Om livemusik och mottaglighet

1. Ärligt talat: jag brukar inte bli helt till mig av live-spelningar. Kanske hänger det ihop med att jag ser så lite musik live, eller att jag gör mig oemottaglig, eller att jag inte hittar spelningar att gå på. För en månad sedan eller nåt sånt sitter vi uppradade på hårda stolar i Sibelius-muséet, en ljus, lådmodernistisk sal med fantastisk akustik. En gubbe, Jason Lescalleet, skruvar på vad som för mig ter sig som kryptisk elektronik. I början: en knappt hörbar puls som utvidgar sig, en puls som olika lågfrekventa ljud centreras kring. Jag är obekant med hans kompositioner och kan faktiskt inte avgöra till vilken grad uppförandet rör sig om improvisation. Musiken letar sig in i huvudet. Den söker sig in i organen, vibrerar, tar över kroppen. Det känns som om musiken kommer ut ur väggarna och ljuder ur väggdekoren. Klanger och frekvenser från alla håll, ofta stillsamt. Uppmärksamheten vandrar ut och in, runt i Sibbesalen, in mot tidvis surrande tankar. Jag upplever - rent fysiskt - att musiker rör sig från öra till öra, liksom genom skallen. Det här kunde låta klaustrofobiskt, men jag får istället känslan att musiken ger mig rum, utrymme genom att vandra genom mig. Efter en timme med smygande elektroniska ljud, vinande underströmmar och mera påträngande noise (som dock inte bygger på chockeffekter) avslutar den elektronikompysslande herrn med en surrande slowmotionmanipulation av en Miley Cyruslåt. Gud vet att det fungerade, och drabbade! Efter konserten: jag och min kompis nickar i samförstånd. Vi kan knappt stå upp. En förvånansvärt extrovert spelning som högg tag i hela varelsen bland de kryptiska knapparna och mojängerna.

2. Jag och P sitter på en sunkig fönsterkant med ölstop ombord på dagsbåten. Vi diskuterat vad det innebär att vara mottaglig . Mottaglighet: både något aktivt och något passivt. Eller kanske inte passivt? Hur beskriva dynamiken mellan att vara fokuserad och samtidigt betona aspekten av att låta sig bli berörd av något? Drabbas av hur trubbigt och famlande vi börjar prata om det här "att låta sig". Varför känns det så svårt att hitta rätt begrepp? Handlar det om en allmän misstänksamhet som man lätt går in i där 'att låta sig' låter synonymt med 'att göra sig manipulerbar'? Om det stämmer är vi verkligen i pisset.

Vi är i Stockholm för att gå på en spelning med Low. Vid ruggigt slussen drabbas jag det vanliga anfallet: jag fixar inte den här stan i en sekund till. Vi lyssnar på ett bedrövligt förband. En australiensisk man hojtar till sina landsmän på scen. Hoppet dalar/det värker i axlarna/resemage/golvet kladdar under fötterna. Low är ett av de band som betytt mycket för mig genom åren. Deras musik hittade jag för första gången via Napster, år 2000. Napster! När min kompis går ut och röker oroar jag mig för att Low ska vara tråkiga. Medelålderstråkiga. Kanske det är jag själv som är medelålderstråkig? Jag är rädd för min egen oberördhet.

En kille bredvid mig står, liksom jag, lutad mot en vägg. Hans kompis vill få bort honom därifrån. "Jag har ont i ryggen" klagar han. Min stockholmsångest ger med sig lite grann. Ljusen slocknar, Low är igång. Jag tror dom börjar med en låt från den nya skivan Ones and sixes, en skiva jag snabbt lärt mig tycka ofantligt mycket om. Musiken Low spelar kan lätt dränkas i klichéer om minimalism och långsamhet, kyliga Minnesota - och mormoner, mormoner, man&hustru som hängt ihop en evighet. Low är nämligen kända för sitt slow. När jag ser dem uppträda slås jag snarare av hur varierat deras känslospektrum är här, fastän musiken är renodlad. Emellanåt trycker Alan Sparhawk på pedalerna och bandet låter nästan som mässande Swans! Mimi Parker bankar på sina trummor. De låter ibland förbannade. Och de låter också ofta väldigt varma, inbjudande. Svartsynt är inte ett ord jag skulle använda för att beskriva Lows musik, även om den ofta tematiserar tvivel. Människor är tysta, lyssnar nästan andäktigt. Low spelar musik mestadels från de senaste skivorna. De har gjort musik sedan 1994 - nästan inga dåliga skivor. Eftersom jag är halvblind och står en bit ifrån kan jag inte bedöma så mycket synintryck, men ändå vill jag säga: deras närvaro är direkt, ödmjuk, utan störande poser. Inget tramsigt mellansnack. Jag tänker: de här människorna skulle jag tycka om att samtala med om helt vardagliga saker, dricka kaffe. Det är något jag väldigt, väldigt sällan kommer på mig själv att tänka i relation till musiker/författare/regissörer (oftast - öh - förutsätter jag att alla skapande personer är assholes, sorry nu bara, det där konstnärsmörkret). Nån dag senare hör jag Mimi Parker bli intervjuad av en lite yngre (30+) kvinnlig artist om upplevelsen av att turnera och ha ungarna med (ungar som har inställningen: mamma&pappa måste jobba). Lows uppträdande den här kvällen går rakt in i mig. Dom spelar länge, länge och en av de sista sångerna är Words från den första plattan, I could live in hope. Publiken uppmanas delta i musiken vid ett enda tillfället och till och med det fungerar - jag menar sånt där som ofta blir styltat, ja pinsamt nästan. Nu låter det här fånigt, men: istället för spända och kravfyllda förväntningar på hårdpresterande artister, en vänlig stämning. Efter konserten känner vi oss tvungna att gå ut i luften och pusta ut lite i den råa nattluften. Bredvid oss står en klunga som är lyriska på finska. Vi nickar åt dem, går in och vill beställa en öl, men stället håller på att stänga.