Om rädsla

Rädslor och mental ohälsa i akademiska sammanhang blir lätt något som det är svårt eller pinsamt att tala om. Därför tror jag det kan vara viktigt att skriva ett sånt här inlägg.

Om allt går vägen (med granskare och sånt) kommer jag att disputera på våren. Stå i ett stort auditorium och hålla en liten presentation och svara på luriga frågor efter bästa/sämsta förmåga, genomföra den akademiska ceremoni som en disputation är, vid sidan av att, förhoppningsvis, vara ett genuint samtal. Det är egentligen inte kvistiga frågor på min tossiga avhandling som jag är rädd för. Det är situationen. Jag har genomgående mycket svårt att tala offentligt. Till och med i gruppsammanhang blir jag ofta tyst. Den här saken har inte blivit bättre med åren. (Jag har undervisat några kurser; lite av en pärs.) Blotta tanken på disputationstillfället fyller mig med rädsla - ja, fasa. Alltså inte bara fjärilar i magen eller lite surr i huvudet. Jag vet att jag på nåt vänster kommer att stövla dit, gagga nåt och sen är saken ur världen. Men ändå.

Jag har insett, också genom samtal med fina vänner, att den här rädslan kan jag inte hantera på egen hand. Jag får ingen bukt med den: det hela handlar om att känna och reagera. Att uppleva min kloka kompis disputation nyligen (ett bra och konstruktivt samtal inför publik) och höra hens klarsynta skildring av hur det kändes att stå där framme, hålla lectio och svara på opponentens frågor, har haft en lugnande inverkan. Ändå: rädslan finns där, och även om jag kan försöka förstå vad som ligger bakom den är det ingenting som gör saken mycket bättre. Därför har jag nu kontaktat studiepsykologen vid Akademin. Det jag inte visste om är att andra än magisterstudenter är välkomna dit. Vad jag ville säga: det är enormt bra och viktigt att en sådan här människa finns vid universitetet. Jag behöver verkligen gå dit och diskutera. För det här klarar jag helt enkelt inte av själv. Jag behöver perspektiv, råd, hjälp, tips, robusta funderingar. För på nåt sätt ska jag ta mig igenom den där fasansfulla situationen utan att gå helt i bitar, och kanske, på nåt sätt, få hjälp med att se den som lite mindre fasansfull.