis hänger på sin cykel och mitt i allt stannar en bekant, ytterst proper, dam till, utbrister stolt (eller hör jag fel?): jag har alltid varit anarkist! Ett samtal vävs om Kropotkin i periferin av min uppmärksamhet. Snålblåst över Åbo torg. L:s hund ser ofantligt uttråkad ut. Jag hålls knappt på benen. Nästa dag rubriker överallt om de aktuella besparingarna. Jag lär mig begreppet "pakottava lainsäädäntö".

10. Hänger efter ett gäng gulisar längs regnblaskig biskopsgata. Bänder upp den vanliga, tröga dörren, men går trapporna upp istället för att ta till vänster. Arkens trappor luktar ännu svagt av gummi & renovering efter alla dom här åren. Gulisarna är på väg åt samma håll. Jag har helt tappat orienteringen. Har inte varit i den här korridoren på många år och söker ängsligt min destination. Hela bygget framträder i ett nytt, obekant ljus. Efter mötet rullar jag ut i arkeneftermiddagen. Den främmande korridoren, studentmyller. Ärendet är att hämta mitt betyg som legat och skräpat på ett kontor och Y kommer med till fakultetsmänniskan, "för att fira". Y försöker liva upp stämningen när jag får mina papperslappar i handen och frågar om inte hornorkester vore på sin plats nu. Fakultetsmänniskan, som inte åldrats en dag på tio år, ryter skämtsamt så det ekar i hela Arken: NEJ, DET SKA VARA SYNTH!! Återvänder till livet med kafferep på Fabbes medan Hank Williams jamar Crazy heart ur högtalaren.

11. Går nerför backen den sista biten hem. Hajar till: solen skiner bakom huset med den märkliga italienska barberaren. I lokalen som alltid är tom är det nu smockfullt med människor.

12. Mayröcker: "denna självglömska : 1 avlägset land 1 otydligt minne de senaste veckornas och månadernas händelser ("=uppenbarelser"), man talar till mig om vänner budskap orakel genom vilka jag skall ha erfarit något men jag ser det inte, det måste ha utspelat sig i 1 dimmigt ingenmansland, bara det mest genomträngande språk förmedlar något till mig, liksom avtecknat - så småningom nalkas skuggor av personer samtal tilldragelser, allt mycket oprecist, tror jag och så snart de dykt upp snart åter glömda förlorade försvunna -: uppdykandet av ett inlindat knappt gripbart minne berör mig, ruskar mig, jag är i tårar)."