Sara Lidman!

Och som om Vårherre skulle ha avsett att människor skulle leva överallt på jorden, kom de att slå sig ned i bördiga trakter, att slå sig ut till karga områden, att klösa sig fast vid allt magrare kläppar, att hoppa mellan tuvorna i bottenlösa kärr, att bygga sig en stuga längst ut i snön.

Bilderna som sprids av skönlitterära författare är ofta ett fanskap. Om Sara Lidman har följande flimrat i huvet mitt: en sagotant; en typ av Vilhelm Moberg utan utvandrare men med mustiga berättelser om folk i Norrland; en släktkrönikör som radar släkt på släkt och frammanar bilden av Hårt och Ärligt Arbete. 

Nu är det till att göra bot! Jag har läst första delen av serien Jernbanan som består av fem (eller sju) böcker. Din tjänare hör heter den första boken och från de allra första meningarna inser jag att det här, det här – är nåt. Bra litteratur gör att man måste stå och pusta en stund på balkongen i nattluften och förundras. Sådan är den här skriften. Jag är inmurad i boningen en helg och dras in i den Västerbottentrakt som utgör bokens nav. Första boken utspelar sig kring 1870, nån gång strax efter nödåren. Boken är skriven på säreget dialektal, bibelosande svenska. Mellan varven är det rejält brutalt.Tungt artilleri. Lidman skriver oregerligt, på poesiprosa ibland, en text med många språng och ständiga bråddjup.  Samtidigt: det skoningslösa kontrasteras med nåt annat, nåd kanske, kärlek. 

En brist i mig själv är att jag inte hänger med i alla bibelhänvisningarna. De är många. Men också vimlande, komplicerade: i boken ryms nämligen olika varianter av fromhet, strider om huruvida det är bättre att vara läsare eller att vara helt vanlig icke-hedning, och sockenfolk som sentimentalt tänker tillbaka på gamle Zakri som predikade svavelosande i kontrast till nuvarande mjäkiga prosten. På ett mer övergripande plan ska det dock sägas att Bibelns språk inte är nåt slags pynt, eller medel för att sätta lite gammeldags lokalprägel på berättelsen. Bibelns personer lever jämsides och Bibelns språk är inflätat i karaktärernas.

Eftersom det här är första boken i en lång serie kan jag bara ana hur saker kommer att byggas vidare. Det enda jag vet i det här skedet är att Lidman tycks jobba med ett slags myller av sockenfolk, en polyfon ström av röster. Ett slags huvudperson är Didrik, den unge mannen som har egna idéer, ett pyrande ursinne. – Jag ska med en gång erkänna att jag var inte så lite orolig: ska nu denna D bli ett slags nitisk arbetarhjälte som med sin outsinliga styrka höjer småfolket till medvetande om sin situation? Nej! Så är det inte. Däremot har Lidman ett politiskt ärende. Hon beskriver, genom Didriks raseri, det slags avstånd som råder mellan den här Västerbottentrakten och Stockholm – Schwärje, som det kallas i boken. Det beskrivs hur kontakt söderut mest funnits i form av nödhjälp, och att deras landsända betraktas som ödemark. Didrik drömmer om en järnväg som ska ansluta trakten till det övriga landet. Han ställer sig upp på en sockenstämma och talar så klokt att han bjuds in till självaste länsman. Det som är så bra med boken är att denna Didrik alls inte verkar vara nån entydigt fin karaktär, eller att hans dröm om integration med ’Schwärje’ är entydigt bra. Vi får se vad det blir, men min gissning är att Lidman kommer att teckna en komplex bild av vad modernisering innebär.

Förutom Didrik skriver Lidman om Spadar-Abdon, ett slags haverist som det verkar, Didriks föräldrar mammaLena och pappaMårten. Didrik har gått och blivit kär i Anna-Stava, en flicka som är betydligt mera troubled än vad som först framgår av bilden av den bibelläsande dotern. I trakten som kallas Lillvattnet är folk fattiga för det mesta, men ändå lever folk under olika villkor. Där finns nybyggare, småbönder, en minisocietet och sen en mängd människor som verkar ha lämnats åt sig själva, att leva och att dö. Ibland plockas de här människorna in i gemenskapen, men oftast verkar de leva i utkanten. Didrik frågar pappaMårten: äter de här människorna kråkkött? Har vi ätit kråka? Lidman låter pappaMårten säga, och berättaren tar vid: någonstans måste skammen husera. "Så kråkan får bära den - en bit."

Nu blir jag frustrerad för att jag har svårt att hitta ord för det som var omskakande i boken. Allt står liksom på spel hela tiden. Ändå är det inte en ’allvarlig’ bok om man med allvar tänker sig kristalliska meningar om varats vara. Lidmans karaktärer pratar om Gud, arbete, fyllbultar, sin egen oro. Texten är ofta väldigt, väldigt rolig! Men nu har jag ändå inte kommit till skott. Det jag vill säga är kanske: den här texten kommer en nära. Kanske är det Lidmans personliga sätt att skriva. Ibland kan hon avsluta vad som ser ut som påståendesatser med frågetecken. Texten har ofta närmast karaktären av samtal med läsaren. 

Omtumlande läsning, med andra ord. Tack för lånet och rekommendationen, h.!