på benen i Queens

Queens är stort. Queens är obekant. Jag tar tåget upp. Löjligt nog går tunnelbanan via Manhattan. En huvudvärk som maler i huvudet. Det är fortfarande varmt i luften. Jag har en idé om att besöka ett konstmuseum. Senare förstår jag att jag hoppat av på fel station och att den riktiga stationen finns helt nära konstmuseet. Gatorna är numrerade enligt street och avenue och drive och annat. Systemet är råddigt fastän det inte borde vara det (kanske blir det råddigt när systemet skiljer sig i olika boroughs). Jag äter en himmelsk thai-rätt i en restaurang som är helt folktom. Har försökt hitta bra donuts i stan. Det är svårt. I USA borde det ju finnas det slags dignande utbud av donuts som kan skådas på kaffebordet på polisstationen i Twin Peaks. Provar en på ett hak. Nåja. Bredvid mig sitter ett gäng ungdomar som analytiskt diskuterar rasism. På andra sidan sitter en äldre man som luktar urin. Min promenad blir cirkulär. Lite slitna bostadshus övergår i olika industrier, mindre övergivna, mer övergivna. Ingen annan syns till på gatorna. Söndag, nästan allt är igenbommat. Gator utan människor gör mig inte rädd. Det kan finnas kvarter som har ett slags dålig känsla i luften på ett sätt som är svårt att sätta fingret på. Öde kvarter kan också vara rofyllda, sömniga, tomma, urgröpta, på gång. Torra löv blåser omkring på gatorna och skapar ett knattrande ljud. En dålig promenad: axeln värker, huvudet pulserar, en svårbegriplig matthet. Allmän leda. Sätter mig ner på en sjaskig, osig diner och tar en kopp kaffe. Lyssnar på människor som talar spanska. Saker känns bättre. Hittar boken Maurice av EM Forster för en dollar. Expediten i kirppisen pratar med ett par pojkar som hör sig för om en walkie-talkie (vad ska de med den till?). Expediten frågar om deras föräldrar kommer från Egypten. Nej Syrien. Det får duga. Jag frågar om en adress. Expediten spärrar upp ögonen och säger att det är svårt. (Den frasen gör sig allra bäst på trumpen ryska, eta trudna.) Han tillkallar en kund som är ortsbo. Hon förklarar omständigt och pedagogiskt. (Jag har hört att Queensdialekten är speciellt, undrar om hon talar ortens mål.) Jag påbörjar promenad nr 2. Industrier igen. Icke-platser. Trafikhubbar. Något som byggs, något som rivs, infarten till en bro. En restaurang "Salt & fat". Hade jag inte ätit, skulle jag nog ha traskat in för att beställa något under just den beskrivningen. Konturen av Manhattan tornar upp sig i horisonten. Går förbi ett community college. En affär erbjuder sina tjänster för att eliminera asbest och farliga sopor. Allt är stilla. Min destination är en bar. Det ville jag inte riktigt klämma fram åt en ortsbo. Gå genom halva Queens för en bar? Att gatorna är så tomma och händelselösa gör mig ännu mera nyfiken. Taxistall söker arbetskraft. Plötsligt: ett litet centrum. Något slags juridisk byggnad står ståtlig med liten park och allt. Butiker. Mera industri. Barer. Jag hittar fram. Att gå på ett obekant ställe utan karta är roligt - om man har tid. Det kartlösa gåendet får mig ofta att förhålla mig öppnare. Som skärgårdsbo graviterar mina steg mot vattnet. Att vara vilse i någon obskyr stadsdel är inget problem utan tvärtom en del av det skojiga. Att inte ha kontroll över vad jag ser. Är du helt lost går det alltid att fråga folk. (Här igen skulle jag slänga fram som en tes att de flesta helt spontant lyssnar på en fråga och svarar på den. New York må vara en folktät metropol men inte heller här stirrar folk vanligen på andra som riktar sig till dem som om de inte fanns.) Det krävs en viss inställning till gående. Här uppstår ibland konflikter med vänner som förhåller sig annorlunda, som blir galna av att ha en destination "kanske" i sikte, kanske inte. Jag menar inte att det ena förhållningssättet är bättre än det andra, men de kommer att stöta sig mot varandra på ett ganska fundamentalt sätt, eftersom det handlar om helt olika sätt att se platser, att röra sig, att förstå saker som väsentliga och oväsentliga. Long island city, där jag befinner mig, sägs vara hippt på lite samma sätt som Williamsburg. Men jag trivs bättre här, kanske för att det är mindre folk som går på gatorna och dräller och kollar in varandra och här finns det faktiskt människor som är äldre än 30. (Jag har svårt med västra Williamsburg.) Ändock: inne i baren hör jag en ung dam komplimentera en ung mans mustasch. Själv kan jag inte ta män med mustasch riktigt på allvar, jag måste kämpa med det. Skälet till att jag styr stegen just hit är barens urval av ädla skotska drycker, som jag inte förtärt under min vistelse i USA. Nu får jag en Talisker. Bartendern häller upp en trippel enligt frejdligt ögonmått. Det smakar underbart. Det är livemusik i baren om söndagarna. Instrument riggar upp, pluggas in. En gatulykta lyser in i baren och skapar ett våldsamt, underligt sken. En ung man med gitarr stiger upp på en miniscen. Jag gillar simpel country. Gränsen går vid texter om blod och järnvägsspår och tusen dåliga metaforer. Jag tänker att den unga mannen borde skriva mera om majs och lära sig spela fiol eller anlita någon som kan. Två ytterligare artister uppträder och de spelar countrymusik som är helt acceptabel. Jag har hittat någon ädel dryck till och är en smula omtöcknad i huvudet när jag på ett magiskt vis hittar hem genom gator, E-, N- och Q-tåg. No I'm not from Philly, I'm from ----.