New York kräver sina kontraster. Det enda logiska är att försjunka i bröderna Goncourts dagböcker, som finns översatta till engelska, och en svensk översättning finns tydligen också, men jag har inte sett den. Dagböckerna erbjuder en total motvikt mot Amerika, sund framåtanda, polerade ytor och ja, en total motvikt mot det mesta. Redan år 1867 jämrar sig bröderna över att världen är amerikaniserad. Men den franska kulturen eller någon annan kultur är inte mycket bättre. Sann och äkta kultur representeras så klart av brödernas egna litterära verk och i vissa skrifter som deras kompisar författat.
Jag läser i snigelfart, men det är inget nytt. Goncourtbröderna, Edmond & Jules, skrev en ofantlig mängd romaner, artiklar och pjäser och vetenskap och what not men nådde ingen större framgång, varken när det begav sig (andra hälften av 1800-talet) eller nu (nu är deras namn kanske mest känt som ett namn på ett litterärt pris). Deras dagböcker har däremot gått till historien, och de omnämns bland annat utförligt i en passage i På spaning efter den tid som flytt. Jag är inte helt säker på varför det är roligt att läsa den här boken. Bröderna är omåttligt misogyna, misantropiska och skvallriga. Referenserna i boken har dock i många fall blivit rejält otillgängliga för en läsare som mig, som inte riktigt har koll på den tidens creme de la creme. För det är just detta som boken handlar om: ett oöverskådligt nätverk av kulturpersonligheter, adel och societetsfolk och överklass och outcasts. Dagböckerna förtäljer om middagar, luncher, salongschill. Röriga och pikanta diskussioner återges: om konstens väsen, sjukdomar, någon bekant som gjort bort sig igen, någon bekant som skrivit något dumt, Flaubert pratar om sig själv. Och titt som tätt grälas det om Homeros' kvaliteter. Trots att jag många gånger har svårt att veta hur man ska reagera på delikat skvaller om kejsaren/Flaubert/Mme Sand/ett lokalt fyllo är det en underhållande bok för var och en som vill umgås lite med gammal god spleen, livsleda, tråkighet. Bröderna funderar så klart mycket över sin egen genialitet och de drar ständigt den fullständigt vattentäta slutsatsen att genier alltid är neurotiker. Deras självuppfattning kontrasteras med världens galna, lumpna och oriktiga omdömen om dem (de blir arresterade för osedliga skrifter, blir utbuade, får dåliga recensioner - men har också några trogna vänner i sitt lilla kotteri.) Det är nog inte brödernas skarpa samhällsanalyser som gör boken läsvärd (fast här finns ett par intressanta beskrivningar av en polisiär regim och de förändringar som Pariskommunen för med sig). Brödernas spetsfundiga & metafysiska aforismer är ofta mera fåniga än tänkvärda. Mest är det nog den oändliga självupptagenheten, skvallerlystnaden och den allmänna pessimismen som åtminstone skiljer Goncourtbrödernas artonhundratalsmörker från 2000-talets dyrkan av hälsa och positive thinking. Att vara krasslig, ha dåliga nerver, att dras med en och annan könssjukdom hör för Gouncourtbröderna ihop med litterärt djup.
"We spent the day wandering about in despair, dragging our feet through the dead leaves in the Tuileries Gardens, blind to things and people, with a bitter taste in our mouths and a void in our heads."
Bröderna vantrivs naturligtvis i kulturen på precis alla sätt. Här är det svårt att inte instämma med brödernas analys av tidernas andliga förfall, förflackning och nivellering av värden:
"A sign of the times: there are no longer any chairs in the bookshops along the embankments. France was the last bookseller who provided chairs where you could sit down and chat and wast a little time between sales. Nowadays books are bought standing. A request for a book and the naming of the price; that is the sort of transaction to which the all-devouring activity of modern trade has reduced bookselling, which used to be a matter for dawdling, idling and chatty, friendly browsing."
No comments:
Post a Comment