"Half a century on my shoulders and still a pauper"

Jag försöker skippa oron och hitta tillbaka till nåt slags läsglädje. Sitter på Hunter's och lyssnar på ett par typer som överveltär och försöker lista ut varför baren på nåt sätt ser annorlunda ut. Har printat ut en essä i New Left Review som behandlar arbetslöshetens begreppsliga historia och skribentens ärende är att få fram på vilka sätt arbetslöshet* - det lönelösa livet - är ett begreppsligt utmanande fenomen (hur beskriver man arbetslöshet och dess motsats?), men också grundläggande för vad kapitalismen är. Där finns det här citatet, som fångar något: "[Capitalism] begins not with the offer of work, but with the imperative to earn a living." Att tjäna sitt levebröd blir den omedelbara frågan var och en ställs inför. I essän citeras också ett ställe i Marx' Grundrisse som är belysande för hur krasst systemet är (visst finns det undantag, men det här som ett sorts begripliggörande): om ditt arbete inte är lönande, bidrar med förmering, kan du inte försörja dig på det. "It is already contained in the concept of the free laborer that he is a pauper, a virtual pauper. [...] If the capitalist has no use for his surplus labor, then the worker may not perform his necessary labor." Även om Marx på flera ställen uttrycker vad som ofta tolkats som förakt mot 'the pauper' var det tydligen med just denna som Marx själv identifierade sig, när han på sin femtioårsdag torrt konstaterade att även om han har ett halvsekel på nacken, är han fortfarande - ja, vilken är den bästa svenska översättningen? - ett fattighjon. Man är i gott sällskap, alltså. Jag slår upp lärarnas arbetslöshetskassas internetsida och trycker iväg ännu en ansökan arbetslöshetspeng. Det känns varken bra eller dåligt. Jag försöker sluta oroa mig.

* Att vara arbetslös - att vara arbetsfri?