JulTV med Borgen

Det finns få saker som kan rädda en jul så som en bra, eller åtminstone nöjaktig, TV-serie kan. I år tittar vi på danska Borgen, en sån där serie folk gått och pratat om men som det inte blivit av att se. Eftersom julen bör vara en tid för försoning&fördragsamhet försöker jag att låta bli att störa mig på det som är dåligt i serien (som innehåller en del förfärligt manuskladd och  en REJÄL dos unkna klichéer). Trots sina brister har Borgen en mängd styrkor. Huvudpersonen heter Birgitte Nyborg och hon är statsminister och partiledare i ett mittenparti. De två första säsongerna följer de olika kriser hennes regering befinner sig i, och parallellt med det löper en berättelse om de förändringar en politiker exponerad för offentlighetens kritik och nyfikenhet genomgår. På pappret ser det hela enormt trist ut: politiken clashar med snasksugna medier och Nyborg kämpar med ett familjeliv som håller på att haverera. De specifika politiska spörsmål Nyborg och hennes regering stångas med - krig i Afghanistan, pensionslagar, förhållandet till Grönland, invandringslagstiftning - reduceras nästan hela tiden till (för tittarna bekanta) markörer, snarare än faktiska frågor eller tillstånd.

Det som räddar serien - tycker jag - är för det första att jag helt enkelt börjar bry mig om karaktärerna. Sidse Babett Knudsen spelar Nyborg på ett dynamiskt och engagerande sätt: hela Nyborgs kroppsliga närvaro ändras under seriens lopp (jag kommer att tänka på en annan dansk serie, Matador, och Mads Skjern vars ansikte genomgår en kuslig förändring under seriens gång). Många av karaktärerna blir favoriter och plötsligt känner jag mig indragen i den fånigaste av intrigvändningar. Den andra saken är hur Borgen på ett rätt intressant sätt inte är uppenbart cynisk, så att allt framställs som rå maktkamp, men ändå presenterar den politiken som ett spel. Att två av de centrala karaktärerna framställs enligt två poler är avslöjande. Nyborgs spindoktor Kasper är en Don Draper-figur som ser sig själv som en fixare utan egna idéer. Han är ihop med journalisten Katrine som betraktar sig själv som en sanningssägare och som har en affisch med All the President's Men hemma i lyan. Betecknande är också att det sällan är de politiska frågorna om människors vardag som står i centrum. Berättandet är nästan helt strukturerat enligt de kriser som statsministerns kansli brottas med. Det är avlyssningsskandaler, hemliga amerikanska fångtransporter eller mellanmänskliga mankemang som blir pinsamma skandaler som måste hanteras för att inte blodvittrande journalister ska kunna ro iland ett sunkigt reportage. När pensionsreformer, jämställdhetsproblematik eller privatiseringar skildras är det framför allt utifrån friktionerna mellan politiker, och mellan politiker och journalister, som står i blickfånget. Även om Borgen kan sägas vara belastad med en massa dålig TV-dramatik finns det vissa saker som den fångar bra och det är ett sätt att tala om politik och relationen mellan att vara politiker och privatperson. Ett av de intressantaste är sättet att prata om politiken är att den ständigt befinner sig i en spänning mellan ideal och kompromiss. Det här är naturligtvis ett dramatiskt tacksamt sätt att ställa upp det hela, men det finns en resonansbotten mot sätt att gestalta politik som en ständig fluktuation mellan svikna ideal och kompromisser med ett ständigt flöde av give&take. Det här mynnar ofta ut i olika tankar om "maktens pris". Det som jag tycker är slående här, också i Borgen, är att det blir mer intressant att betrakta slitningen mellan ideal och kompromiss än att se på hur någon omfattar något som viktigt, på vilket sätt något är viktigt eller vad det betyder när någon börjar betrakta något som ett svek mot det man själv tror på. Kanske: det som blir kännetecknande för en viss syn på politik (och moral?) är att konflikten i sig fetisheras, så att konfliktens delar - kompromisserna och idealen - framstår som helt självklara. Visst vet man vad ett ideal är? I Borgen blir idealen mera form än innehåll.  Det som blir oroande om kontrasten mellan "höga ideal" och uppoffringar blir en allenarådande lins varigenom politik betraktas - och då blir det naturligtvis också lockande att se politik uteslutande som en viljornas kamp. Samtidigt som seriens grundpremiss - kan man ha en hög politisk position och samtidigt vara ärlig mot sig själv - är intressant kanske den lätt kapas av ett ganska ensidigt sätt att förstå politiska konflikter. Paradoxalt nog rör sig den centrala konflikten inte i politiken utan mellan politiken (beskriven som viljornas kamp) och det personliga, de personliga idealen. I centrum står Birgitte Nyborg, hederlig, principfast och klok nog att kompromissa när det brinner i kabinetthörnen.

Eller kanske kan man, som Anu Koivunen, förstå serien som ett kritiskt grepp på politiker som både använder sig av och aktivt försöker att fjärma sig själva från populistiskt medialt gångbart språk?

Även om Borgen inte alltid lyckas med att göra upp med bilden av politik som maktspel, lyckas den desto bättre när den visar vad som händer när livet utanför politiken börjar framställas på ett motsvarande vis, som en serie realiteter som måste hanteras genom förnuftig styrning där var och en tänks få något, men där kompromisser är av nöden men där det är viktigt att trösta sig med att alla parter ju får något som de velat ha. I avsnitt efter avsnitt avslöjas de olika könade mönster som finns inbakade i de här tankarna om vardagslivet som förhandlingsbord och relationer och familjeliv som ett arbete där alla måste se till att hålla hjulen snurrande (men där kvinnor i synnerhet är ansvariga för att vara ombesörjande, managers och livspusslare). Här tycker jag det verkligen bränner till, även om serien själv ibland tenderar att platta ut och trivialisera genom att idealisera det amerikanska språket om work-family balance, ett språk som just bygger på idén om eviga kompromisser och parter som ska få sitt, livet som en räcka av trade-offs.    

landstigning i mariehamn

[Jag tror jag skriver det här inlägget en gång om året, minst.]

1. Jag tultar ut från storfärjan. Snö i luften, snö på marken, snö i munnen. Bilar slirar förbi, kör hårt. Ett moln av avgaser längs den pittoreska allén. Ett gäng gubbar travar förbi. Plötsligt riktar sig en av dem till mig, 'Hej M!' Hälsar tillbaka, förundrad och förbryllad. Halkar förbi Fäktargubben, elaffärn, herr-frisören, Minimarket (en minimatbutik som har ett digert utbud fotriktiga skor!) och Viking lines kontor. En konstig avdomnad, orolig känsla i huvudet.

2. Café Julius. Silverstammisarna omringar de runda borden och sitter uppflugna på barstolarna vid fönstret. Jag spejar efter kvinnan med det röda håret. Hon är inte där. Förra gången var hon inte heller där. Beställer en svart kaffe, läser om läget efter vårdarstrejken i en nött Nya Åland täckt av smulor. Tre ungdomar utbyter livsglimtar vid grannbordet. De har alla varit utomlands, på olika håll, och sammanstrålar nu. Jag kollar på reklamerna från Elgiganten och Mattsons och Kantarellen. Gubbgänget i hörnet följer med läget i lokalen med vaksamma blickar och då och då utbyter de några ord med varandra, ibland tvärs över lokalen, i ett samtal som man vet har pågått länge-länge-länge, en pågående utredning av tillvaron. Det första jag gör när jag landstiger i Mariehamn är att jag sitter och lurar på Julles, insuper stämningen, ålänningaskroderande och allvarsprat.

3. Om du befinner dig på holmin och har råkat dig till staaas, missa inte Draken. Draken serverar vidunderliga falafelrullar och salig blir denna Lindman av den enkla men kulinariskt djupgående måltiden. Patsy Cline sjunger i högtalarn och ja är det en ödslighet som skiljer sig från alla andra ödsligheter är det Torggatans vilken kulen kväll som helst. En stillsam variant av denna ödslighet som mest är trivsam hittar jag som vanligt i biblioteket, denna förträffligt luftiga och välkomnande byggnad. I läsesalen sitter jag och några gubbar som pratar finska och jag dyker ner i DN. En man i gräll neonväst kommer fram och undrar om han får låna tidningen för det är en grej han vill kolla upp där. Efter ett tag börjar en gong-gong slå: nu stänger bibban. Om det är något jag skulle beskriva som en existentiellt-rumslig fästpunkt i mitt liv är det denna läsesal på Mariehamns stadsbibliotek. En lite mirakulös plats i en stad jag aldrig hittat migsjälv i. Men läsesalen finns alltid, är öppen för det mesta och där får man hosta och prassla och vara tyst eller viska eller konspirera och vara helt sig själv.

4. På skärgårdsfärjan råder frid trots mängden människor. Vi sitter uppriggade på obekväma pinnstolar och jag kan inte låta bli att lyssna på två herrar från hemkommunen som analyserar världsläget. De fastslår att fiskodlingar inte lönar sig på Åland och att norrmännen är överlägsna i allt - tonen en blandning av konstaterande och utrönande in i tingens väsen. E sko no ha gjortes på nå anna viis, funderar en av gubbarna, och den andra håller ivrigt med om att de nuvarande satsningarna är futila. Färjan kränger lite och mitt sällskap äter fläsk. Överhuvudtaget finns det få ställen som är så fridfulla som en skärgårdsfärja. Teven må vara på och några knytt må larma i nån av bänkarna - det är nåt med stämningen som är grundläggande vänlig. Här sitter man på väg från en holme till en annan och kan inget annat: bäst att älska läget. Plötsligt dyker joviala E upp, en studiekamrat som nu jobbar i min hemkommun och som är ett exempel på hur skärgårdsvarande görs på bästa möjliga vis. Jag blir glad.

Aliide, Aliide - Mare Kandre

Bra författare gör precis som hen vill.
Mare Kandre är en sådan författare. Tar plats, tar språng, gräver så det yr åt alla håll. Aliide, Aliide är inte en lätt bok. Jag läser lite i taget, lägger ifrån mig, funderar över vart det är på väg. Det är en, om inte till innehållet, så till ambitionerna, MASSIV bok. Att, som ibland har gjorts, kalla texten en "uppväxtskildring" tycker jag inte är att göra den rättvisa. Faktiskt är det så att jag i början, de facto ganska länge, är oklar över vad romanen egentligen går ut på. Jag dras med, engageras, men stannar också upp, undrar; kanske tycker jag att bokens EXCESSER ibland blir tunga att följa med, men det är bara ibland. Men sen, i slutet, faller polletten ned. Inte så att där finns nåt 'avslöjande' eller 'lösning', men så att jag läser boken annorlunda, att min läsningen får en ny kontur, fotfäste.

I början av boken följer vi ungen Aliide och hennes irrfärder genom en labyrintisk stad: parker, muséer, ödetomter och otäcka lägenheter. Hennes kompanjoner behåller de gemensamma hemligheterna. De fascineras och skräms av det de ser och upplever. De träffar en ohygglig kvinna med handväska, och deras äventyr verkar alltid peka fram mot framtida bestraffningar. Men så småningom lämnas Aliide ensam. Den kusliga staden krymper alltmer ihop, och blir det kusliga inre rummet, en hemlighet som hotar att spränga barnet. Vem vilken är denna hemlighet?

Kandre ger sig i kast med att teckna en värld som håller på att kantra över allt som finns i den. Barnet Aliide är alltings nav, ett nav av självhat och obehag. Detta obehag skrivs fram genom hyperboler, genom ett språk som klafsar fram i det svenska språkets gytter av olustiga adjektiv ('sur' är ett adjektiv som används ofta för att beskriva naturens skiftningar). Språket jäser och smider och skorv efter skorv pillas så att det OHYGGLIGA avtäcks. Kandre lyckas mästerligt blanda en nästan realistisk stil med det gotiska och det psykologiska. Oavsett vilket läge texten befinner sig i har precis allting en hisnande laddning - allt är på väg att brisera. Varje bild - och de är i sanning många! - bär på fasa och vämjelse.

Men det är inte bara stil, en stilövning. Det jag småningom börjar förstå är att de här excesserna kan ses som en riktigt träffande existentiell beskrivning av en livssituation. Romanen beskriver barnet som utelämnats åt sig själv. Inte så att hon möts av grymhet, men snarare så att hon möts av tystnad. Aliide upplever saker, hanterar saker, reagerar, funderar, oroas - men allt detta känner hon att hon måste bära på ensam. Det som är riktigt skrämmande i Aliide, Aliide är inte dess gotiska vändningar, utan hur den skildrar Aliides ensamhet. Det outhärdliga tillstånd som beskrivs är en människa som vänder allting inåt, en liten människa som börjat intala sig själv att det som är hemskt, smutsigt, drabbande - det måste man bära på ensam. Men don't get me wrong, det är nog inte frågan om nån psykologisk realism här inte.

Som sagt beskriver Kandre ett inneslutet, ångestfyllt och översvämmande försök att hantera saker helt på egen hand. Det här hänger ihop med att ett viktigt tema i boken är kön. Aliide ser sig själv som den som aldrig förmår vara en riktig flicka. Hon betraktar sig själv som smutsig och monstruös, ett vandrande kaos. Nätta klänningar och återhållsamhet är bara en fasad; att lägga band på sig gör saker ännu värre: Aliide känner något välla fram inom sig, ett mörker, en ström av motstånd, men också sorg över att känna sig utanför, icke-levande. Mellan varven, när Aliides ångest inför kvinnliga, gravida kroppas beskrivs i detalj, genom ord som framkallar det obscena och ruttnande, blir jag orolig: gör Kandre anspråk på att säga nåt om vad det kvinnliga är? Men så är det nog inte. Det kvinnliga är inte något fixerat. Det är än det rena, än det smutsiga, än den perfekta ytan, än den hemlighetsfulla och ominösa avgrunden. Kvinnligheten prunkar av mystiskt liv men är också o-levande, nästan-död, ruttnande, tom och ihålig, överfylld. Begreppet gurlesk passar de facto bra här. Romanen kan kanske läsas som en skildring av den skräck och den förtvivlan som bilderna av renhet och smuts är behäftade med, och hur sådana bilder etsas fast genom att all uppmärksamhet riktas inåt, mot nåt slags jag som jag antas kunna forma men som också ses som nåt som tränger på en, liksom utifrån, som en ond kraft. Sådan dialektik utforskas i Kandres roman, och det som är bra hur det görs genom att följa Aliides blick, hennes uppmärksamhet, hennes nojor, hennes fantasier, hennes monster.

Jag tycker att Mare Kandre ibland avskivs som en modeförfattare från åttiotalet. För egen del har jag funnit de böcker jag hittills läst synnerligen läsvärda.

"Half a century on my shoulders and still a pauper"

Jag försöker skippa oron och hitta tillbaka till nåt slags läsglädje. Sitter på Hunter's och lyssnar på ett par typer som överveltär och försöker lista ut varför baren på nåt sätt ser annorlunda ut. Har printat ut en essä i New Left Review som behandlar arbetslöshetens begreppsliga historia och skribentens ärende är att få fram på vilka sätt arbetslöshet* - det lönelösa livet - är ett begreppsligt utmanande fenomen (hur beskriver man arbetslöshet och dess motsats?), men också grundläggande för vad kapitalismen är. Där finns det här citatet, som fångar något: "[Capitalism] begins not with the offer of work, but with the imperative to earn a living." Att tjäna sitt levebröd blir den omedelbara frågan var och en ställs inför. I essän citeras också ett ställe i Marx' Grundrisse som är belysande för hur krasst systemet är (visst finns det undantag, men det här som ett sorts begripliggörande): om ditt arbete inte är lönande, bidrar med förmering, kan du inte försörja dig på det. "It is already contained in the concept of the free laborer that he is a pauper, a virtual pauper. [...] If the capitalist has no use for his surplus labor, then the worker may not perform his necessary labor." Även om Marx på flera ställen uttrycker vad som ofta tolkats som förakt mot 'the pauper' var det tydligen med just denna som Marx själv identifierade sig, när han på sin femtioårsdag torrt konstaterade att även om han har ett halvsekel på nacken, är han fortfarande - ja, vilken är den bästa svenska översättningen? - ett fattighjon. Man är i gott sällskap, alltså. Jag slår upp lärarnas arbetslöshetskassas internetsida och trycker iväg ännu en ansökan arbetslöshetspeng. Det känns varken bra eller dåligt. Jag försöker sluta oroa mig.

* Att vara arbetslös - att vara arbetsfri?

re: riktiga jobb

Juha Itkonen skrev en intressant kolumn i HBL för några dagar sen. Den handlar om den indignation som den stipendiefinansierade konstnären ofta möter. Konstnärsslöfockar som får stöd utan krav på motprestation! Skaffa dig ett riktigt jobb, fick Itkonen höra när han hade mage att jämföra konstnärsstipendier med lantbruksstöd. Han skriver helt sakligt att det inte är bara stipendiater som erhåller stöd: stöd får också, förutom lantbrukarna, en mängd företag i diverse branscher. Kanske är det så att de så kallade "riktiga" jobben blir allt dyrare för samhället att upprätthålla, undrar han.

När jag läser kan jag inte låta bli att slås av hur anklagelsen om att inte bidra till samhället, att slöa och parasitera, bemöts av kolumnisten genom att hänvisa till sitt eget idoga arbete, och konstens produktivitet: konsten bidrar genom att pengar cirkulerar, folk sysselsätts och skatter trillar in i statskassan! Slutsatsen verkar bli att det är fel att anklaga konstnärsstipendiater för att snylta, och att dessa ska erkännas som riktiga jobb.

Jag tror faktiskt att det här sättet att försvara sig kan vara precis lika farligt som det som kolumnisten utnämner som populism, att en viss grupp kalasar på samhällskroppen medan andra jobbar hårt. Men är det då inte, vill jag (ja jag vet att jag är en söndrig skiva som snurrar på) lika populistiskt att mata föreställningen om de riktiga jobben genom att göra allt för att sälla sig till den grupp som antas bidra positivt till "samhället"? Är det verkligen bra att vilja bli erkänd som den som har ett "riktigt" jobb? Vad är det här för sorts erkännande riktigt, vilka omständigheter och villkor har det, vilket slags språk är det inrullat i?

Intrycket jag får av att läsa kolumnen är att vår krångliga och föränderliga värld gör att vi måste omvärdera vad riktiga jobb är för något. Det stämmer. Det jag skulle önska är att skribenten skulle ha gått ännu längre, för slutsatsen kan inte bara handla om att Finland nu ska vara produktivt på ett annat sätt än förr, och att detta för in nya begrepp om vilka jobb som är "riktiga jobb".

Kort sagt, det som sticker i ögat är hur Itkonen tycks fullständigt bekväm med att betrakta konstnärsskapet som ett jobb som vilket som helst, ett jobb på samma sätt som lantbrukaren och företagaren. Det intressanta är hur det är så Itkonen bemöter den indignerade beskrivningen av konstnären som parasit. 

Krigsromantik och hyckleri på film

Sorry, nedan följer en utgjutelse.

Taffliga, trista och svajiga filmer finns det gott om. De rinner förbi och kanske har jag ödat min tid på fel saker genom att titta, men vanligen står inget värre än så på spel. Jag och min kompis grälar om vad vi ska se på bio. Utbudet är skralt. Hen har sett filmen jag vill se, jag har sett filmen hen vill se. Vi finner ingen annan råd - vi vill träget gå på bio, för det är tradition - än att gå och se Fury, en krigsfilm regisserad av nån som heter Ayer.

Inte bara är det en dålig film, det är en suspekt produktion på EN MILJON olika vis. Ayer har monterat ihop en gravt sentimental och våldsinrullad sak som utspelar sig under andra världskrigets sista år. Amerikanerna är inne i Tyskland och - ja, enligt filmens språk - dödar nazin. Det som är otroligt FÖRBLUFFANDE med filmen är att den vill skapa en episk berättelse om krigets fasor och samtidigt bjussa på ett pojkäventyr där käcka och lortiga soldater slungar ur sig humoristiska serietidningsoneliners. Den pompösa känslostormsmusiken dånar och ett tight gäng kurar inne i en pansarvagn. En nykomling, som rest iväg i tron att han kommer att jobba som något slags sekreterare, har plockats in i gruppen p.g.a. nyligt bortfall och nu gäller det att gör Man av den mesiga och räddhågsna kisen. Börja med att städa undan resterna av sista karln från pansarvagnens innandöme. Alla i den lilla gemenskapen har sin egen utmärkande Egenskap som till fullo definierar varje sekund de är i bild: det är latinokillen, bonnlurken, mustaschen som citerar bibeln osv.. Ett sammansvetsat gäng, ska det visa sig.

Alltså det som jag inte får in i min hjärna är hur regissören tänkt på berättelsen. Ambitionen att skildra krigets tragik mosas totalt genom det allt överskuggande ärendet att föra fram hur unga amerikanska soldater - till och med en skrivbordskille - i en god armégemenskap görs till goda amerikanska män som förstår sig på det här med manlig kamratskap, ära och - NATURLIGTVIS - höviskt sätt att hantera kvinnor. Det finns såklart en scen där den äldre, väderbitne soldaten (med modellutseende) ska inviga den yngre, skrivbordskillen, i sinnlighetens mysterier genom att, så fort pansarvagnen parkerats i en krigshärjad by full av brinnande hus och traumatiserade människor, släpa honom till två tyska kvinnor i ett av de hus som ännu inte bombats. Helt på riktigt: det här är ett outsägligt vidrigt sätt att romantisera det som säkert varit en grym verklighet för många kvinnor under krigstid: att vara rädd för manligt (och sexuellt) våld. I den nämnda scenen blir det ett rosenkindat kärleksmöte - ända tills de obildade bataljonskamraterna tågar in i huset och förstör och härjar.  Sensmoralen: kvinnorna bör vara TACKSAMMA för att de skonades från att bli våldtagna.

Alltså bara det. Det perspektiv som etableras, vrids på, bekräftas, omhuldas: kvinnor bör vara tacksamma för att inte bli våldtagna. 

En fras som upprepas som ett mantra är att soldaterna stönar "this is the best goddamn job I've ever had" när de befinner sig i gapet på död och förintelse. Såklart filosoferas det mellan varven och till och med i dödsögonblicket lyckas Hjälten kläcka ur sig en aforism. Blod & kroppsdelar strittar till höger och vänster och samtidigt är det viktigt att det här framstår som en uppbygglig film om att stå upp för sina (amerikanska) vänner och visa manligt mod i alla väder. Att bli förhärdad är något man måste leva med, och kanske är det till och med vad som krävs, något gott? I slutet av filmen tragglas en låååång serie scener där den lilla bataljonens mod prövas genom att de ensamma strider mot hundratals tyska soldater. Vänskap betygas, blod & tarmar sprutar, krigsmusiken hejar på och de amerikanska gossarna kämpar in i döden mot ondingarna.

Ja, på tal om väder. När jag ser en dålig film försöker jag se något som är bra i den. Liksom, en grej. Fury domineras av gråskala som ska fånga krigets hemskheter och i någon scen lyckas fotografen sikta in kameran på lera och gräs och rå himmel på ett sätt som är helt lyckat. Men för det mesta siktar också landskapsbilderna på att manipulera en känsla av ödesmättat och storslaget patos.

Kanske är det idiotiskt av mig att känna mig så illa berörd av Fury. Men det sätt på vilket den är förljugen är i sig fasansfullt: precision (att på olika sätt ladda filmen med detaljer kring tiden) och bullrande actionscener blandas med sentimentala floskler om krig och allt detta föses in i något som i det närmaste framstår som ett försvar för att se andra som icke-människor, som kanonmat, som Tillgängliga, Sköna Kvinnor, som Fiender, som kringstrittande kroppsdelar. När sluttexten rullar på duken (och Lindman demonstrativt redan tagit på sig mössa och jacka) är antagligen den tanke regissören vill få oss att tänka: visst är kriget barbariskt. Men alla blir inte barbarer. I kriget finns också hjältar som strider för den goda saken, och som trots sin råbarkade stil behåller sin mänskliga dignitet genom att ta hand om de sina.Vissa ideal får man kanske pruta på, men det viktigaste är att en broder är en broder, 4-ever.

Olimpia splendid

Det har inte varit nåt vidare spring på konserter för min del den här hösten. För det mesta glömmer jag helt enkelt att hålla ögonen öppna för vilka spelningar som finns i stan. I afton går jag i alla fall till Dynamo och kollar på Olimpia Splendid. Ett utmärkt band som påminner om tidiga Sleater-Kinney. Jag blir glad av den här konserten: ruggiga gitarrer, väsande sång, ja, hon låter som en elakare variant av Hope sandoval. Tät stämning. Danger, danger. Det fungerar. Ibland låter de som ett malande och tungt Velvet underground & ibland som nåt krautband från förr. Bandmedlemmarna levererar historiens mest trumpna och fåordiga 'kiitos'. Sen är det slut. En observation: varför är det så att mixningen på spelningar nästan aldrig fungerar? Känner ni igen fenomenet när det liksom "fräser" i öronen då ljuden blandas ihop till en enda sörja? Jag tycker jag hör det där nästan på varje icke-akustisk konsert. Hur som helst: Olimpia splendid ska ni hålla utkik efter - nästa år kommer debutskivan på Fonal records! Och dessutom vill jag tipsa om att nästa helg kommer Alasdair Roberts, som spelar nåt slags skottsk folkmusik, till Åbo. Dit ska jag. Har sett honom förr en gång, och det var riktigt fint. Samma dag spelar ett av de bästa Åbobanden, Swaying wires, på ett annat ställe tidigare på kvällen. Om jag fattat rätt borde man kunna se båda!

inlägg nr 56854368

Har under några dagars tid suttit fastfryst vid datorskärmen. Texten kletar på rutan. Kallt kaffe i muggen. Inget händer. Dåligt humör och missmod. Jag har fått ett utlåtande på avhandlingen, panikväntar på nästa medan jag idisslar innehållet i det första. Det går kort sagt inte att jobba just nu. Samtidigt: måste försöka. Den märkliga känslan att å ena sidan vilja säga nåt med den här avhandlingen och försöka klargöra vad som står på spel där, å andra sidan förhåller jag mig till den som en läckande pråm fullastad med sopor som ska stakas över till den andra stranden med vilka medel som helst. Just sådant här inåtvänt ältande & förlamning skulle jag gärna vara utan. På nåt sätt är jag övertygad om att det här skedet kommer att gå över och att det blir möjligt att göra något annat än att stirra tomt i rutan. Om det är något jag lärt mig - tyvärr - om mitt eget filosoferande eller bristen därpå genom åren är hur närmast omöjligt det är att tvinga fram tankar. Det jag fortfarande tycker är mystiskt är hur svårt det är att viljemässigt bryta den där förlamningen. Plötsligt går det bara att andas, jobba, tänka igen.

decembervår

Bensin & vår i luften. En raggig sol och leriga åkrar. Jaktklädda kusiner svishar förbi i flakbil. Vid det gamla färjfästet har en gubbe hoppat av minibåten från Houtskär. Vinden viner i en radiomast, det kurrar i magen: kaffetider. Kattan halvsover tryckt mot varm vägg. Föräldrar kollar TV och en släkting kommer på besök. Betraktelser om järnåldern/storskiftet 1800-nånting/nåt som hände igår - allting är samtida. Det är alltid läge för tårta.

Megaluren.

En av mina ovanor är att jag efter jobbet brukar kasta mig i soffan, där jag genast somnar med blicken riktad mot en lampa och sover några bortkollrade timmar. Sen är jag uppe hela natten och tillvaron är ofantligt trög nästa morgon. Idag är en vindlande, men fin, dag med samtal, mera samtal, ännu mera samtal, ett besked. Är snurrig efter intensiva dagar och stapplar hem i mörkret via stans mysigaste restaurang där jag gråter chili och får lite fotfäste i tillvaron. Snörvlar och kastar i mig mat vid mitt vingliga bord och bakom en pelare skymtas en av de coolaste typerna på ÅA. Hemma tronar soffan med dess oemotståndliga matta och slitna tyg och den bekanta gropen som det är så himmelskt att somna i. Och där sover jag, sover drömmer vaknar sover drömmer om ett otäckt shoppingcenter där jag irrar runt planlöst. Vaknar upp och undrar om det är natt eller dag eller morgon eller nåt annat. I datorn står det om nyval och TTPI och sociologin som tolkar ekonomin: texterna är som drömmar, sovkänsla i kroppen, öken i käften, ett tjockt ingenting i huvudet. Natten breder ut sig framför mig. En skrynklig husis, en bok, kanske en film. Lugn & ro.

Egenmäktigt förfarande

Har spenderat dagen med att samla ihop mig efter tandläkarmys. Eftersom folk jag känner haft så olika tankar kring Egenmäktigt förfarande, den prisade romanen av Lena Andersson, blev jag nyfiken på att läsa den. Bokrecensioner har hyllat dess språkliga minimalism och igenkänningsfaktor. Jag läser och blir omedelbart förbryllad. Andersson skriver inte stramt. Det här är inte minimalism. Däremot är texten distanserad på ett sätt som troligen ska reflektera huvudpersonens intellektuella hållning. Som de flesta vet är huvudpersonen en poet som är insyltad i en misslyckad halvromans med en äldre konstnär som hon närmast besinningslöst klänger sig fast vid, trots att hon betraktar sig själv som en förnuftsmänniska och trots att konstnären är noll intresserad. Hon anser att konstnären förpliktigat sig till att fortsätta relationen och han glider undan. Hon tyder tecken och väntar.

Istället för att dras in och dras med eller beröras finner jag bokens stil enormt bisarr. Boken kunde vara skriven 1936 eller 1947 och ord som maliciös och fenomenologisk och oförvitlighet pyntar den i mitt öra pratigt "aforistiska" texten. ”Hjärnan känner inga tempus. Det den längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.” Alltså, jag blir snarare pinsamt berörd av de här aforismerna än slagen av deras klokskap. Vad är Andersson ute efter? Visst är hon på rätt spår när hon dissekerar en asymmetrisk relation. I och med romanen har begreppet kulturman etablerats utifrån bokens Hugo Rask, en konstnär som tycker om att sola sig i sin egen glans och glida undan ansvar. Bokens huvudsakliga spår, huvudkaraktären Ester Nilssons stalkeraktiga längtan, är också lovande och i vissa passager tycker jag det är riktigt kusligt att läsa om det tvångsmässiga sökandet efter kärlek hos en som verkligen inte vill ha den andra.

Mitt problem är att jag har jättesvårt att gå in i plågorna såsom de stakas ut i Anderssons begreppsvärld, som närmast tycks hämtad från den analytiska filosofin med dess idéer om frihet, kontrakt och skyldigheter. Romanens sätt att gestalta slår mig som filosofiskt i ordets sämsta bemärkelse. Konflikten mellan förnuft och begär, frihet och tyranni, vilja och behov. Anderssons prosa får mig varken att uppleva eller få syn på detta förnuft eller detta begär. Kanske är jag ogin läsare, men för mig framstår karaktärerna som principer, filosofisk paff. Ester Nilsson - poeten vars slitningar läsaren förväntas känna igen och sympatisera med. Hugo Rask - objektet för åtrån som berättaren explicit beskriver som en människa som vill ha så lite bekymmer som möjligt.

Kanske är det jag mest av allt förhåller mig tveksam till folks sätt att hylla romanens klarhet. Språket ÄR i en viss mening 'klart', men jag skulle säga att vad som kännetecknar boken är dess staplande av idéer. Begäret, frihetsberövandet, ansvarsflykten. Alltså, kanske min bristande inlevelse hänger samman med att precis allt stavas ut. När Hugo inte hör av sig efter ett kärleksmöte heter det: "Hon höll på att brinna upp inifrån." Varje vändning i Ester Nilssons känsloliv ges en ironisk och avmätt artikulering. Problemet är inte den kyliga tonen (den kunde fungera hur bra som helst) utan hur förutsägbart den här kylan används som kontrast mot Esters bultande passion. Egentligen kunde jag bra tänka mig en skrämmande roman som dissekerar känslor. Men Egenmäktigt förfarande sysslar med att förklara. Här är berättarperspektivet centralt. Ibland iakttar berättaren. Det är okej. Men oftare blir perspektivet en extension av Esters, där berättaren positionerar sig som Esters klartänkta röst. Så här förhåller det sig på riktigt. Perspektivet gäller hur personer skildras, men också olika livsvisdomar som strös ut till höger och vänster om hur det på riktigt förhåller sig om man är en mogen & fullvuxen & tänkande människa som släppt illusionerna och det falska hoppet. Dessutom tycks inte bara berättarperspektivet utan också författaren Andersson kämpa för att få Ester att trots att framstå som den klartänkta med sina ideal om liberala rättigheter och maktlöshet, medan konstnären säger dumma saker om Stalin och imperialism.

Min kanske största invändning mot boken gäller dess ofta hyllade igenkänningsfaktor. Jo, jag känner jag igen mig i vissa saker hos Ester, och det är utan tvekan ibland plågsamt att läsa om hur Ester går in situationer fast hon vet att hon borde släppa taget, gå hem till sitt. Det som verkligen stör mig är hur denna igenkänning hela tiden mynnar ut i förnumstiga konstateranden om kärlekens väsen, begärets väsen, moralens väsen. O.s.v. Märkligt nog förvandlas det som kunde ha blivit brutalt och omvälvande - att förhålla sig till fula känslor och efterhängset och besviket/bittert begär - till något som jag nästan är benägen att kalla självgott. Jag får nämligen genomgående en känsla av att läsaren, tillsammans med berättarrösten (som f.ö. är snarlik den röst som finns i Lena Anderssons kolumner) förväntas nicka och muttra, ja, nog är det ju så nog, med det mänskliga! Trots det som på ett plan framstår som en "borrande" drabbning med svåra saker, knepiga begär och smärtsamma relationer, känns boken som en intellektuell klapp på axeln, oss klart tänkande driftsmänniskor emellan.

(En smått komisk grej är att min pocketutgåva innehåller FYRA SS hyllningsord från recensioner och reaktioner. Flera av dem från Twitter. En: "Jag blev blown away efter första sidan.")

PS. I en kolumn i DN skriver Andersson, a propos kritik hon fått av läsare som vill höra mer om konstnärens sida: "Det finns ingen djupstudie att göra av en människas relation till det den inte alls tänker djupt på. Förströddhet är ett tema med litterära begränsningar. [....] När den förströdda berättar samma sak som när den engagerat observerande gör det känner läsaren inte igen historien. Detta är intressant som fenomen men knappast den sortens insikt som här efterfrågats." Menar hon faktiskt att litteratur mest bara kan handla om folk som reflekterar djupt på saker?

"Det kollektiva undermedvetna"

I Arbetaren läser jag om hur det antiziganistiska våldet fortsätter i Sverige. Romska migranters boplatser har attackerats och olika typer av våld riktas mot tiggande romer. Det är sorgligt att läsa. En forskare som uttalar sig så här:

Enligt Jan Selling, historiker vid Uppsala universitet som forskat på antiziganism, kan den nuvarande svåra och utsatta situationen för romer delvis förklaras av de mycket gamla och seglivade negativa föreställningar om romer som ligger som en bottensats i det kollektiva västerländska undermedvetna, ständigt redo att aktiveras av olika faktorer.

Själv har jag svårt att ta den här beskrivningen på allvar. Vad skulle det innebära att det finns en undermedveten föreställning som aktiveras av olika faktorer? För mig låter det här närmast som ett sätt att mystifiera våldet (samma forskare säger senare många klargörande saker om våld och hat). Som om det finns något sådant som en undermedveten mekanism, antiziganismen, som ibland aktiveras. Men ingen form av rasism är mekanismer som 'utlöses'.

.... Jag stannar upp i funderingarna. Här sitter jag och ... filosoferar & rotar i begrepp medan våldet mot och förtrycket av romer pågår överallt i Europa. 

.... Men jag kan inte släppa det. Tanken att det finns hat som på något märkligt sätt lever vidare, generation efter generation, i formen av ett kollektivt medvetande är undanglidande och dunkel. JA: Det finns en lång, hemsk historia av förtryck mot romer. Att förstå den historien är viktigt. Däremot tror jag det är enormt centralt att just här ge akt på sätt att tala som har en potentiellt passiverande roll. För egen del tycker jag talet om 'kollektivt västerländsk undermedvetet' kan ha en sådan potential, om hatet mot romer därigenom framstår som något vi går och bär på hela tiden, och sen, PANG, kommer hatet upp till ytan i en viss situation. Att prata om det omedvetna för att säga nåt om rasism kan ge viktig förståelse, tror jag, liksom det också kan vara klargörande att säga att det hat som rasismen uttrycker har med det kollektiva att göra (att uppgå eller försvinna i ett kollektiv för att slippa undan ansvar). Men: bilden av något omedvetet som vandrar generation från generation - den bilden förstår jag mg inte på. Och den bilden fångar in det som vore AKUT med att faktiskt försöka förstå antiziganismens historia och den fruktansvärda situationen i Europa idag.

Nu kan det låta som om jag sitter i min filosofistol och vänder på ord, men jag tror faktiskt det är viktigt att vara noga med vad man kan avse med att 'förklara' här. Det har, trots allt, att göra med att inte fördunkla rasism, att inte göra rasismen till något ogripbart, något vi ovetande går runt och bär på. För den bilden är farlig. 

(Jag gör här inga påståenden om vad forskaren i citatet gör anspråk på att säga, det vet jag för lite om för att kunna dra några slutsatser överhuvudtaget, det var ett sätt att tala jag reagerade på, ett sätt att tala jag också stött på som en beskrivning av antisemitism.)

Transfobi och förståelse

I riksdagen diskuterades nyligen en förändring av den s.k. translagen, den lag som bl.a. förutsätter att transpersoner som opererar sig måste genomgå en sterilisering. Det är mycket bra att politiker engagerar sig för att förändra den här vidriga lagstiftningen - och på samma gång är det deprimerande att se att det finns människor som ställer sig i talarstolen och försvarar den. Att en sådan lag överhuvudtaget finns vittnar om en institutionaliserad form av transfobi, en rädsla för det som utmanar bilden av två kön ordnade i relation till varandra enligt ett visst fixerat system (kvinnor föder barn, osv.).

På senare tid har jag grubblat över former av rädslor som explicit riktar sig mot transmänniskor*. Nyligen hörde jag en vän slå fast att transpersoner som går igenom olika former av operationer bedrar sig själva. Deras problem kommer inte att lösas genom operationer, hävdade hen och gick vidare med att jämföra dessa ingrepp med skönhetsoperationer. Min vän är under inga omständigheter en person som försvarar idén att det bara finns två kön och att de förhåller sig till varandra på ett visst sätt. Därför blev jag överrumplad. Framför allt: det hen sa uttryckte - eller så lät det i mina öron - en tvärsäkerhet som förvånade och förbryllade mig. Samtalet rann ut i sanden och vi gick över till att prata om något annat och det jag efteråt slogs av var hur diskussionen kom att centreras kring ett diffust "dem", fast vi i andra sammanhang pratat om hur snäva bilder av kön berör och stör oss. 

En blogg jag följt med ett slag som jag verkligen uppskattar är Gendermom. I den berättar en mamma om sin vardag tillsammans med M, sin dotter. En dotter som när hon var helt liten började protestera mot att betraktas som en pojke. Det jag tycker om i bloggen är dess funderande ton. Skribenten skriver reflekterande och utan fördömanden om sina egna  och omgivningens tvivel och komplexa reaktioner. Bloggen är alltså inte skriven ur perspektivet att presentera en bild av vad trans är: det är berättelserna, nyanserna, och själv/förståelsen som står i centrum. Hon nämner exempelvis egna och andras "felsägningar": att lära sig mer om sitt eller någon annans barn är inte primärt sett att lära sig applicera ett pronomen rätt. Det viktiga är livet tillsammans, och där kan pronomen spela roll. Betraktelserna tar upp exempel på tanklöshet där människor sagt dumma saker de senare bett om förlåtelse för. Hon ger också exempel på grymhet och enögdhet. Men det rör sig inte om en uppräkning av problem. Lika ofta behandlas glädje, tacksamhet och vidgade horisonter. Bloggen visar hur otroligt mycket vår vardag präglas av kön, och vad det innebär att bryta mot invanda mönster, eller vad det innebär att vilja anamma ett visst könsspecifikt språk som ens eget.

Bloggen (som numera också innehåller en podcast) är konkret på ett sätt som jag tror är fruktbart just här. Den inbjuder till rörligt tänkande, att stanna upp och fundera, också på sitt eget liv och den egna närmiljön. Frågan "vem är jag", "vem är du" och "vem är vi" dyker upp i olika tappningar. Frågorna ställs hela tiden på nya sätt, i nya situationer, på akuta eller mindre akuta sätt, i olika stämningar.  Nu vill jag inte idolisera skribenten, men det jag särskilt beundrar är förmågan att inte hamna i panik över andras rädsla. Här finns tålamod, och också plats för ilska och till och med vrede över trångsynthet och människors vägran att lära sig eller ifrågasätta. /Tack till B som rekommenderade bloggen!/

Det som gjorde mig ledsen i min väns kommentar var framför allt den där tvärsäkerheten, påståendet om hur saker måste vara. Bloggen jag pratat om är exemplarisk just här. Utan att predika vänder den sig till en allmänhet som kanske inte är insatta i problematiken. Eller, ska vi säga, människor som av olika skäl inte funderat över frågor kring kön, kropp och könade mönster. Det jag tagit med mig från den är att det inte är katastrofalt om någon hasplar ur sig en idiotisk grej. Jag menar inte att vad som helst ska kunna flyga förbi utan att beröra, men det skribenten påminner om (eller så läser jag) är att samtalen fortsätter. Det riktigt hemska är när samtalen blir låsta, när det inte finns rum att utbyta erfarenheter, visa på sin egen sårbarhet eller att öppna sig inför den andras berättelse. Snarare än att sträva efter att ängsligt stampa fast en slutgiltig beskrivning av relationer och frågor karaktäriseras texterna av en prövande, sökande ton, och, framför allt, en kärleksfullhet utifrån vilken det som framträder är hopp, framtid och ansvar.

I den andan hoppas jag på fortsatta samtal med min vän. Jag vet att vi kommer att diskutera det här framöver, och kanske på mera konstruktiva sätt.

Dessutom hoppas jag att lagstiftningen kring trans ändras illa kvickt här i Finland. För som det är nu kan det inte fortsätta. Också här behövs eftertänksamhet, men också resolut handling.

* Jag tror det är viktigt att hålla i minnet att transbegreppet innefattar en mängd olika saker, att det rör sig om ett paraplybegrepp med olika innebörder, och där folk har sinsemellan olika förståelser av vad trans är.

Mumin minus mumin

I min barndom lästes det inte mumin. Min farmor, som läste högt för oss, föredrog antagligen bullerbybarn och hårt arbetande nybyggare på prärien framom bohemeri och dålighetsliv i mumindalen. För ett tag sen läste jag Pappan och havet. Jag fick sån ångest av beskrivningarna av ensamheten och det plågade projektet att hålla den patriarkala familjen rullande att jag måste ta andningspauser då och då. Nu knycker jag ponks idé och läser Sent i november sent i november.

Boken är lite som om Tove Jansson beslutit sig för att dekonstruera hela muminvärlden. Saken är nämligen den att Muminfamiljen inte är på plats i dalen. En närmast postapokalyptisk känsla av frånvaro råder. I muminhuset har ett genomgående depressivt och slokörat gäng samlats vars gemensamma nämnare tycks vara tvångstankar, fantasier och förhoppningar som graviterar mot muminfamiljen, gemytet och de uppsluppna äventyren i mumindalen. Muminfamiljen är en idé, ett begär, eller en dröm. Det som är slående i boken är hur bilden av den trygga, livsnjutande men också lite konstigt konturlösa och avpersonifierade muminfamiljen framställs som problematisk och hoppingivande på en och samma gång. De olika figurerna som sökt sig till det tomma muminhuset börjar performera muminskap. Det ska festas och hållas utflykter och byggas kojor. När trivseln inte infinner sig framstår tomheten i huset ännu tydligare. Den världsvana hemulen som aldrig lärt sig segla, den lilla homsan med mammakomplex vars inre dämoner frammanas genom en naturhistorisk bok, onkelskruttet som söker efter Urfadern, snusmumriken som växlar mellan att vara undflyende och frihetlig kulturman och att söka sig till gemenskap, och så den pinade filifjonkan som tar sin tillflykt till mammans kök. Mymlan är mest som lilla my, fast snällare; hon tycks inte lika drabbad av familjens frånvaro.

Kort sagt: muminfamiljens gemenskap står i kontrast till kärlekslöshet och en värld fattig på mening där även en opraktisk hemul desperat hugger ved och bygger misslyckade trädkojor och där en filifjonka samlar ihop förfallen mat för att återskapa familjens stimmiga middagar.

Den fråga som blir akut är vilket slags sökande och vilket slags längtan det här disparata gänget hänger sig åt. VEM är muminfamiljen - egentligen? På ett otäckt ställe i boken beskrivs hur en av figurerna inte förmår föreställa sig dem annat än som ansiktslösa.

Alla biter de sig fast i föreställningen om lyckliga familjen, alla försöker de bota sin längtan efter muminfamiljen genom att på olika sätt få det ödsliga huset och den ödsliga dalen att bli lite mera muminlika. I slutet av den i stort sätt händelsefattiga berättelsen börjar idealet blekna bort men en lika skör som robust gemenskap växer fram när muminhusets ockupanter märker att de måste ty sig till varandra. I och med att fixeringarna bleknar blir ensamheten också lättare att bära.

Ett spår som löper igenom boken är hur den höstliga och avfolkade dalen med dess bäck/å/flod och farliga skog avtecknar sig mot de bekanta muminmarkörerna. Mat, tobak, whisky, historier. Tonen blir allt kargare, men det är inte så att existensen för figurerna tynar bort. Det är som att den kyliga luften i slutet av boken blir lättare att andas. "Höstens lugna gång mot vintern är ingen dålig tid."

Som sagt, jag har inte läst muminböckerna förut och låter mig hänföras av dem nu. Janssons språk svartnar av melankoli men förlorar sig aldrig där. En ständig saklighet. Sent i november är den sista boken om mumin. Om Pappan och havet till stora delar är i det närmaste klaustrofobisk (trots havsvindarna) ångest går Sent i november i mera väderbitna toner: melankoli, ruggighet och envist liv. 

landskap

Satt just på ett fint filosoficafé om uppmärksamhet. En sak som sades handlade om drömmar. Att beskriva en dröm, att återberätta en dröm, är ofta knepigt, och kan vara tradigt för andra. Samtidigt: att skriva om drömmar är också att stiga in i drömmen, fortsätta drömmen, associera, jobba med bilder, treva sig fram i det obekanta.

Häromnatten drömmer jag att jag går nerför Kaskisbacken. Ett vitt, olycksbådande, genomskärande ljus. Utanför Apteekki står en klunga folk. De samtalar lågt sinsemellan. Jag tänker buffa mig igenom hopen men någon klappar mig på axeln och jag svänger mig om. "Hej M!" säger en figur lugnt, samlat, som om vi setts för kanske två dagar sen. Jag svarar trevande, undrar var jag träffat henne och om vi känner varandra bra. Hon ser bekant ut. Vagt bekant. Försöker tyda hennes ansikte. Det säger ingenting. Pokeransikte, slutet kanske, eller hemlighetsfullt. Vi pratar och hon frågar om jag vill komma på kaffe. Hon bor lite högre upp i Kaskisbacken. Jag är så förbannat nyfiken på hur jag känner henne att jag säger visst, visst, men utan att röja att jag inte har en aning om vem hon är. Jag hör att hon är ålänning och på lägenhetsdörren står ett sånt där allmänåländskt namn, typ Mattson. Väl inne ser jag att hennes residens är ENORM. Bostaden består av otaliga rum och alla är inredda i en helt omöjlig art deco-stil. Ett storslaget 1925, eller så. Alla möbler har galna men strama geometriska mönster och golvet består av skrikiga rutmönster i svart-vitt. Jag förundrar mig och hon glider omkring helt vardagligt i de väldiga rummen. Samtalet tar aldrig riktigt fart. Hör mig för om en toalett och får anvisningar. Trappan till övervåningen består av en lös och slingrig stegliknande konstruktion och jag klättrar oändligt långsamt och oändligt klumpigt upp dit. Vad gör jag egentligen där, slår det mig. När jag väl kravlat mig upp till övervåningen ser jag plötsligt två barn. Som spöken. Kanske hennes syskon, tänker jag, men ändrar mig: hennes barn. Ungarna är tysta och kusliga och bleka. Ålänningen tittar fram från en sirlig dörröppning - hur fan har hon förflyttat sig upp? - och jag beklagar mig om ett bakrus. Ålänningen försvinner och dyker upp med en handfull pulver och piller. Jag sträcker klentroget fram mina händer och tar emot denna "medicin". Tänker att nä, nä, nä, det här spolar jag ner på vessan och mest oroar jag mig för hur jag ska ta mig ner för den vingliga stegen och ta mig bort från lägenheten, uppför backen, hem. Sen vaknar jag, och ännu då är jag fullt upptagen med att försöka erinra mig var jag träffat denna skumma ålänninga-Mattson i den surrealistiska art deco-lägenheten. Kanske den faktiskt finns där, våningen, i huset efter Apteekki och att den där Mattson som jag eventuellt känner bor där på riktigt?

Och ja, när jag skriver det här är det både att komma ihåg, att fantisera, att associera, att föreställa sig och - kanske - att drömma vidare.

Arbetskonflikt och krav

Igår inledde vårdfacket Tehy en strejk på Åland. Det har varit en lång process och mycket resultatlösa förhandlingen mellan facket och landskapsregeringen. Strejken är i sig mycket kontroversiell. Åland består av många öar och att slussa folk vidare till andra vårdenheter är inte helt enkelt. Det som gjort läget ännu mera spänt är att vårdfacket beslutat att inte ha kvar s.k. skyddsarbete. Detta har väckt mycket starka reaktioner. Ett av strejkens huvudsakliga slagord är "lika lön för likvärdigt arbete". Strejken uppmärksammar med andra ord på ett mycket förtjänstfullt sätt dåligt betalda jobb i kvinnodominerade branscher. Arbetsgivaren är i det här fallet landskapet. Därifrån har man försökt undvika en konflikt genom att meddela att en process är på gång där ojämställda löner ska ses över. Det finns också ett annat drag i reaktionerna på strejken som jag tycker är långt mera betänkligt. Gång efter annan har det framhållits att om man går Tehys krav till mötes kommer andra fack att börja ställa krav, så att en oändlig spiral uppstår av krav på höjda löner. För egen del tycker jag det här är ett sätt att inte ta den feministiska aspekten av arbetskonflikten på allvar. Här får man det att låta som om det gäller löner som sådana, och ja, alla vill vi väl ha högre lön?!? Representanter från Tehy har däremot gått och ut berättat om jobbet, inte bara lönen, utan också om nattskiften, organisatoriska saker och patientkontakt. Bilden som tagits fram från landskapsregeringens sida, eller ja, i synnerhet dess finansminister, är att så fort ett fackförbund ställer krav, då kommer alla att bli som galna och väckas ur nåt slags dvala och det uppstår katastrof.

Det jag också tänkt på är hur viktigt det är i det här läget att granska retorik. Så här säger finansministern i dagens HBL: "Det som gör mig ledsen och bekymrad är att ni [Tehy] tror att vi inte uppskattar ert arbete. Men det är inte det som det handlar om, ni är guld värda. Men vi har ett system vi måste följa." Vilket är detta system? Vad innebär det att landskapsregeringens företrädare, arbetsköparen*, säger att visst uppskattar och värdesätter vi ert arbete - men.

En positiv sak med strejken och dess förspel är hur den väckt en lust att prata om sin arbetsplats. Det känns bra att läsa släktingars inlägg på FB där de solidariserar sig med andra, utbyter erfarenheter med arbetskamrater och där folk som inte är omedelbart delaktiga också tar ställning för Tehyiternas krav. Både i insändare och på Facebook har jag också läst flera beskrivningar av hur beskrivningar av jobbet och ens relation till det lyfts fram eller ifrågasätts. Här har både funnits funderingar kring huruvida det är bra att säga att arbetet är ett 'kall' och vad det betyder att företrädare för landskapsregeringen uppmanar vårdarna att 'göra sin plikt'. 

Hoppas det finns en lösning på det här, och snabbt.

* I (mestadels) vänsterkretsar i Sverige har man lanserat begreppet arbetsköpare istället för arbetsgivare. Jag tror det kan vara bra att på detta sätt skifta begreppsligheten från att "ge" arbete till att "köpa" arbetskraft. Ett slags påminnelse om hur saker fungerar. (Tydligen är ordet arbetsköpare numera så vedertaget att det kan hittas också i rimlexikon.)

Ett vredesinlägg

Alltså - alltså - alltså.

Förslaget om jämställd äktenskapslagstiftning har röstats ner i ett lagutskott med rösterna 9-8. Mot förslaget: c, sannf, kd och de flesta saml. Två typer förklarar att den nuvarande lagstiftningen tryggar barnens rättigheter.  I Husis läser idag jag en fundamentalist som genom märklig begreppsexcersis stampar fast att föräldraskap består av en mor och en far - ja begreppsligt OCH de facto.

Om jag fattat saken rätt tas lagändringen ännu upp i riksdagen nästa vecka, utifrån det stora medborgarinitiativ som gjordes för ett tag sen.

Tydligen har man här - inom partierna? i riksdagen i stort? - beslutat att denna sak inte ska styras av partidisciplin, utan att frågan räknas som en 'samvetsfråga'.

Som jag nån gång varit inne på här i bloggspalterna tror jag inte att den mest träffande reaktionen är att oja sig över att Finland ännu år 2014 hyser konservativa strömningar av detta slag. (Och nej, jag tror inte heller att responsen 'religionen ska hållas borta från politiken' träffar rätt. Läs gärna Patriks fina och tänkvärda inlägg om detta.)

Jag själv skulle istället utropa: VAD ÄR DET FÖR VÄRLD SOM VI LEVER I DÄR DETTA - att människor oberoende av kön får gifta sig med varandra - FAKTISKT ÄR EN ÖPPEN FRÅGA?!? (T.o.m. en "samvetsfråga"). Jag har riktigt på riktigt oerhört svårt att se hur jämställda äktenskap kan vara en fråga att betänka, vara 'för' och 'mot', att argumentera om. Att det liksom är en 'idé' vars för och emot ska avvägas.

Det som är bisarrt är bland annat den nuvarande situationens blandning av åberopandet av 'samvete', den byråkratiska lagenliga processen och den institutionella gången. Jag kan inte säga att det är några speciella slutsatser som kan dras av det (om demokrati osv.) men ja, något fundamentalt märkligt i det; hur hållningar som de som företräds av c, saml, sannf och kd blir något att ta på allvar. När det, sett från ett annat håll, är så oerhört oklart vad det alls är som de här människorna vill, vad de försöker, vad de står för, vad de ger sig ut för att säga.

Alltså, jag vet på riktigt inte vad jag vill med att säga det här. Grejen kan ju inte vara att jag åberopar min egen starka 'övertygelse' (jag har ingen övertygelse här, vore jag frestad att säga) och inte heller kan det vara frågan om att trumpeta ut hur konstigt J A G tycker att nej-sidan resonerar.

Inga rediga tankar i den lindmanska hjärnan med andra ord. Det viktigaste: hoppas riksdagen röstar vettigt nästa vecka!

Jag gör som gammal-Platon och slutar med en apori. En arg apori. Hej från mig!

ett tack, näj, miljoner!

En sak jag tänkt ganska mycket på här på sistone:
Att skriva kan vara ensamt. Att tänka kan vara ensamt. Att fumla med praktiskt nojs (i den åländska betydelsen av nojs) kring pängar och annat kan vara ensamt.
Just därför är jag enormt tacksam över allt stöd jag haft omkring mig gällande alla de här sakerna. Snälla människor som outtröttligt kommenterat och läst texter. Kollegor som gett råd - och dåd! - angående den ekonomiska sidan av att leva som forskare. Vänner som orkat lyssna på gnäll. Vänner som diskuterat, kollegor som diskuterat, klargjort. Handledare som kommit med bra och kritiska läsningar och fört processen framåt på en mängd olika sätt. Folk har tipsat om böcker och det har lett till nya, produktiva spår. På Facebook har jag ställt frågor om språk och fått bra, klargörande svar.
Människor som varit uppmuntrande - ibland stränga på ett sätt som behövts - när det varit jobbigt.
Kanske framför allt: tålamod med mixtrande&trevande&nonsens&vilsenhet&härjande&långsamhet. Att få ta tid på sig.
Ett projekt som ett tag kändes inte så lite wobbly har på nåt sätt fått form, även om det finns en del kvar att greja med ännu. 
så: enorm tacksamhet, bamsetack!

anti-rasistisk arbetskritik

På en åländsk facebookgrupp slirar diskussionen ut till att handla om tiggare. Tonen är extremt indignerad. Tiggarna lever på samhället, tiggarna vill inte ha jobb. Osv. En skriver så här (hen har först kommenterat ett foto där en människa som tigger finns med):

[men] att det ska kunna vara gångbart att välja att stå utanför samhället och få mer fördelar än dom som bygger samhället. det är förjävligt.

Meningar som bygger på myter och vandringssägner. Också: en viss bild av Vårt Ärliga Arbete, och att det är Vi, generation efter generation efter generation, som byggt detta land med vårt hårda och ärliga slit. En bild som med alla medel måste ifrågasättas, på ett flertal grunder. (Det är en vanlig bild och den smyger sig in lite varstans, kanske inte ens alltid i sådan här uppenbart rasistisk form.) // Det sägs titt som tätt, både i Sverige och Finland, att man ska 'lyssna' på SD:s och Sannf.:s väljare. Men vad tusan är det man ska 'lyssna' på i det vällande hat och den giftiga indignationen som framkommer i satserna ovan? Jag har försökt grubbla över vad det är man kan mena med detta 'lyssna'. Ibland sägs det av människor som anser att vänsterpartierna svikit arbetarna, arbetarnas bekymmer. Det ligger ett korn av sanning i det, men den sanningen ligger farligt, farligt nära en uppmaning om att lägga örat mot dylika utsagor om 'vårt arbete som byggt landet'. 

Ett av skälen varför jag berörs så mycket av det här slarvigt formulerade hatinlägget är att jag växt upp mitt i det språket. Det är ett språk jag känner igen, ett språk som talats av folk i min närhet, av släktingar, av bybor. 'Vårt arbete'. Vårt samhälle. Vårt land.

Om rädsla

Rädslor och mental ohälsa i akademiska sammanhang blir lätt något som det är svårt eller pinsamt att tala om. Därför tror jag det kan vara viktigt att skriva ett sånt här inlägg.

Om allt går vägen (med granskare och sånt) kommer jag att disputera på våren. Stå i ett stort auditorium och hålla en liten presentation och svara på luriga frågor efter bästa/sämsta förmåga, genomföra den akademiska ceremoni som en disputation är, vid sidan av att, förhoppningsvis, vara ett genuint samtal. Det är egentligen inte kvistiga frågor på min tossiga avhandling som jag är rädd för. Det är situationen. Jag har genomgående mycket svårt att tala offentligt. Till och med i gruppsammanhang blir jag ofta tyst. Den här saken har inte blivit bättre med åren. (Jag har undervisat några kurser; lite av en pärs.) Blotta tanken på disputationstillfället fyller mig med rädsla - ja, fasa. Alltså inte bara fjärilar i magen eller lite surr i huvudet. Jag vet att jag på nåt vänster kommer att stövla dit, gagga nåt och sen är saken ur världen. Men ändå.

Jag har insett, också genom samtal med fina vänner, att den här rädslan kan jag inte hantera på egen hand. Jag får ingen bukt med den: det hela handlar om att känna och reagera. Att uppleva min kloka kompis disputation nyligen (ett bra och konstruktivt samtal inför publik) och höra hens klarsynta skildring av hur det kändes att stå där framme, hålla lectio och svara på opponentens frågor, har haft en lugnande inverkan. Ändå: rädslan finns där, och även om jag kan försöka förstå vad som ligger bakom den är det ingenting som gör saken mycket bättre. Därför har jag nu kontaktat studiepsykologen vid Akademin. Det jag inte visste om är att andra än magisterstudenter är välkomna dit. Vad jag ville säga: det är enormt bra och viktigt att en sådan här människa finns vid universitetet. Jag behöver verkligen gå dit och diskutera. För det här klarar jag helt enkelt inte av själv. Jag behöver perspektiv, råd, hjälp, tips, robusta funderingar. För på nåt sätt ska jag ta mig igenom den där fasansfulla situationen utan att gå helt i bitar, och kanske, på nåt sätt, få hjälp med att se den som lite mindre fasansfull.

Bilder av fattigdom och konsumtion

Jag har via Hannah Arendts ibland helt bisarra skriverier funderat på hur fattigdom beskrivs. När Arendt är som värst och konstigast beskriver hon fattigdom som 'a social problem', ett problem som ingenting har med politik eller nåt annat att göra, utan ett problem som rör människans överlevnad. Hon svajar mellan att beskriva 'överlevnad' som nåt primitivt och, i konsumtionssamhället, nåt som hotar att dränkas i en ström av arbete och konsumtion. Arendt oroar sig för att 'the social problem', problemet med fattigdom exempelvis, ska breda ut sig över hela politiken, så att all politik kommer att handla om resursfördelning, att upprätthålla samhället som nåt slags resursfördelningsmaskineri.

Nothing, we might say today, could be more obsolete than to attempt to liberate mankind from poverty by political means; nothing could be more futile and more dangerous.

I sina mest fruktansvärda stunder är det som om Arendt inte bara säger detta, utan också: fattiga människor ska inte släppas in i politiken, eftersom fattiga människor är och förblir instängda i det materiella livet. Med politik menar Arendt nåt i stil med människors förmåga att handla, att starta något nytt, att agera tillsammans, att uttrycka sig själva - något som hon i starka ordalag skiljer från det hon kallar nödvändighet, som enligt henne kretsar kring att överleva. Det är kusligt att läsa de här passagerna.

Jag kommer att tänka på hur sådana framställningar och inställningar inte endast kan tillskrivas en förvirrad Arendt. En sådan bild av fattigdom verkar, tyvärr, mycket mera utbredd, men den dyker upp på ett antal indirekta och outtalade sätt. Jag menar, det är ju väldigt få som skulle säga att fattiga människor förblir inneslutna i nåt slags överlevnadsdrift, även om de blir rika. Arendt verkar nästan tänka sig något sånt här: fattiga människor drivs av ett farligt, outsinligt och omättligt begär, och det här begäret hotar att sluka upp hela samhället i en oändlig konsumerande och expanderande process. På nåt sätt tycker jag att den här otäcka tanken finns underjordiskt närvarande i hur fattigdom och fattiga människor ofta gestaltas. Å ena sidan tar det sig uttryck i ett vagt obehag inför mindre bemedlade. Vad skulle hända om de här människorna plötsligt skulle finnas i samhället i annat än marginalerna? Tänk t.ex. på olika dokusåpor och hur där målas upp en bild av girigt konsumerande white trash som skulle förstöra civilisationen om de s.a.s. börjar breda ut sig. Den tanke Arendt verkar ha, men som hon aldrig riktigt formulerar, är att fattiga människor bildar en massa som i konsumtionssamhället bär med sig en nedbrytande och glupsk tendens. Åtminstone jag tycker mig känna igen den här bilden. Kanske kan man eventuellt se ett samband med bilden av en oändligt glupsk offentlig sektor utan rimliga proportioner. Den fruktansvärda inställning som ligger i botten: samhället måste skyddas från de fattiga: konsumtionssamhället är i grunden de fattiga fel. Fattiga är oupplysta och handlar mängder av skräp från billiga butiker för pengar de inte har. Tragiken i en sådan bild är, som jag förstår saken, att den lägger skulden för konsumtionssamhället på en klass, de fattiga, och att systemproblem försvinner i ett språkbruk av moralism och dolt förakt mot vissa människor.

En annan form en sådan idé om 'the social question' tar sig är abstraktion av fattigdom. Fattigdom begränsas till att vara ett problem som handlar om en viss grupp som av nån märklig orsak råkat illa ut. Samhällets uppgift framställs som att utveckla tekniker som föser människor från marginalen till samhället, arbetsplatserna, utvecklingen. Också det är sällan en inställning som sägs ut. Den visas. Jag läser en recension av Jean-Pierre och Luc Dardennes utmärkta film L'Enfant (2005). Recensenten sätter fingret på en vanlig form av filmreception, som jag tycker att aktualiserar den otäcka tanke som Arendt ruvar på: 

Few other questions — how we live and whether our lives have meaning — are as important, which is why it's unsettling that few filmmakers bother to raise them. The Dardennes started out making documentaries about strikes and factories, and that may help explain why they are so comfortable asking such basic questions. Some of their critics are rather less comfortable with their subject matter, and it's instructive that the brothers' work is often lumped under the rubric of the social-issue film, probably because their characters are working class or poor. Implicit in this thinking is that poverty is strictly a social problem, an abstraction you read about in the papers or gingerly step over on the sidewalk, rather than a collective falling down on the job of being human.

Det som Arendt, och många med henne, förnekar är att fattigdom kan ses som 'a collective falling down on the job of being human'. Jag har inte sett Dardenne-brödernas nyaste film, men om det är något som kännetecknar de filmer jag sett av dem är det en moralisk uppmärksamhet där fattigdom inte blir ett slags ingenjörsproblem (som ytterst sett har som mål att bidra till lyckosam sysselsättning och framgångsrika företag och minskning av tjänsterna i den offentliga sektorn). Att samhället blir sådant att människor lämnas åt sitt eget öde blir i flera av deras filmer en insikt, hur vardaglig den än är, att skakas av. Jag hoppas den nyaste filmen kommer upp här i monopolbiografens Åbo.

Flummiga tankar, sorry.

Sara Lidman!

Och som om Vårherre skulle ha avsett att människor skulle leva överallt på jorden, kom de att slå sig ned i bördiga trakter, att slå sig ut till karga områden, att klösa sig fast vid allt magrare kläppar, att hoppa mellan tuvorna i bottenlösa kärr, att bygga sig en stuga längst ut i snön.

Bilderna som sprids av skönlitterära författare är ofta ett fanskap. Om Sara Lidman har följande flimrat i huvet mitt: en sagotant; en typ av Vilhelm Moberg utan utvandrare men med mustiga berättelser om folk i Norrland; en släktkrönikör som radar släkt på släkt och frammanar bilden av Hårt och Ärligt Arbete. 

Nu är det till att göra bot! Jag har läst första delen av serien Jernbanan som består av fem (eller sju) böcker. Din tjänare hör heter den första boken och från de allra första meningarna inser jag att det här, det här – är nåt. Bra litteratur gör att man måste stå och pusta en stund på balkongen i nattluften och förundras. Sådan är den här skriften. Jag är inmurad i boningen en helg och dras in i den Västerbottentrakt som utgör bokens nav. Första boken utspelar sig kring 1870, nån gång strax efter nödåren. Boken är skriven på säreget dialektal, bibelosande svenska. Mellan varven är det rejält brutalt.Tungt artilleri. Lidman skriver oregerligt, på poesiprosa ibland, en text med många språng och ständiga bråddjup.  Samtidigt: det skoningslösa kontrasteras med nåt annat, nåd kanske, kärlek. 

En brist i mig själv är att jag inte hänger med i alla bibelhänvisningarna. De är många. Men också vimlande, komplicerade: i boken ryms nämligen olika varianter av fromhet, strider om huruvida det är bättre att vara läsare eller att vara helt vanlig icke-hedning, och sockenfolk som sentimentalt tänker tillbaka på gamle Zakri som predikade svavelosande i kontrast till nuvarande mjäkiga prosten. På ett mer övergripande plan ska det dock sägas att Bibelns språk inte är nåt slags pynt, eller medel för att sätta lite gammeldags lokalprägel på berättelsen. Bibelns personer lever jämsides och Bibelns språk är inflätat i karaktärernas.

Eftersom det här är första boken i en lång serie kan jag bara ana hur saker kommer att byggas vidare. Det enda jag vet i det här skedet är att Lidman tycks jobba med ett slags myller av sockenfolk, en polyfon ström av röster. Ett slags huvudperson är Didrik, den unge mannen som har egna idéer, ett pyrande ursinne. – Jag ska med en gång erkänna att jag var inte så lite orolig: ska nu denna D bli ett slags nitisk arbetarhjälte som med sin outsinliga styrka höjer småfolket till medvetande om sin situation? Nej! Så är det inte. Däremot har Lidman ett politiskt ärende. Hon beskriver, genom Didriks raseri, det slags avstånd som råder mellan den här Västerbottentrakten och Stockholm – Schwärje, som det kallas i boken. Det beskrivs hur kontakt söderut mest funnits i form av nödhjälp, och att deras landsända betraktas som ödemark. Didrik drömmer om en järnväg som ska ansluta trakten till det övriga landet. Han ställer sig upp på en sockenstämma och talar så klokt att han bjuds in till självaste länsman. Det som är så bra med boken är att denna Didrik alls inte verkar vara nån entydigt fin karaktär, eller att hans dröm om integration med ’Schwärje’ är entydigt bra. Vi får se vad det blir, men min gissning är att Lidman kommer att teckna en komplex bild av vad modernisering innebär.

Förutom Didrik skriver Lidman om Spadar-Abdon, ett slags haverist som det verkar, Didriks föräldrar mammaLena och pappaMårten. Didrik har gått och blivit kär i Anna-Stava, en flicka som är betydligt mera troubled än vad som först framgår av bilden av den bibelläsande dotern. I trakten som kallas Lillvattnet är folk fattiga för det mesta, men ändå lever folk under olika villkor. Där finns nybyggare, småbönder, en minisocietet och sen en mängd människor som verkar ha lämnats åt sig själva, att leva och att dö. Ibland plockas de här människorna in i gemenskapen, men oftast verkar de leva i utkanten. Didrik frågar pappaMårten: äter de här människorna kråkkött? Har vi ätit kråka? Lidman låter pappaMårten säga, och berättaren tar vid: någonstans måste skammen husera. "Så kråkan får bära den - en bit."

Nu blir jag frustrerad för att jag har svårt att hitta ord för det som var omskakande i boken. Allt står liksom på spel hela tiden. Ändå är det inte en ’allvarlig’ bok om man med allvar tänker sig kristalliska meningar om varats vara. Lidmans karaktärer pratar om Gud, arbete, fyllbultar, sin egen oro. Texten är ofta väldigt, väldigt rolig! Men nu har jag ändå inte kommit till skott. Det jag vill säga är kanske: den här texten kommer en nära. Kanske är det Lidmans personliga sätt att skriva. Ibland kan hon avsluta vad som ser ut som påståendesatser med frågetecken. Texten har ofta närmast karaktären av samtal med läsaren. 

Omtumlande läsning, med andra ord. Tack för lånet och rekommendationen, h.!

Tio punkter om Stubb

[OK precis allt jag skriver här är uppenbart, men måste rensa systemet så här en kulen lördagsmorgon när jag läser gårdagens blad där Stubbs "visioner" ges stort utrymme.]

1. Metaforen om politiska åtgärder som (besk) "medicin": vilken är egentligen bilden? Den motsträviga patienten, politiken som handfast, systematiskt ingripande vars resultat sen kan bedömas helt objektivt, om medicinen botat eller ej.
2. Spela ansvarsbingo! Den som först hittar ansvarsspråket i en politikers utspel får bingo och vinner en badhandduk!
3. Att prata om Finland som "fosterlandet".
4. Stubb menar att utbudet på arbetskraft måste ökas. En, enligt mig, rätt imbecill idé om tanken faktiskt är att utbud ger efterfrågan. (Tydligen en idé som hängt med i nationalekonomin i flera hundra år.). Det mest tragikomiska är kanske hänvisningen till guldlandet Sverige: med Sveriges modell hade vi hundratusen fler jobb.
5. Ett vädjande till att lägga det ideologiska gnabbet åt sidan: "Jag förstår att vi är på väg mot ett val, men vi måste ändå finna en gemensam anda, och jobba mot samma mål. Problemet är vårt allas." Och exakt vilket är problemet, Finlands skuldsättning?
6. Att prata om kontrasten mellan offentligt och privat är förlegat enligt statsministern. Det viktigaste är att "patienten ska stå i fokus". ::: I samma text skrivs det att Stubb är mån om att strama åt offentliga utgifterna. Antagligen är det också här helt och hållet sunt att tänka att detta görs för att skillnaden mellan det offentliga och det privata inte spelar någon roll.
7. Det är helt klart en retorisk rörelse som görs när Stubb predikar att många "magra år" till är att vänta. Denna ekonomiska förutsägelse ska berättiga både anti-stimulanspolitik och att den offentliga sektorn ska minimeras. Det som frammanas är ett påstått icke-politiskt: "VI HAR INTE RÅD. NU ÄR DET MAGRA TIDER."
8. Stubb antyder att det råder politisk oenighet om hur det ekonomiska läget ska förstås, men han vill säga att sådan oenighet inte KAN och, framför allt, inte FÅR förekomma. Sådan oenighet är nämligen ansvarslös: "Vilken regering vi än får efter valet kommer den närmaste framtiden inte att se bättre ut. Inget parti ska påstå något annat, det vore ansvarslöst, ett falskt vallöfte."

Det som är lite anmärkningsvärt är hur Stubb antyder att politiker har fel inställning. Samlingspartiet har siktet inställt på nationens bästa. Andra partier strider på grund av att de delvis har en felaktig bild av läget, men också för att de har en felaktig bild av politisk enighet. Visst är det formellt tillåtet att interpellera, men det är ett svek.
9. Tydligen svävar Stubb själv på målet där han enligt sig själv är som klarast, nämligen i utstakandet av ekonomisk politik. HBL-journalisten noterar att Stubb växlar mellan att prata om att vårdreformen "kommer att" drivas igenom och att "målet är" att driva igenom den.
10. "Knegande, svett och tårar" - nu ska vi fan i mig J O B B A oss ur den här krisen. Sluta kverulera och kavla opp ärmarna så går det vägen!