Mumin minus mumin

I min barndom lästes det inte mumin. Min farmor, som läste högt för oss, föredrog antagligen bullerbybarn och hårt arbetande nybyggare på prärien framom bohemeri och dålighetsliv i mumindalen. För ett tag sen läste jag Pappan och havet. Jag fick sån ångest av beskrivningarna av ensamheten och det plågade projektet att hålla den patriarkala familjen rullande att jag måste ta andningspauser då och då. Nu knycker jag ponks idé och läser Sent i november sent i november.

Boken är lite som om Tove Jansson beslutit sig för att dekonstruera hela muminvärlden. Saken är nämligen den att Muminfamiljen inte är på plats i dalen. En närmast postapokalyptisk känsla av frånvaro råder. I muminhuset har ett genomgående depressivt och slokörat gäng samlats vars gemensamma nämnare tycks vara tvångstankar, fantasier och förhoppningar som graviterar mot muminfamiljen, gemytet och de uppsluppna äventyren i mumindalen. Muminfamiljen är en idé, ett begär, eller en dröm. Det som är slående i boken är hur bilden av den trygga, livsnjutande men också lite konstigt konturlösa och avpersonifierade muminfamiljen framställs som problematisk och hoppingivande på en och samma gång. De olika figurerna som sökt sig till det tomma muminhuset börjar performera muminskap. Det ska festas och hållas utflykter och byggas kojor. När trivseln inte infinner sig framstår tomheten i huset ännu tydligare. Den världsvana hemulen som aldrig lärt sig segla, den lilla homsan med mammakomplex vars inre dämoner frammanas genom en naturhistorisk bok, onkelskruttet som söker efter Urfadern, snusmumriken som växlar mellan att vara undflyende och frihetlig kulturman och att söka sig till gemenskap, och så den pinade filifjonkan som tar sin tillflykt till mammans kök. Mymlan är mest som lilla my, fast snällare; hon tycks inte lika drabbad av familjens frånvaro.

Kort sagt: muminfamiljens gemenskap står i kontrast till kärlekslöshet och en värld fattig på mening där även en opraktisk hemul desperat hugger ved och bygger misslyckade trädkojor och där en filifjonka samlar ihop förfallen mat för att återskapa familjens stimmiga middagar.

Den fråga som blir akut är vilket slags sökande och vilket slags längtan det här disparata gänget hänger sig åt. VEM är muminfamiljen - egentligen? På ett otäckt ställe i boken beskrivs hur en av figurerna inte förmår föreställa sig dem annat än som ansiktslösa.

Alla biter de sig fast i föreställningen om lyckliga familjen, alla försöker de bota sin längtan efter muminfamiljen genom att på olika sätt få det ödsliga huset och den ödsliga dalen att bli lite mera muminlika. I slutet av den i stort sätt händelsefattiga berättelsen börjar idealet blekna bort men en lika skör som robust gemenskap växer fram när muminhusets ockupanter märker att de måste ty sig till varandra. I och med att fixeringarna bleknar blir ensamheten också lättare att bära.

Ett spår som löper igenom boken är hur den höstliga och avfolkade dalen med dess bäck/å/flod och farliga skog avtecknar sig mot de bekanta muminmarkörerna. Mat, tobak, whisky, historier. Tonen blir allt kargare, men det är inte så att existensen för figurerna tynar bort. Det är som att den kyliga luften i slutet av boken blir lättare att andas. "Höstens lugna gång mot vintern är ingen dålig tid."

Som sagt, jag har inte läst muminböckerna förut och låter mig hänföras av dem nu. Janssons språk svartnar av melankoli men förlorar sig aldrig där. En ständig saklighet. Sent i november är den sista boken om mumin. Om Pappan och havet till stora delar är i det närmaste klaustrofobisk (trots havsvindarna) ångest går Sent i november i mera väderbitna toner: melankoli, ruggighet och envist liv.