inlägg nr 56854368

Har under några dagars tid suttit fastfryst vid datorskärmen. Texten kletar på rutan. Kallt kaffe i muggen. Inget händer. Dåligt humör och missmod. Jag har fått ett utlåtande på avhandlingen, panikväntar på nästa medan jag idisslar innehållet i det första. Det går kort sagt inte att jobba just nu. Samtidigt: måste försöka. Den märkliga känslan att å ena sidan vilja säga nåt med den här avhandlingen och försöka klargöra vad som står på spel där, å andra sidan förhåller jag mig till den som en läckande pråm fullastad med sopor som ska stakas över till den andra stranden med vilka medel som helst. Just sådant här inåtvänt ältande & förlamning skulle jag gärna vara utan. På nåt sätt är jag övertygad om att det här skedet kommer att gå över och att det blir möjligt att göra något annat än att stirra tomt i rutan. Om det är något jag lärt mig - tyvärr - om mitt eget filosoferande eller bristen därpå genom åren är hur närmast omöjligt det är att tvinga fram tankar. Det jag fortfarande tycker är mystiskt är hur svårt det är att viljemässigt bryta den där förlamningen. Plötsligt går det bara att andas, jobba, tänka igen.