16 November 2011

hemma och borta i filosofiskt språk

Den filosofiska miljön på New School skiljer sig på en mängd sätt från den som jag är bekant med hemifrån. Hemfilosofin: varken analytisk eller kontinental, så lite teknikalitet som möjligt - Wittgenstein lurar i ett eller annat hörn. Kanske är den största behållningen i att vara här att försöka orientera sig i ett nytt sätt att prata om och förstå vad filosofi är. Ibland har jag inga problem att hänga med: har fått totalrevidera min förståelse av Hannah Arendts tänkande och när jag kommer hem måste jag fundera på alla dumheter och oegentligheter jag skrivit i preliminära avhandlingsutkast. En av de saker jag gillar är hur filosofi behandlas som ett ämne mitt i samhället och hur filosofin kopplas till aktivism. Ett underbart exempel: under en kurs om Marx är det en diskussion som återkommer nu och då och det är frågan om vilka verksamheter som skapar värde. Ibland stampar diskussionen på stället, går in i återvändsgränder och ibland sägs klargörande saker. Folk skrynklar hjärnorna för att fundera vad exakt det innebär att tala om värdeskapande och hur t.ex. finanssektorn inte skapar värde. I den här kursen får jag ständigt känslan av att saker står på spel och att det är bra att förhållningssättet till Marx är långt ifrån ortodoxt. Med andra ord: det förs många levande filosofiska samtal under kurser och det är kul att se.

Vid andra tillfällen känner jag mig lite som en antropolog. En utomstående håller ett föredrag om Hegel och staten. I diskussionen efteråt är alla fullständigt upprivna av talarens fatala felläsningar av stora H. Folk kan Hegel på sina fem fingrar, och jag tror ordet "sublation" förekommer i de här människornas vokabulär lika ofta som andra talar om smörgås eller stol. Inte nog med att folk kan sin Hegel; Hegel väcker helt tydligt känslor. Vips förflyttades jag till 1800-talet och fick bevittna en batalj mellan höger- och vänsterhegelianer. Själv är jag dåligt inläst på Hegels rätts- och statsfilosofi, och ramlade av kärran. Rena blodbadet, konstaterade en ung man efteråt. Jag himlade diskret med ögonen.

Samtidigt som det är berikande att stifta bekantskap med en annorlunda filosofisk tradition (för det är det) är det också på ett sätt skönt att plötsligt slås av många bra saker i den egna filosofiska hem-miljön. En av de sakerna är ett slags nolltolerans för att doppa ner filosofiska frågor i ett mystiskt, komplicerat, paradoxalt skimmer. Det där skimret stöter jag på nu och då här (inte hela tiden) och det gör mig lite tokig varje gång. Att göra filosofiska poänger borde inte handla om att låta smart eller djup eller använda en tillkrånglat språk. Skippa vokabulären, skippa de snitsiga ambivalenserna. (Jag borde ha knyckt Rush Rhees-böckerna från biblioteket hemma - i Åbo brukar jag med jämna mellanrum läsa honom för att påminna mig själv om hur man skriver filosofi. Skulle behöva de där böckerna nu.)  Många gånger vet jag inte exakt vad det är som gör att vissa sätt att prata för mig framstår som otroligt främmande. Exempel: en föreläsare talar vitt och brett om hur politiken numera saknar grund. Han lägger fram detta som en omvälvande insikt som vi borde bli rejält skakade av. Politiken - helt grundlös! På det kontingenta och fragila vilar den! Kanske vill någon korrigera mig, men jag har svårt att se varför man ska göra ett sånt nummer (eller Spiel som det ju heter här) av sånt här. Visst känner jag igen mönstret. Den grundlösa politiken, tron, moralen - det grundlösa språket. Allt jag vill säga är: ja, ja, men varför ska man se det så, vad klargör det? Vad utmynnar insikten i då? En sak som kanske hänger ihop med det här är återkommande poänger som görs här (dvs. New School) om modernismen som brytningsskede. Själv saknar jag känsla för den här sortens rörelser och tycker mest att diskussionen i sådana stunder börjar famla i mörkret. (Men kanske är det något jag borde se.) Min oförståelse handlar dels om filosofiskt innehåll, men kanske också om det jag pratade om nyss, ett slags filosofisk stil som skiljer sig åt på olika ställen (min beskrivning var, det bekänner jag, lite tendentiös). Det som jag själv får kämpa med är så klart att inte genast hänga upp mig på att något tycks sägas på ett mystifierande sätt eller att jag vid första anblicken har svårt att ta en viss typ av diskussion på allvar. Men den kampen känns just nu rätt så fruktbar, eftersom det handlar om att göra sig själv mera uppmärksam på vad filosofi är för en verksamhet och vad det betyder att tänka, skriva eller uttrycka sig bra.

3 comments:

Camilla said...

Om att behöva Rhees för att påminna dig: Läs din blogg, en två, tio gånger (jag gör det) och en sak står klart (för mig åtminstone): Du behöver inte vara rädd för det mystifierande skimret i första taget. Därmed inte sagt att det är helt förståeligt att längta tillbaka till "the rough ground" när man befinner sig i en annan form av samtal. För samtalsformer smittar nästan mer än flunsor. Skulle skicka en kram, men sånt gör vi ju inte. ;)

M. Lindman said...

nej sånt gör vi ju inte :)

stämmer att diskussioner smittar. det kanske hänger delvis ihop med att i nya sammanhang måste man söka sig fram till hur ngt sägs och då kan det lätt bli så att man säger saker på samma sätt/i samma anda som alla andra (åtminstone är det här något som brukar hända mig själv).

Men jag diggar faktiskt hur Rhees skriver riktigt jädrans mycket. Precis allt han säger ger en en känsla av att här är en typ som tar saker på allvar och inte bryr sig om att uttrycka sig flärdfullt. Undrar om Rhees också pratade så. (Gissar att Rhees inte finns på Youtube). Kanske så här: Rhees anlägger ett bekännande perspektiv på filosofi, kanske är det vad jag gillar mest. "så här tänker jag" liksom.

Camilla said...

Jo, du har helt rätt om Rhees. Vad jag ville säga var inte så mycket om Rhees som riktat till dig. :)