Transfobi och förståelse

I riksdagen diskuterades nyligen en förändring av den s.k. translagen, den lag som bl.a. förutsätter att transpersoner som opererar sig måste genomgå en sterilisering. Det är mycket bra att politiker engagerar sig för att förändra den här vidriga lagstiftningen - och på samma gång är det deprimerande att se att det finns människor som ställer sig i talarstolen och försvarar den. Att en sådan lag överhuvudtaget finns vittnar om en institutionaliserad form av transfobi, en rädsla för det som utmanar bilden av två kön ordnade i relation till varandra enligt ett visst fixerat system (kvinnor föder barn, osv.).

På senare tid har jag grubblat över former av rädslor som explicit riktar sig mot transmänniskor*. Nyligen hörde jag en vän slå fast att transpersoner som går igenom olika former av operationer bedrar sig själva. Deras problem kommer inte att lösas genom operationer, hävdade hen och gick vidare med att jämföra dessa ingrepp med skönhetsoperationer. Min vän är under inga omständigheter en person som försvarar idén att det bara finns två kön och att de förhåller sig till varandra på ett visst sätt. Därför blev jag överrumplad. Framför allt: det hen sa uttryckte - eller så lät det i mina öron - en tvärsäkerhet som förvånade och förbryllade mig. Samtalet rann ut i sanden och vi gick över till att prata om något annat och det jag efteråt slogs av var hur diskussionen kom att centreras kring ett diffust "dem", fast vi i andra sammanhang pratat om hur snäva bilder av kön berör och stör oss. 

En blogg jag följt med ett slag som jag verkligen uppskattar är Gendermom. I den berättar en mamma om sin vardag tillsammans med M, sin dotter. En dotter som när hon var helt liten började protestera mot att betraktas som en pojke. Det jag tycker om i bloggen är dess funderande ton. Skribenten skriver reflekterande och utan fördömanden om sina egna  och omgivningens tvivel och komplexa reaktioner. Bloggen är alltså inte skriven ur perspektivet att presentera en bild av vad trans är: det är berättelserna, nyanserna, och själv/förståelsen som står i centrum. Hon nämner exempelvis egna och andras "felsägningar": att lära sig mer om sitt eller någon annans barn är inte primärt sett att lära sig applicera ett pronomen rätt. Det viktiga är livet tillsammans, och där kan pronomen spela roll. Betraktelserna tar upp exempel på tanklöshet där människor sagt dumma saker de senare bett om förlåtelse för. Hon ger också exempel på grymhet och enögdhet. Men det rör sig inte om en uppräkning av problem. Lika ofta behandlas glädje, tacksamhet och vidgade horisonter. Bloggen visar hur otroligt mycket vår vardag präglas av kön, och vad det innebär att bryta mot invanda mönster, eller vad det innebär att vilja anamma ett visst könsspecifikt språk som ens eget.

Bloggen (som numera också innehåller en podcast) är konkret på ett sätt som jag tror är fruktbart just här. Den inbjuder till rörligt tänkande, att stanna upp och fundera, också på sitt eget liv och den egna närmiljön. Frågan "vem är jag", "vem är du" och "vem är vi" dyker upp i olika tappningar. Frågorna ställs hela tiden på nya sätt, i nya situationer, på akuta eller mindre akuta sätt, i olika stämningar.  Nu vill jag inte idolisera skribenten, men det jag särskilt beundrar är förmågan att inte hamna i panik över andras rädsla. Här finns tålamod, och också plats för ilska och till och med vrede över trångsynthet och människors vägran att lära sig eller ifrågasätta. /Tack till B som rekommenderade bloggen!/

Det som gjorde mig ledsen i min väns kommentar var framför allt den där tvärsäkerheten, påståendet om hur saker måste vara. Bloggen jag pratat om är exemplarisk just här. Utan att predika vänder den sig till en allmänhet som kanske inte är insatta i problematiken. Eller, ska vi säga, människor som av olika skäl inte funderat över frågor kring kön, kropp och könade mönster. Det jag tagit med mig från den är att det inte är katastrofalt om någon hasplar ur sig en idiotisk grej. Jag menar inte att vad som helst ska kunna flyga förbi utan att beröra, men det skribenten påminner om (eller så läser jag) är att samtalen fortsätter. Det riktigt hemska är när samtalen blir låsta, när det inte finns rum att utbyta erfarenheter, visa på sin egen sårbarhet eller att öppna sig inför den andras berättelse. Snarare än att sträva efter att ängsligt stampa fast en slutgiltig beskrivning av relationer och frågor karaktäriseras texterna av en prövande, sökande ton, och, framför allt, en kärleksfullhet utifrån vilken det som framträder är hopp, framtid och ansvar.

I den andan hoppas jag på fortsatta samtal med min vän. Jag vet att vi kommer att diskutera det här framöver, och kanske på mera konstruktiva sätt.

Dessutom hoppas jag att lagstiftningen kring trans ändras illa kvickt här i Finland. För som det är nu kan det inte fortsätta. Också här behövs eftertänksamhet, men också resolut handling.

* Jag tror det är viktigt att hålla i minnet att transbegreppet innefattar en mängd olika saker, att det rör sig om ett paraplybegrepp med olika innebörder, och där folk har sinsemellan olika förståelser av vad trans är.