Åttonde november: det är kusligt varm ute. Vårväder. Mitten av april. I New York gör jag ungefär samma sak som i Åbo, tröttnar på att arbeta, läsa och skriva, på ett ställe. Jag vill röra på mig, sätta mig ner på en skum inrättning någonstans och få saker gjorda. Urbant brus och vänligt mummel, i måttliga doser, gör att jag kan koncentrera mig på texten och ingenting annat. På bibliotek blir jag snabbt okoncentrerad och börjar störa mig på alla möjliga underliga detaljer i den mänskliga och icke-mänskliga världen. I Åbo är det inte så lätt att hitta bra ställen att jobba på (men jag har mina stamställen). Här i New York är det inte heller så lätt. Starbucks: nej. Finare caféer finns det många men där får man ägna sig mera åt sina neuroser än sitt arbete (vilket är slöseri med resurser). Fina kakställen finns det också men många av dem är så små att det inte går att hänga någon längre stund i utrymmet. Efter tre månaders idogt letande har jag nosat mig fram till några ställen. I Park slope, Brooklyn, finns det förutom barnfamiljer också många kaféer. En del av dem är jobbiga och snofsiga. En dag går jag in på ett kafé som tycks tillhöra den där kategorin. Slår mig ändå ner med min bok och efter tre minuter är jag såld på stället eftersom den polerade ytan kombineras med en spellista med uteslutande - pudelrock. Van Halen, Guns n' Roses, Mötley Crüe. Sådant ger mig arbetsro. Ett annat ställe i Chelsea säljer såna där underliga kakor, macarons, som egentligen smakar pyton. Stället heter något på franska och deras musikutbud är en förbryllande blandning av opera, radiopop och dålig hårdrock. Ergo: jag trivs. Det känns helt logiskt att omringa Kapitalet med färgglada kakor (som smakar damm, grädde och karamellfärg) och rejält kaffe. Faktorn som gör stället inbjudande är att lokalen är så pass stor att det går att gömma sig där. Det känns inte som att personalen sveper över kunderna med falkblick var femte minut: ska inte ni gå hem snart? Många yngre människor är nästan lika expressivt uttråkade på jobbet som den postsovjetiska personalen i Moskva. Ska man bo här i stan får man lära sig att helt enkelt ignorera giftig ironi och sura gäspningar. Ta det sociologiskt, liksom. Mitt senaste fynd är ett mysigt ställe på Upper West Side. Stället har en tre sidor lång kakmeny och klientelet består av pensionärer som för livliga diskussioner på hebreiska.
Jag har också irrat runt för att hitta den perfekta baren där det går att läsa i lugn och ro. Det är lite svårt, för de barer som är trevliga (dvs. trevligt slitna) har ofta väldigt skum belysning. Jag drar mig för att rusta mig med egen läslampa. Idag smög jag emellertid omkring i norra Chelsea i ett par bedrägligt trista kvarter. Där hittade jag det perfekta stället. Billy Mark's West bar, nionde avenyn, tjugonionde gatan. Jag välkomnas av en halvtom lokal. En man som har det där mångtydiga utseendet "jag har varit med om precis allt, sett allt, hört allt" frågar vad som önskas. Jag ber om rekommendationer och får i min hand en dryck som heter High life ("the Champagne of beer!"). Den smakar ingenting. Det gör inget. Bartendern står i ett hörn där han alternerar mellan att rossla, ropa åt/med kunder (t.ex. "don't yell!!!"), sjunga med i de låtar som spelas - eller "med" är inte riktigt sant. Han hinner sjunga de finaste passagerna redan några sekunder innan artisten hunnit dit. Ljudanläggningen får precis allt att låta bra. Basen pulserar i något ben i huvudet. Vi snackar en eminent blandning av det värsta och det bästa: Talking heads, Journey, bling-bling-lyrik, Temptations, Billie Holiday. Volymen är inte fy skäms heller. Stämningen på baren är rowdy fast klockan inte är mer än sju. Svårt att beskriva: rojsigt på ett sätt som genast får en att känna sig som hemma (och ja, det är en lite finsk bar). Jag får genast känslan att vad som helst kan hända i det här rummet. I motsats till en del liknande ställen är stämningen inte ironisk. Belysningen är utmärkt för avslappnade studier. Ett gäng killar spelar biljard. Vid ett bås diskuterar ett par tjejer med allvarsamma röster. Jag smusslar lite med min Marx. Det här är ett ställe där man inte riktigt vet vad en sådan tänkare kan väcka för reaktioner. --- Ett underbart ställe. En snabb promenad tillbaka till universitetet. Empire state building lyser som en fucking julgran i mörkret. Kostymnissar på hemväg från jobbet. Folk går med sina hundar. En man vädjar i telefonen "I didn't mean it that way".
No comments:
Post a Comment