Ett vredesinlägg

Alltså - alltså - alltså.

Förslaget om jämställd äktenskapslagstiftning har röstats ner i ett lagutskott med rösterna 9-8. Mot förslaget: c, sannf, kd och de flesta saml. Två typer förklarar att den nuvarande lagstiftningen tryggar barnens rättigheter.  I Husis läser idag jag en fundamentalist som genom märklig begreppsexcersis stampar fast att föräldraskap består av en mor och en far - ja begreppsligt OCH de facto.

Om jag fattat saken rätt tas lagändringen ännu upp i riksdagen nästa vecka, utifrån det stora medborgarinitiativ som gjordes för ett tag sen.

Tydligen har man här - inom partierna? i riksdagen i stort? - beslutat att denna sak inte ska styras av partidisciplin, utan att frågan räknas som en 'samvetsfråga'.

Som jag nån gång varit inne på här i bloggspalterna tror jag inte att den mest träffande reaktionen är att oja sig över att Finland ännu år 2014 hyser konservativa strömningar av detta slag. (Och nej, jag tror inte heller att responsen 'religionen ska hållas borta från politiken' träffar rätt. Läs gärna Patriks fina och tänkvärda inlägg om detta.)

Jag själv skulle istället utropa: VAD ÄR DET FÖR VÄRLD SOM VI LEVER I DÄR DETTA - att människor oberoende av kön får gifta sig med varandra - FAKTISKT ÄR EN ÖPPEN FRÅGA?!? (T.o.m. en "samvetsfråga"). Jag har riktigt på riktigt oerhört svårt att se hur jämställda äktenskap kan vara en fråga att betänka, vara 'för' och 'mot', att argumentera om. Att det liksom är en 'idé' vars för och emot ska avvägas.

Det som är bisarrt är bland annat den nuvarande situationens blandning av åberopandet av 'samvete', den byråkratiska lagenliga processen och den institutionella gången. Jag kan inte säga att det är några speciella slutsatser som kan dras av det (om demokrati osv.) men ja, något fundamentalt märkligt i det; hur hållningar som de som företräds av c, saml, sannf och kd blir något att ta på allvar. När det, sett från ett annat håll, är så oerhört oklart vad det alls är som de här människorna vill, vad de försöker, vad de står för, vad de ger sig ut för att säga.

Alltså, jag vet på riktigt inte vad jag vill med att säga det här. Grejen kan ju inte vara att jag åberopar min egen starka 'övertygelse' (jag har ingen övertygelse här, vore jag frestad att säga) och inte heller kan det vara frågan om att trumpeta ut hur konstigt J A G tycker att nej-sidan resonerar.

Inga rediga tankar i den lindmanska hjärnan med andra ord. Det viktigaste: hoppas riksdagen röstar vettigt nästa vecka!

Jag gör som gammal-Platon och slutar med en apori. En arg apori. Hej från mig!