Aliide, Aliide - Mare Kandre

Bra författare gör precis som hen vill.
Mare Kandre är en sådan författare. Tar plats, tar språng, gräver så det yr åt alla håll. Aliide, Aliide är inte en lätt bok. Jag läser lite i taget, lägger ifrån mig, funderar över vart det är på väg. Det är en, om inte till innehållet, så till ambitionerna, MASSIV bok. Att, som ibland har gjorts, kalla texten en "uppväxtskildring" tycker jag inte är att göra den rättvisa. Faktiskt är det så att jag i början, de facto ganska länge, är oklar över vad romanen egentligen går ut på. Jag dras med, engageras, men stannar också upp, undrar; kanske tycker jag att bokens EXCESSER ibland blir tunga att följa med, men det är bara ibland. Men sen, i slutet, faller polletten ned. Inte så att där finns nåt 'avslöjande' eller 'lösning', men så att jag läser boken annorlunda, att min läsningen får en ny kontur, fotfäste.

I början av boken följer vi ungen Aliide och hennes irrfärder genom en labyrintisk stad: parker, muséer, ödetomter och otäcka lägenheter. Hennes kompanjoner behåller de gemensamma hemligheterna. De fascineras och skräms av det de ser och upplever. De träffar en ohygglig kvinna med handväska, och deras äventyr verkar alltid peka fram mot framtida bestraffningar. Men så småningom lämnas Aliide ensam. Den kusliga staden krymper alltmer ihop, och blir det kusliga inre rummet, en hemlighet som hotar att spränga barnet. Vem vilken är denna hemlighet?

Kandre ger sig i kast med att teckna en värld som håller på att kantra över allt som finns i den. Barnet Aliide är alltings nav, ett nav av självhat och obehag. Detta obehag skrivs fram genom hyperboler, genom ett språk som klafsar fram i det svenska språkets gytter av olustiga adjektiv ('sur' är ett adjektiv som används ofta för att beskriva naturens skiftningar). Språket jäser och smider och skorv efter skorv pillas så att det OHYGGLIGA avtäcks. Kandre lyckas mästerligt blanda en nästan realistisk stil med det gotiska och det psykologiska. Oavsett vilket läge texten befinner sig i har precis allting en hisnande laddning - allt är på väg att brisera. Varje bild - och de är i sanning många! - bär på fasa och vämjelse.

Men det är inte bara stil, en stilövning. Det jag småningom börjar förstå är att de här excesserna kan ses som en riktigt träffande existentiell beskrivning av en livssituation. Romanen beskriver barnet som utelämnats åt sig själv. Inte så att hon möts av grymhet, men snarare så att hon möts av tystnad. Aliide upplever saker, hanterar saker, reagerar, funderar, oroas - men allt detta känner hon att hon måste bära på ensam. Det som är riktigt skrämmande i Aliide, Aliide är inte dess gotiska vändningar, utan hur den skildrar Aliides ensamhet. Det outhärdliga tillstånd som beskrivs är en människa som vänder allting inåt, en liten människa som börjat intala sig själv att det som är hemskt, smutsigt, drabbande - det måste man bära på ensam. Men don't get me wrong, det är nog inte frågan om nån psykologisk realism här inte.

Som sagt beskriver Kandre ett inneslutet, ångestfyllt och översvämmande försök att hantera saker helt på egen hand. Det här hänger ihop med att ett viktigt tema i boken är kön. Aliide ser sig själv som den som aldrig förmår vara en riktig flicka. Hon betraktar sig själv som smutsig och monstruös, ett vandrande kaos. Nätta klänningar och återhållsamhet är bara en fasad; att lägga band på sig gör saker ännu värre: Aliide känner något välla fram inom sig, ett mörker, en ström av motstånd, men också sorg över att känna sig utanför, icke-levande. Mellan varven, när Aliides ångest inför kvinnliga, gravida kroppas beskrivs i detalj, genom ord som framkallar det obscena och ruttnande, blir jag orolig: gör Kandre anspråk på att säga nåt om vad det kvinnliga är? Men så är det nog inte. Det kvinnliga är inte något fixerat. Det är än det rena, än det smutsiga, än den perfekta ytan, än den hemlighetsfulla och ominösa avgrunden. Kvinnligheten prunkar av mystiskt liv men är också o-levande, nästan-död, ruttnande, tom och ihålig, överfylld. Begreppet gurlesk passar de facto bra här. Romanen kan kanske läsas som en skildring av den skräck och den förtvivlan som bilderna av renhet och smuts är behäftade med, och hur sådana bilder etsas fast genom att all uppmärksamhet riktas inåt, mot nåt slags jag som jag antas kunna forma men som också ses som nåt som tränger på en, liksom utifrån, som en ond kraft. Sådan dialektik utforskas i Kandres roman, och det som är bra hur det görs genom att följa Aliides blick, hennes uppmärksamhet, hennes nojor, hennes fantasier, hennes monster.

Jag tycker att Mare Kandre ibland avskivs som en modeförfattare från åttiotalet. För egen del har jag funnit de böcker jag hittills läst synnerligen läsvärda.