den bortglömda konsten att skriva en livstrött bok

Man kan fråga sig varför jag plågar mig själv med att läsa vidare i The Lost Art of Walking. Kanske är det för att boken inte är lite dålig - den är spektakulärt dålig. Jag har nu också identifierat författaren. Det är inte alls Geoff Nicholson, utan David Brent som skrivit boken. Åtminstone är jag säker på att det är David Brent som författat intervjun med Iain Sinclair, där vi bland annat får veta att a) S har läst flera böcker än författaren, b) S tycker om att promenera, precis som författaren, C) S har en ljusare röst än författaren föreställt sig och d) S är inte intresserad av att ta en promenad med författaren e) att promenera hög som ett hus på syra "has a monstruous aspect to it".

Nicholson fortsätter ägna sig åt manliga författare. Han radar namn på namn, excentrisk gubbe efter excentrisk gubbe (oj så mycket tossigt man kan hitta på fotledes). Nicholson dedikerar emellertid ett helt stycke åt en kvinnlig författare, Virginia Woolf. Vad har han att säga? Jo, att han "tvingat sig igenom" hennes böcker och att han vill smälla till Mrs Dalloway för att hon är så jobbigt uppmärksam. Är den här killen lite obehaglig eller vad? Att skribenten inte förstår sig på Woolf säger bara något om att Woolf är en rasande bra författare. Han hinner också med en rasistisk beskrivning av Harlem, där det enda han kan tänka på/se är att han är den enda vita människan på gatan.

Författarens egen uppmärksamhet riktas mot anti-klimax. Ett långt kapitel ägnas åt psykogeografi. Om läsaren är obekant med detta fenomen blir hon nog inte klokare här. Nicholson går på konferens och drar snart slutsatsen att psykogeografi är löjligt och att han föredrar att gå hem nu. Trots att boken är skriven i pigg pop-stil är det en av de mest livströtta texter jag läst sedan jag dumt nog tog mig för att ögna igenom Alain de Bottons bok om arbete (för att jag skriver om arbete). Nästan allt förvandlas i Nicholsons händer till frivolt och lönlöst och löjligt. Det som finns kvar är det excentriska irrandet samt ett kort, flyktigt ögonblick av ---. Nicholson säger sig gå för att undvika att bli deprimerad. Helt begripligt, och kanske kunde man få en bra beskrivning av vad detta betyder. Men Nicholson slänger bara ut detta som ett personligt faktum: sådan är jag. Märkligt/typiskt nog är den bästa episoden i boken en story om hur Nicholsons familj spenderade semestrar på trötta semesterorter där det fanns noll saker att göra förutom att dra benen efter sig och där familjen dessutom verkade sakna vilja att göra något. Här lyckas Nicholson plötsligt hitta rätt, och det går lätt att hitta fram till beskrivningen, och den tragedi som finns inbäddad där.

Nicholson ser gående som en form av erövring, att göra ett område till sitt, att markera revir. Hur kommer ett sådant perspektiv för en överhuvudtaget? Jag är alldeles säker på att jag inte vill dela Nicholsons hållning till gående. Man kunde tro att en bok om gående skulle vilja få en att rusa ut och bege sig på upptäcktsfärd. Boken lyckas på inget sätt med detta. Alla platser som beskrivs förblir fångade i Nicholsons glättiga försök att lyfta fram sig själv: "här finns ju inte mycket att se egentligen men jag är en excentrisk man som har en fäbless för konstiga promenadprojekt och därför är jag här för att det här är mitt tvångsmässiga projekt". Mot slutet av boken, då Nicholson blir mera självbiografisk, är texten lite mindre upptagen av det här.

Kanske jobbar Geoff Nicholson i själva verket för någon marknadsföringsenhet på ett krisande bilproducerande företag?