Igår råkade jag gå förbi en biograf ("råkade" som i "hade vägarna ---- förbi") och noterade då att en dokumentärfestival drar igång idag. Werner Herzog står för öppningsfilmen. Egentligen tycker jag att en del av Herzogs filmer är medelmåttiga, medan andra är lysande. Gubben är produktiv. Så gott som alla hans filmer är lite tvivelaktiga; det finns alltid lite oroväckande frågor om exakt vad Herzog vill säga. Perspektiven som förs fram är ofta drastiska och ibland rätt så dunkla. Men jag har en grej för denna farbror med den tyska accenten. Herzog påminner om en av mina släktingar, vars perspektiv jag inte alltid vill skriva under på, men som alltid är fantastiskt rolig att lyssna på. Precis som denna släkting är Herzog bra på att, som det heter, lägga ut texten. Vete dock fan var man har honom när allt sägs i en blandning av gravallvar och klurig absurdism. På festivalen visas Herzogs senaste dokumentär, Into the Abyss, som i någon bemärkelse handlar om dödsstraff, utan att filmen dock är avsedd att "ta ställning i en debatt" (men Herzog gör det nog klart hur han själv förstår dödsstraff). Före filmen meddelar Herzog att familjer som drabbats av våldsbrott bjudits in till föreställningen. Detta faktum hinner jag förtränga när intervjun, som är av det glättiga slaget, kör igång. Filmen visar sig vara otroligt ojämn. Herzog har en bra blick för att skapa levande bilder av människor som säger saker som låter helt knasigt/extremt sorgligt (ibland både och). I centrum av filmen står ett trippelmord som begåtts för att få tag i en sketen bil. En ung dödsdömd man intervjuas i sin cell. Den unga mannen ler stort och säger att man måste lita på Gud. Målas det med grova penseln? Absolut inte. På sitt karaktäristiskt kluriga sätt intervjuar Herzog offrens & förövarnas familjemedlemmar, en präst, en annan ung man som dömts för brottet osv. Tonläget kastar oupphörligt. Från vridet humoristiska scener - där det hela tiden är oklart om det är okej att skratta - slungas publiken in i mycket obehagliga bilder. Flera gånger blir jag obehagligt berörd av bildmaterial som på ett sätt är bekant (i bemärkelsen: sånt vi ofta ser på teve), men som här blir akut fruktansvärt. Då och då: Herzogs eget "livsbejakande" perspektiv (hittar inget bättre ord). Är man lite bekant med Herzogs filmer kan en linje urskiljas: livet som något slags outgrundlig energi som strömmar åt en massa olika oregerliga håll. Jag vet inte om Herzog alltid lyckas så bra i detta uppsåt (ibland tyr han sig till bisarra lösningar för att göra sin poäng). Filmen appellerar på olika sätt till southern gothic-stämningar, vilket ibland görs relativt snyggt (ni ska veta att jag gillar southern gothic i alla former) och ibland klichémässigt plumpt. Kompositionsmässigt håller filmen inte riktigt ihop; kanske är den rentav en smula slafsig. Som sagt: det är en märklig film och jag vet inte om det är ett beröm. I några scener dröjer kameran bisarrt länge kvar vid de intervjuades ansikten, det är alldeles tyst och jag får flera gånger känslan av att jag ser något jag inte borde/vill se.
I en underlig frågestund efteråt säger regissören himself att han ville göra en film som visar människor som människor (han gör en distinktion till att "förmänskliga" en förövare). På ett plan lyckas han: de dömda unga männen framträ1der utan försök att göra ett entydigt porträtt; det vi ser är just en snapshot, vilket på något sätt är drabbande. Herzog säger å ena sidan att dokumentärer alltid bör vara regisserade men det kommer samtidigt fram att intervjuerna gjorts otroligt snabbt. I vissa scener blir Herzog lite väl kär i sitt gotiska spår (öde landskap, hotfull musik, fåglar som skingras), och börjar rota bland stereotyper av "white trash" i djupaste Amerika. Det är en konstig liten film, skakande ibland, dålig ibland. Framför allt är det underligt att se Werner H sitta i pullover och mysa/prata allvar/tacka samarbetspartners (vi är i Amerika: det pratas mycket pängar). Publiken bestod till stora delar av filmskolekids. Före filmen hör vi dem rangordna filmer och regissörer, vilket är en smula tröttsamt att lyssna på.
No comments:
Post a Comment