Krigsromantik och hyckleri på film

Sorry, nedan följer en utgjutelse.

Taffliga, trista och svajiga filmer finns det gott om. De rinner förbi och kanske har jag ödat min tid på fel saker genom att titta, men vanligen står inget värre än så på spel. Jag och min kompis grälar om vad vi ska se på bio. Utbudet är skralt. Hen har sett filmen jag vill se, jag har sett filmen hen vill se. Vi finner ingen annan råd - vi vill träget gå på bio, för det är tradition - än att gå och se Fury, en krigsfilm regisserad av nån som heter Ayer.

Inte bara är det en dålig film, det är en suspekt produktion på EN MILJON olika vis. Ayer har monterat ihop en gravt sentimental och våldsinrullad sak som utspelar sig under andra världskrigets sista år. Amerikanerna är inne i Tyskland och - ja, enligt filmens språk - dödar nazin. Det som är otroligt FÖRBLUFFANDE med filmen är att den vill skapa en episk berättelse om krigets fasor och samtidigt bjussa på ett pojkäventyr där käcka och lortiga soldater slungar ur sig humoristiska serietidningsoneliners. Den pompösa känslostormsmusiken dånar och ett tight gäng kurar inne i en pansarvagn. En nykomling, som rest iväg i tron att han kommer att jobba som något slags sekreterare, har plockats in i gruppen p.g.a. nyligt bortfall och nu gäller det att gör Man av den mesiga och räddhågsna kisen. Börja med att städa undan resterna av sista karln från pansarvagnens innandöme. Alla i den lilla gemenskapen har sin egen utmärkande Egenskap som till fullo definierar varje sekund de är i bild: det är latinokillen, bonnlurken, mustaschen som citerar bibeln osv.. Ett sammansvetsat gäng, ska det visa sig.

Alltså det som jag inte får in i min hjärna är hur regissören tänkt på berättelsen. Ambitionen att skildra krigets tragik mosas totalt genom det allt överskuggande ärendet att föra fram hur unga amerikanska soldater - till och med en skrivbordskille - i en god armégemenskap görs till goda amerikanska män som förstår sig på det här med manlig kamratskap, ära och - NATURLIGTVIS - höviskt sätt att hantera kvinnor. Det finns såklart en scen där den äldre, väderbitne soldaten (med modellutseende) ska inviga den yngre, skrivbordskillen, i sinnlighetens mysterier genom att, så fort pansarvagnen parkerats i en krigshärjad by full av brinnande hus och traumatiserade människor, släpa honom till två tyska kvinnor i ett av de hus som ännu inte bombats. Helt på riktigt: det här är ett outsägligt vidrigt sätt att romantisera det som säkert varit en grym verklighet för många kvinnor under krigstid: att vara rädd för manligt (och sexuellt) våld. I den nämnda scenen blir det ett rosenkindat kärleksmöte - ända tills de obildade bataljonskamraterna tågar in i huset och förstör och härjar.  Sensmoralen: kvinnorna bör vara TACKSAMMA för att de skonades från att bli våldtagna.

Alltså bara det. Det perspektiv som etableras, vrids på, bekräftas, omhuldas: kvinnor bör vara tacksamma för att inte bli våldtagna. 

En fras som upprepas som ett mantra är att soldaterna stönar "this is the best goddamn job I've ever had" när de befinner sig i gapet på död och förintelse. Såklart filosoferas det mellan varven och till och med i dödsögonblicket lyckas Hjälten kläcka ur sig en aforism. Blod & kroppsdelar strittar till höger och vänster och samtidigt är det viktigt att det här framstår som en uppbygglig film om att stå upp för sina (amerikanska) vänner och visa manligt mod i alla väder. Att bli förhärdad är något man måste leva med, och kanske är det till och med vad som krävs, något gott? I slutet av filmen tragglas en låååång serie scener där den lilla bataljonens mod prövas genom att de ensamma strider mot hundratals tyska soldater. Vänskap betygas, blod & tarmar sprutar, krigsmusiken hejar på och de amerikanska gossarna kämpar in i döden mot ondingarna.

Ja, på tal om väder. När jag ser en dålig film försöker jag se något som är bra i den. Liksom, en grej. Fury domineras av gråskala som ska fånga krigets hemskheter och i någon scen lyckas fotografen sikta in kameran på lera och gräs och rå himmel på ett sätt som är helt lyckat. Men för det mesta siktar också landskapsbilderna på att manipulera en känsla av ödesmättat och storslaget patos.

Kanske är det idiotiskt av mig att känna mig så illa berörd av Fury. Men det sätt på vilket den är förljugen är i sig fasansfullt: precision (att på olika sätt ladda filmen med detaljer kring tiden) och bullrande actionscener blandas med sentimentala floskler om krig och allt detta föses in i något som i det närmaste framstår som ett försvar för att se andra som icke-människor, som kanonmat, som Tillgängliga, Sköna Kvinnor, som Fiender, som kringstrittande kroppsdelar. När sluttexten rullar på duken (och Lindman demonstrativt redan tagit på sig mössa och jacka) är antagligen den tanke regissören vill få oss att tänka: visst är kriget barbariskt. Men alla blir inte barbarer. I kriget finns också hjältar som strider för den goda saken, och som trots sin råbarkade stil behåller sin mänskliga dignitet genom att ta hand om de sina.Vissa ideal får man kanske pruta på, men det viktigaste är att en broder är en broder, 4-ever.