landskap

Satt just på ett fint filosoficafé om uppmärksamhet. En sak som sades handlade om drömmar. Att beskriva en dröm, att återberätta en dröm, är ofta knepigt, och kan vara tradigt för andra. Samtidigt: att skriva om drömmar är också att stiga in i drömmen, fortsätta drömmen, associera, jobba med bilder, treva sig fram i det obekanta.

Häromnatten drömmer jag att jag går nerför Kaskisbacken. Ett vitt, olycksbådande, genomskärande ljus. Utanför Apteekki står en klunga folk. De samtalar lågt sinsemellan. Jag tänker buffa mig igenom hopen men någon klappar mig på axeln och jag svänger mig om. "Hej M!" säger en figur lugnt, samlat, som om vi setts för kanske två dagar sen. Jag svarar trevande, undrar var jag träffat henne och om vi känner varandra bra. Hon ser bekant ut. Vagt bekant. Försöker tyda hennes ansikte. Det säger ingenting. Pokeransikte, slutet kanske, eller hemlighetsfullt. Vi pratar och hon frågar om jag vill komma på kaffe. Hon bor lite högre upp i Kaskisbacken. Jag är så förbannat nyfiken på hur jag känner henne att jag säger visst, visst, men utan att röja att jag inte har en aning om vem hon är. Jag hör att hon är ålänning och på lägenhetsdörren står ett sånt där allmänåländskt namn, typ Mattson. Väl inne ser jag att hennes residens är ENORM. Bostaden består av otaliga rum och alla är inredda i en helt omöjlig art deco-stil. Ett storslaget 1925, eller så. Alla möbler har galna men strama geometriska mönster och golvet består av skrikiga rutmönster i svart-vitt. Jag förundrar mig och hon glider omkring helt vardagligt i de väldiga rummen. Samtalet tar aldrig riktigt fart. Hör mig för om en toalett och får anvisningar. Trappan till övervåningen består av en lös och slingrig stegliknande konstruktion och jag klättrar oändligt långsamt och oändligt klumpigt upp dit. Vad gör jag egentligen där, slår det mig. När jag väl kravlat mig upp till övervåningen ser jag plötsligt två barn. Som spöken. Kanske hennes syskon, tänker jag, men ändrar mig: hennes barn. Ungarna är tysta och kusliga och bleka. Ålänningen tittar fram från en sirlig dörröppning - hur fan har hon förflyttat sig upp? - och jag beklagar mig om ett bakrus. Ålänningen försvinner och dyker upp med en handfull pulver och piller. Jag sträcker klentroget fram mina händer och tar emot denna "medicin". Tänker att nä, nä, nä, det här spolar jag ner på vessan och mest oroar jag mig för hur jag ska ta mig ner för den vingliga stegen och ta mig bort från lägenheten, uppför backen, hem. Sen vaknar jag, och ännu då är jag fullt upptagen med att försöka erinra mig var jag träffat denna skumma ålänninga-Mattson i den surrealistiska art deco-lägenheten. Kanske den faktiskt finns där, våningen, i huset efter Apteekki och att den där Mattson som jag eventuellt känner bor där på riktigt?

Och ja, när jag skriver det här är det både att komma ihåg, att fantisera, att associera, att föreställa sig och - kanske - att drömma vidare.