Juha Itkonen skrev en intressant kolumn i HBL för några dagar sen. Den handlar om den indignation som den stipendiefinansierade konstnären ofta möter. Konstnärsslöfockar som får stöd utan krav på motprestation! Skaffa dig ett riktigt jobb, fick Itkonen höra när han hade mage att jämföra konstnärsstipendier med lantbruksstöd. Han skriver helt sakligt att det inte är bara stipendiater som erhåller stöd: stöd får också, förutom lantbrukarna, en mängd företag i diverse branscher. Kanske är det så att de så kallade "riktiga" jobben blir allt dyrare för samhället att upprätthålla, undrar han.
När jag läser kan jag inte låta bli att slås av hur anklagelsen om att inte bidra till samhället, att slöa och parasitera, bemöts av kolumnisten genom att hänvisa till sitt eget idoga arbete, och konstens produktivitet: konsten bidrar genom att pengar cirkulerar, folk sysselsätts och skatter trillar in i statskassan! Slutsatsen verkar bli att det är fel att anklaga konstnärsstipendiater för att snylta, och att dessa ska erkännas som riktiga jobb.
Jag tror faktiskt att det här sättet att försvara sig kan vara precis lika farligt som det som kolumnisten utnämner som populism, att en viss grupp kalasar på samhällskroppen medan andra jobbar hårt. Men är det då inte, vill jag (ja jag vet att jag är en söndrig skiva som snurrar på) lika populistiskt att mata föreställningen om de riktiga jobben genom att göra allt för att sälla sig till den grupp som antas bidra positivt till "samhället"? Är det verkligen bra att vilja bli erkänd som den som har ett "riktigt" jobb? Vad är det här för sorts erkännande riktigt, vilka omständigheter och villkor har det, vilket slags språk är det inrullat i?
Intrycket jag får av att läsa kolumnen är att vår krångliga och föränderliga värld gör att vi måste omvärdera vad riktiga jobb är för något. Det stämmer. Det jag skulle önska är att skribenten skulle ha gått ännu längre, för slutsatsen kan inte bara handla om att Finland nu ska vara produktivt på ett annat sätt än förr, och att detta för in nya begrepp om vilka jobb som är "riktiga jobb".
Kort sagt, det som sticker i ögat är hur Itkonen tycks fullständigt bekväm med att betrakta konstnärsskapet som ett jobb som vilket som helst, ett jobb på samma sätt som lantbrukaren och företagaren. Det intressanta är hur det är så Itkonen bemöter den indignerade beskrivningen av konstnären som parasit.
2 comments:
har inte läst texten, men konstigt om han måste ta omvägen via cirkulationen av betalningsmedel för att visa att konsten är "produktiv". att han måste visa att den gör någonsorts nytta för att kunna hävda att det är korrekt att samhället finansierar den förstår jag, så fungerar väl mänskors (alltså målgruppen för textens) sense of fairness. men kunde han inte ha klarat sig med logiken att t.ex. lantbruk anses produktivt, riktigt arbete, för att produkten (mat) är nåt mänskor behöver? på samma sätt behöver mänskor konst och han kunde fast ha powergooglat för att hitta en massa forskning om att konst är bra för mänskor etc?
Jo, jag har inte alls nåt problem med att säga, typ, att konst är något folk behöver (även om jag inte är säker på om 'behov' alltid ska jämställas med 'nytta', speciellt i sammanhang när något pekas ut som viktigt). Men jo, märkligt att texten tog vägen genom penga-ekonomin för att slå fast att konstnärer också har en viktig roll.
Post a Comment