Arbetskonflikt och krav

Igår inledde vårdfacket Tehy en strejk på Åland. Det har varit en lång process och mycket resultatlösa förhandlingen mellan facket och landskapsregeringen. Strejken är i sig mycket kontroversiell. Åland består av många öar och att slussa folk vidare till andra vårdenheter är inte helt enkelt. Det som gjort läget ännu mera spänt är att vårdfacket beslutat att inte ha kvar s.k. skyddsarbete. Detta har väckt mycket starka reaktioner. Ett av strejkens huvudsakliga slagord är "lika lön för likvärdigt arbete". Strejken uppmärksammar med andra ord på ett mycket förtjänstfullt sätt dåligt betalda jobb i kvinnodominerade branscher. Arbetsgivaren är i det här fallet landskapet. Därifrån har man försökt undvika en konflikt genom att meddela att en process är på gång där ojämställda löner ska ses över. Det finns också ett annat drag i reaktionerna på strejken som jag tycker är långt mera betänkligt. Gång efter annan har det framhållits att om man går Tehys krav till mötes kommer andra fack att börja ställa krav, så att en oändlig spiral uppstår av krav på höjda löner. För egen del tycker jag det här är ett sätt att inte ta den feministiska aspekten av arbetskonflikten på allvar. Här får man det att låta som om det gäller löner som sådana, och ja, alla vill vi väl ha högre lön?!? Representanter från Tehy har däremot gått och ut berättat om jobbet, inte bara lönen, utan också om nattskiften, organisatoriska saker och patientkontakt. Bilden som tagits fram från landskapsregeringens sida, eller ja, i synnerhet dess finansminister, är att så fort ett fackförbund ställer krav, då kommer alla att bli som galna och väckas ur nåt slags dvala och det uppstår katastrof.

Det jag också tänkt på är hur viktigt det är i det här läget att granska retorik. Så här säger finansministern i dagens HBL: "Det som gör mig ledsen och bekymrad är att ni [Tehy] tror att vi inte uppskattar ert arbete. Men det är inte det som det handlar om, ni är guld värda. Men vi har ett system vi måste följa." Vilket är detta system? Vad innebär det att landskapsregeringens företrädare, arbetsköparen*, säger att visst uppskattar och värdesätter vi ert arbete - men.

En positiv sak med strejken och dess förspel är hur den väckt en lust att prata om sin arbetsplats. Det känns bra att läsa släktingars inlägg på FB där de solidariserar sig med andra, utbyter erfarenheter med arbetskamrater och där folk som inte är omedelbart delaktiga också tar ställning för Tehyiternas krav. Både i insändare och på Facebook har jag också läst flera beskrivningar av hur beskrivningar av jobbet och ens relation till det lyfts fram eller ifrågasätts. Här har både funnits funderingar kring huruvida det är bra att säga att arbetet är ett 'kall' och vad det betyder att företrädare för landskapsregeringen uppmanar vårdarna att 'göra sin plikt'. 

Hoppas det finns en lösning på det här, och snabbt.

* I (mestadels) vänsterkretsar i Sverige har man lanserat begreppet arbetsköpare istället för arbetsgivare. Jag tror det kan vara bra att på detta sätt skifta begreppsligheten från att "ge" arbete till att "köpa" arbetskraft. Ett slags påminnelse om hur saker fungerar. (Tydligen är ordet arbetsköpare numera så vedertaget att det kan hittas också i rimlexikon.)