They don't make this kind of music anymore

For Carnation - For Carnation (2000) är en skiva jag lyssnar på när jag är trött på musik, när ingen ny musik fastnar, när jag är trött på andra saker. Skivan är rotad i nittiotalets postrock, men det vore fel att hänga upp sig på det. Bas och trummor är en vinnande kombination, helt enkelt. Bandets ledande figur Brian McMahan spelade under nittiotalet i konstellationer som Slint. Visst kan man höra spår av det. For Carnation är en fantastisk samling låtar och skivan har inte åldrats ett dugg (kanske kunde man ha tryckt lite mera sällan på effektknapparna, men det är en kommentar i marginalen). Tyst, impressionistisk, olustig. Musik för skymningszonen. Dröjande toner, upprepning, sång som viskas nära, nära mikrofonen. Melodierna förblir antydningar. Allt låter olycksbådande. Kanske, kanske görs detta lite för tydligt vid något tillfälle. Liknande stämningar hittar man numera i paranoid dubstep, men For carnation har inte den där tillbakablickande futurismen som det där dubstepmörkret brukar vara genomströmmat av. Det är snarare bluesen som på ett intressant sätt är närvarande på skivan, det slags blues som inte är det minsta bredbent utan som är mera ett mummel, en nynnad melodi av Blind Willie Johnson. En och annan synthslinga (här kunde kanske en viss ytterligare restriktion ha iakttagits) markerar tonläget. Referenser kan man sprida till höger och vänster. Det spanska bandet Migala eller Tindersticks kommer kanske närmast (Migala var väl aldrig riktigt kände och är det inte nu heller). Kanske också: Bedheads (ett annat band som tiden slukat upp) Transaction de novo. Varför inte: Talk Talks två sista skivor (den ena har just givits på nytt!). Chicago har/hade många grupper som jobbar med gränslandet jazz och tyst rock, så jag vill också nämna Boxhead ensemble, som jag brukar tjata om med jämna mellanrum - helt enkelt för att de där väldigt bra och förtjänar att nämnas i varje sammanhang.
Jag kommer ihåg att min kompis skaffade den här skivan åt mig (i Schweiz?) och att vi lyssnade på den tillsammans i hennes vardagsrum med alla lampor släckta. Ett magiskt musikögonblick.