29 December 2014

JulTV med Borgen

Det finns få saker som kan rädda en jul så som en bra, eller åtminstone nöjaktig, TV-serie kan. I år tittar vi på danska Borgen, en sån där serie folk gått och pratat om men som det inte blivit av att se. Eftersom julen bör vara en tid för försoning&fördragsamhet försöker jag att låta bli att störa mig på det som är dåligt i serien (som innehåller en del förfärligt manuskladd och  en REJÄL dos unkna klichéer). Trots sina brister har Borgen en mängd styrkor. Huvudpersonen heter Birgitte Nyborg och hon är statsminister och partiledare i ett mittenparti. De två första säsongerna följer de olika kriser hennes regering befinner sig i, och parallellt med det löper en berättelse om de förändringar en politiker exponerad för offentlighetens kritik och nyfikenhet genomgår. På pappret ser det hela enormt trist ut: politiken clashar med snasksugna medier och Nyborg kämpar med ett familjeliv som håller på att haverera. De specifika politiska spörsmål Nyborg och hennes regering stångas med - krig i Afghanistan, pensionslagar, förhållandet till Grönland, invandringslagstiftning - reduceras nästan hela tiden till (för tittarna bekanta) markörer, snarare än faktiska frågor eller tillstånd.

Det som räddar serien - tycker jag - är för det första att jag helt enkelt börjar bry mig om karaktärerna. Sidse Babett Knudsen spelar Nyborg på ett dynamiskt och engagerande sätt: hela Nyborgs kroppsliga närvaro ändras under seriens lopp (jag kommer att tänka på en annan dansk serie, Matador, och Mads Skjern vars ansikte genomgår en kuslig förändring under seriens gång). Många av karaktärerna blir favoriter och plötsligt känner jag mig indragen i den fånigaste av intrigvändningar. Den andra saken är hur Borgen på ett rätt intressant sätt inte är uppenbart cynisk, så att allt framställs som rå maktkamp, men ändå presenterar den politiken som ett spel. Att två av de centrala karaktärerna framställs enligt två poler är avslöjande. Nyborgs spindoktor Kasper är en Don Draper-figur som ser sig själv som en fixare utan egna idéer. Han är ihop med journalisten Katrine som betraktar sig själv som en sanningssägare och som har en affisch med All the President's Men hemma i lyan. Betecknande är också att det sällan är de politiska frågorna om människors vardag som står i centrum. Berättandet är nästan helt strukturerat enligt de kriser som statsministerns kansli brottas med. Det är avlyssningsskandaler, hemliga amerikanska fångtransporter eller mellanmänskliga mankemang som blir pinsamma skandaler som måste hanteras för att inte blodvittrande journalister ska kunna ro iland ett sunkigt reportage. När pensionsreformer, jämställdhetsproblematik eller privatiseringar skildras är det framför allt utifrån friktionerna mellan politiker, och mellan politiker och journalister, som står i blickfånget. Även om Borgen kan sägas vara belastad med en massa dålig TV-dramatik finns det vissa saker som den fångar bra och det är ett sätt att tala om politik och relationen mellan att vara politiker och privatperson. Ett av de intressantaste är sättet att prata om politiken är att den ständigt befinner sig i en spänning mellan ideal och kompromiss. Det här är naturligtvis ett dramatiskt tacksamt sätt att ställa upp det hela, men det finns en resonansbotten mot sätt att gestalta politik som en ständig fluktuation mellan svikna ideal och kompromisser med ett ständigt flöde av give&take. Det här mynnar ofta ut i olika tankar om "maktens pris". Det som jag tycker är slående här, också i Borgen, är att det blir mer intressant att betrakta slitningen mellan ideal och kompromiss än att se på hur någon omfattar något som viktigt, på vilket sätt något är viktigt eller vad det betyder när någon börjar betrakta något som ett svek mot det man själv tror på. Kanske: det som blir kännetecknande för en viss syn på politik (och moral?) är att konflikten i sig fetisheras, så att konfliktens delar - kompromisserna och idealen - framstår som helt självklara. Visst vet man vad ett ideal är? I Borgen blir idealen mera form än innehåll.  Det som blir oroande om kontrasten mellan "höga ideal" och uppoffringar blir en allenarådande lins varigenom politik betraktas - och då blir det naturligtvis också lockande att se politik uteslutande som en viljornas kamp. Samtidigt som seriens grundpremiss - kan man ha en hög politisk position och samtidigt vara ärlig mot sig själv - är intressant kanske den lätt kapas av ett ganska ensidigt sätt att förstå politiska konflikter. Paradoxalt nog rör sig den centrala konflikten inte i politiken utan mellan politiken (beskriven som viljornas kamp) och det personliga, de personliga idealen. I centrum står Birgitte Nyborg, hederlig, principfast och klok nog att kompromissa när det brinner i kabinetthörnen.

Eller kanske kan man, som Anu Koivunen, förstå serien som ett kritiskt grepp på politiker som både använder sig av och aktivt försöker att fjärma sig själva från populistiskt medialt gångbart språk?

Även om Borgen inte alltid lyckas med att göra upp med bilden av politik som maktspel, lyckas den desto bättre när den visar vad som händer när livet utanför politiken börjar framställas på ett motsvarande vis, som en serie realiteter som måste hanteras genom förnuftig styrning där var och en tänks få något, men där kompromisser är av nöden men där det är viktigt att trösta sig med att alla parter ju får något som de velat ha. I avsnitt efter avsnitt avslöjas de olika könade mönster som finns inbakade i de här tankarna om vardagslivet som förhandlingsbord och relationer och familjeliv som ett arbete där alla måste se till att hålla hjulen snurrande (men där kvinnor i synnerhet är ansvariga för att vara ombesörjande, managers och livspusslare). Här tycker jag det verkligen bränner till, även om serien själv ibland tenderar att platta ut och trivialisera genom att idealisera det amerikanska språket om work-family balance, ett språk som just bygger på idén om eviga kompromisser och parter som ska få sitt, livet som en räcka av trade-offs.    

No comments: