Egenmäktigt förfarande

Har spenderat dagen med att samla ihop mig efter tandläkarmys. Eftersom folk jag känner haft så olika tankar kring Egenmäktigt förfarande, den prisade romanen av Lena Andersson, blev jag nyfiken på att läsa den. Bokrecensioner har hyllat dess språkliga minimalism och igenkänningsfaktor. Jag läser och blir omedelbart förbryllad. Andersson skriver inte stramt. Det här är inte minimalism. Däremot är texten distanserad på ett sätt som troligen ska reflektera huvudpersonens intellektuella hållning. Som de flesta vet är huvudpersonen en poet som är insyltad i en misslyckad halvromans med en äldre konstnär som hon närmast besinningslöst klänger sig fast vid, trots att hon betraktar sig själv som en förnuftsmänniska och trots att konstnären är noll intresserad. Hon anser att konstnären förpliktigat sig till att fortsätta relationen och han glider undan. Hon tyder tecken och väntar.

Istället för att dras in och dras med eller beröras finner jag bokens stil enormt bisarr. Boken kunde vara skriven 1936 eller 1947 och ord som maliciös och fenomenologisk och oförvitlighet pyntar den i mitt öra pratigt "aforistiska" texten. ”Hjärnan känner inga tempus. Det den längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.” Alltså, jag blir snarare pinsamt berörd av de här aforismerna än slagen av deras klokskap. Vad är Andersson ute efter? Visst är hon på rätt spår när hon dissekerar en asymmetrisk relation. I och med romanen har begreppet kulturman etablerats utifrån bokens Hugo Rask, en konstnär som tycker om att sola sig i sin egen glans och glida undan ansvar. Bokens huvudsakliga spår, huvudkaraktären Ester Nilssons stalkeraktiga längtan, är också lovande och i vissa passager tycker jag det är riktigt kusligt att läsa om det tvångsmässiga sökandet efter kärlek hos en som verkligen inte vill ha den andra.

Mitt problem är att jag har jättesvårt att gå in i plågorna såsom de stakas ut i Anderssons begreppsvärld, som närmast tycks hämtad från den analytiska filosofin med dess idéer om frihet, kontrakt och skyldigheter. Romanens sätt att gestalta slår mig som filosofiskt i ordets sämsta bemärkelse. Konflikten mellan förnuft och begär, frihet och tyranni, vilja och behov. Anderssons prosa får mig varken att uppleva eller få syn på detta förnuft eller detta begär. Kanske är jag ogin läsare, men för mig framstår karaktärerna som principer, filosofisk paff. Ester Nilsson - poeten vars slitningar läsaren förväntas känna igen och sympatisera med. Hugo Rask - objektet för åtrån som berättaren explicit beskriver som en människa som vill ha så lite bekymmer som möjligt.

Kanske är det jag mest av allt förhåller mig tveksam till folks sätt att hylla romanens klarhet. Språket ÄR i en viss mening 'klart', men jag skulle säga att vad som kännetecknar boken är dess staplande av idéer. Begäret, frihetsberövandet, ansvarsflykten. Alltså, kanske min bristande inlevelse hänger samman med att precis allt stavas ut. När Hugo inte hör av sig efter ett kärleksmöte heter det: "Hon höll på att brinna upp inifrån." Varje vändning i Ester Nilssons känsloliv ges en ironisk och avmätt artikulering. Problemet är inte den kyliga tonen (den kunde fungera hur bra som helst) utan hur förutsägbart den här kylan används som kontrast mot Esters bultande passion. Egentligen kunde jag bra tänka mig en skrämmande roman som dissekerar känslor. Men Egenmäktigt förfarande sysslar med att förklara. Här är berättarperspektivet centralt. Ibland iakttar berättaren. Det är okej. Men oftare blir perspektivet en extension av Esters, där berättaren positionerar sig som Esters klartänkta röst. Så här förhåller det sig på riktigt. Perspektivet gäller hur personer skildras, men också olika livsvisdomar som strös ut till höger och vänster om hur det på riktigt förhåller sig om man är en mogen & fullvuxen & tänkande människa som släppt illusionerna och det falska hoppet. Dessutom tycks inte bara berättarperspektivet utan också författaren Andersson kämpa för att få Ester att trots att framstå som den klartänkta med sina ideal om liberala rättigheter och maktlöshet, medan konstnären säger dumma saker om Stalin och imperialism.

Min kanske största invändning mot boken gäller dess ofta hyllade igenkänningsfaktor. Jo, jag känner jag igen mig i vissa saker hos Ester, och det är utan tvekan ibland plågsamt att läsa om hur Ester går in situationer fast hon vet att hon borde släppa taget, gå hem till sitt. Det som verkligen stör mig är hur denna igenkänning hela tiden mynnar ut i förnumstiga konstateranden om kärlekens väsen, begärets väsen, moralens väsen. O.s.v. Märkligt nog förvandlas det som kunde ha blivit brutalt och omvälvande - att förhålla sig till fula känslor och efterhängset och besviket/bittert begär - till något som jag nästan är benägen att kalla självgott. Jag får nämligen genomgående en känsla av att läsaren, tillsammans med berättarrösten (som f.ö. är snarlik den röst som finns i Lena Anderssons kolumner) förväntas nicka och muttra, ja, nog är det ju så nog, med det mänskliga! Trots det som på ett plan framstår som en "borrande" drabbning med svåra saker, knepiga begär och smärtsamma relationer, känns boken som en intellektuell klapp på axeln, oss klart tänkande driftsmänniskor emellan.

(En smått komisk grej är att min pocketutgåva innehåller FYRA SS hyllningsord från recensioner och reaktioner. Flera av dem från Twitter. En: "Jag blev blown away efter första sidan.")

PS. I en kolumn i DN skriver Andersson, a propos kritik hon fått av läsare som vill höra mer om konstnärens sida: "Det finns ingen djupstudie att göra av en människas relation till det den inte alls tänker djupt på. Förströddhet är ett tema med litterära begränsningar. [....] När den förströdda berättar samma sak som när den engagerat observerande gör det känner läsaren inte igen historien. Detta är intressant som fenomen men knappast den sortens insikt som här efterfrågats." Menar hon faktiskt att litteratur mest bara kan handla om folk som reflekterar djupt på saker?