"a charming book"

I en bokaffär hittade jag för ett tag sedan en bok om gående. Vände och vred på boken och även om jag hade mina misstankar blev det köp av. Blev helt enkelt så glad av att hitta en bok om detta ämne (tänkte på Gs gåendefilosoferande och kanske var det mest det som gjorde mig glad). Nu läser jag The Lost Art of Walking (titeln i sig röjer vad det är för bok) av Geoff Nicholson, som beskrivs som någon typ av kulturkommentator (? intressant titel; - vad jobbar du med? - jag kommenterar kultur jag i välformulerade böcker med både hög- och lågkulturella referenser. - det låter intressant!). I skrytblurbarna beskrivs boken med adjektiv som "bewitching", "amusing", "charming", "a mirthful ode". Varningsklockorna dånar. Efter femtio sidor lägger jag boken ifrån mig och skriker kulturfientliga invektiv. Ni känner säkert igen det slags bok jag har framför mig: Nicholson vill framstå som en smart, beläst (betoning på beläst) kulturkille som månar om att inte vara alltför tyngd av livets allvar. I boken kopplar han några lustiga personliga anekdoter till de stora Författarnas Strövtåg. De Stora Författarna är alla (hittills) män. (Nicholson definierar det manliga gåendet som att glutta på kvinnor.) Det är något med den här boken som gör mig förbannad. Det är så klart dels en sexistisk ton som går igen. Men det är kanske framför allt en viss typ av hållning till Bildning, en inställning till vad det betyder att skriva en lättsam Bildad bok riktad till Vanliga Joe. Genom att nämna en massa författare och deras drulliga gåendestories skapar Nicholson ett allmänt gemytligt samförstånd i boken. Kulturgubbarna och killarna spankulerar tillsammans liksom i en ledigt charmerande rytm. Visst är livet lite tokigt, grabbar?! Och här går man! LOL! Låt mig citera Byron... (Ska försöka skriva ett mera substantiellt inlägg om gående sen.)