boutique office?

En dag går jag genom slumkvarteren i SoHo. Fort, för såna ställen gör mig skraj. Jag noterar detta plakat. Begreppet "boutique". Boutique office. Jag är lite enkelspårig och har inte riktigt fattat begreppet boutique i såna här sammanhang. Undrar hur kontoren har rustats så att den kreativa kreativiteten ska flöda. Kanske det finns stolar och bord och en kaffebryggare. Nej, vid närmare eftertanke vore nog en kaffebryggare helt malplacerad i den här settingen. ---- för att själv åka iväg till mitt boutique-bibliotek som har en så stor samling böcker om kommunismens historia att man kan börja tro att hälften av New Yorks akademiker sysselsätter sig med detta ämne. I boutique-biblioteket möter man kreativiteten i knastret från chipsätande människa, klickande höga klackar, någon harklar sig, några för en diskussion, en toalettdörr dräms igen - men mest är det knäpptyst och bokdammet får tala för sig. // Jag undrar vilken historia begreppet kreativitet har? Hoppas den historien någon gång tar slut. Ärligt talat: jag är inte så förtjust i kreativitet. Det är ett riktigt uselt och överskattat och överlastat begrepp. Den enda användningen där begreppet kommer till bruk på ett sätt som inte är påfrestande skulle vara till exempel: "det där är en kreativ knut!" Jag vill starta ett institut för antikverat tänkande och icke-innovationer.

önsketänker om arga österrikiska författare som hatar österrike i New York

En dag ser jag en hårt sminkad dam på tunnelbanan. Hon sitter rak i ryggen och ser sträng ut. Min omedelbara tanke är: MEN DET DÄR ÄR JU ELFRIEDE JELINEK!!!!!!!!! Min andra tanke är att Jelinek sägs ha agorafobi. Det är långt till Österrike/var hon nu bor. Min tredje tanke är att kanske det är sånt som journalister hittar på eller sånt som författare hittar på för att bli av med en efterhängsen presskår som ställer fåniga frågor. Min fjärde tanke: det där har jag nog inte med att göra. Tänk om det var Jelinek i alla fall? I så fall borde jag ha hasat fram och sagt att allt emellanåt, när insikten om att leva i en skitvärld som är kapitalistisk och sexistisk slår som hårdast (och det gör den understundom, också i New York) - då är en av mina mera positiva funderingar att ja, Jelinek finns ju i alla fall. Jag har inte läst någon av hennes böcker på ett litet tag nu, men det börjar bli dags.

Annars ser jag inte så mycket alls på metron. Det har att göra med den omständigheten att jag somnar på vilket som helst transportmedel som befinner sig i rörelse. Fast ännu har jag inte utvecklat förmågan att sova stående. Kanske det kommer.

___________

Ett moln av os migrerar från köket till mitt rum. Rummet saknar dörr. X tillreder något slags kött. Lukten kryper in i näsa, i huvud, i lungor. Söt, kvävande, blytung. Det är Thanksgiving. Det enda jag vet är att amerikaner samlas hos sina familjer och äter robust köttmat. Allt detta får mig att tänka på min mormor som varje söndag lagade stek eller kyckling. Sås till, brun, eller sylt. Ris med klumpar. Ibland blandas oset med en svag doft av cigaretter. Min mormor röker kontemplativt vid spisen. Det är något som gör min morbror galen. Han hade något uttryck för dem, giftpinnarna. Folk trängs och armbågas vid matbordet, kastar i sig maten, mest tystnad. Mina släktingar kollar sport på TV, kanske en dokumentär om Hitlers sista dagar, kanske ett naturprogram om mullvadens liv. En finsk berättarröst drönar enformigt. Det röda fårskinnet framför teven, bordet med kartmotiv, min mormors blommor som svajar på en träställning, en ful tavla på väggen. Vardagsrumsdörren står alltid lite på glänt för att mota ut den värsta köttlukten: vinterluften, höstluften, vårluften, sommarluften. Täs on NIIN KUUMA, bräker någon ilsket på finskåboåländska, med adress. Som i en jävla ugn. Allt känns tråkigt på det där sättet som lindar in skallen i bomull och får saker att kännas overkliga. Gamla ålandstidningar, gamla nyheter, stasis. Disk slamrar och mina morbröder suckar. Persiennerna är neddragna, solen bländar ute. Någon grälar en stund, ryter purket till, så var det med det, satan, et soittaa ny taas se soitti just. Telefonen mullrar. Ett samtal kommer kanske igång, ibland avspänt, ibland inte alls, dör ut så småningom. Min morbror sörplar kaffe ur sin kopp och kollar klockan när skiftet skulle börja. Min mormor på sin stol i ett avlägset hörn i rummet, avvaktande, på gång, alltid lite borta i sin egen värld. Utanför hörs med jämna mellanrum grannens hund - kollektiva invektiv. Någon åker iväg på en biltur. Jag återvänder till en bok. Huset tar en lur.

ur-biblioteket

När det är tillräckligt litet avstånd mellan deadlinen och mig får alla former av skrivångest lov att ge med sig. Texten ringlar fram i sporadiska infall, konstiga associationer och snurriga meningsbyggnader på stenåldersspråk, men nu måste jag producera text. Jag sätter mig i det enorma Bobst-biblioteket för att läsa Studs Terkels klassiska intervjubok Working. Det är en fantastisk bok som både säger något om sin tid, vår tid, och hur mycket det finns att säga om arbete och mening. Jag fattar inte hur det går till men att läsa Terkels intervjuer är som att läsa små noveller. Bobst-bibban tillhör New York University. Jag har tillgång till resurserna, kommer förbi säkerhetsspärrarna, men har inte rätt att låna material, vilket är synd. Under mina första besök blev jag mest matt och omtumlad men nu märker jag att biblioteket, trots den helt fasansfullt omtumlande entrén, är en av de mysigaste platserna i New York där det går att fullständigt försvinna in i en bok. Det är nämligen bara en del av byggnaden som är black-lodge-goes-Gotham-city. Främst av allt verkar Bobst vara ett gediget bibliotek även om man bortser från det otympliga klassificeringssystemet som gör att en människa som mig får leta i evigheter efter en bok. Där finns, inbillar jag mig, alla böcker som någonsin publicerats (söker man en obskyr bokserie utgiven av Uppsala universitet någon gång på åttiotalet - troligen inga problem). Studenter sitter vid slitna träbord. Det är mestadels tyst. Får man myror i fötterna kan man gå ett varv runt bibliotekets panopticonliknande mittenparti. Börjar det inte svindla i huvudet då, så när. (Jag medger att 'panopticon' kanske inte omedelbart driver hem associationen om mys.) Hela byggnaden är som tagen ur en paranoid, oroväckande, vindlande dröm. Timmarna försvinner inuti mitt bås. Bobst är otroligt nog öppet ända till ett på natten. Det kallar jag bibliotek som tar sin verksamhet på allvar. När jag går hem vid tiotiden är det ännu många studenter kvar. Min känsla i kroppen är att det är mitt i natten. Går en runda på en våning. Bobst är fullt av skrymslen och tomma hörn och andra oidentifierbara utrymmen. Legenderna säger att en student bott på Bobst under flera månaders tid. Jag kan tänka mig att det kan finnas en och annan som fortfarande vågar sig på att övernatta där. Bibliotek är vänliga och stillsamma platser för det mesta, vilket har gjort att jag liksom någon annan student nu och då tar mig en liten lur med huvudet inbakat i armarna en seg eftermiddag på New Schools bibliotek. Bobst däremot är ibland hårt övervakat (som sagt, panopticon och allt) och jag undrar om sovande personer väcker säkerhetsvakternas aktionslusta. Det regnar när jag kommer ut. När det regnar i New York regnar det hårt och skoningslöst. Genom mina glasögon ser jag dansande ljusfläckar. Taxibilar river förbi och svallvågor bildas efter dem i de minisjöar som regnet för med sig. Jag känner mig så klart som Humpherey Bogart. Knappt en kotte syns till på gatorna. Bogart kliver i en pöl. Bogart ser ingenting. Det skulle smaka med en stark dryck. En ensam och sammanbiten man i trenchcoat rastar en tjock hund. I mitt huvud spelar - detta:

Universitetets uppgift?

- Genomströmning.

drönar på

Eliane Radigue är en fransk kompositör som jag först nu har upptäckt. Hon gör musik som är mycket, mycket statisk, där bristen på rörelse blir musikens själva innehåll. Om man läser beskrivningen på Wikipedia kan man få för sig att Radigue gör ostig new age-musik. Nej. Transmorem - Transmortem (1974) är den skiva jag börjat lyssna på. Låt oss säga så här: ljuden kommer en mycket, mycket nära. Man slukas upp av dem, blir en del av dem. Trots att det är musik som saknar alla former av utsmyckning - vi snackar en ton i lite olika frekvenser och en drone därunder - tvekar jag inte att säga att det är vackert. Visst är det utmanande för öronen, men det är så det ska vara. Jag ser fram emot att höra mera av Radigue.

Orgel och elektronik. Nicholas Szczepaniks skiva Please stop loving me (2011) är massiv, omåttligt STOR. En recensent beskriver ljudvärlden som musik för flyghangarer, vilket är på pricken. Där många drone-artister erbjuder ödsliga, industriella och sorgsna  ljudflak (tänk Stars of the lid eller Leyland Kirby osv) orienterar sig Szczepanik i en annorlunda riktning. Jag kan inte låta bli att tycka att det här är religiös musik (inte bara på grund av orgeln) med jublande stämningar. --- Ovanligt! Och mycket fint och överväldigande. Men så klart finns det referenser. Jag har tidigare nämnt Juliana Barwick och det finns en uppenbar parallell, trots att deras musik skiljer sig åt på en mängd sätt (Barwicks musik är ju inriktad på rösten). Dronemusik kan lätt bli enahanda, tråkig rentav. Detta är inte ett exempel på den dötrista, generiska, pompösa dronemusik som produceras i mängder nuförtiden.

på benen i Greenpoint

Den läsare som prisade munkarna i Peter Pan bakery i Greenpoint hade helt rätt. Det rör sig om gudomligt goda munkar serverade i en lite ålderdomlig miljö, vita bardiskar och rutigt golv, ångande plåtar med godsaker. Musiken: förskräcklig. I kaféet bildas två strömmar. Folk springer ut och in för att köpa med sig munkar hem så att personalen får jobba för fullt med att slänga in munkar i boxar. Andra sitter vid disken på ett sätt som anmäler att världshändelserna kan ta vilken riktning som helst, nu äter jag min munk. Jag ägnar mig åt vita contemplativa tillsammans med en red velvet donut och kaffe.

Det är framför allt polacker som bor i Greenpoint. Många restauranger är polska, och man kan höra polska på gatorna. Utöver detta har stadsdelen en hel del gemensamt med Williamsburg. Industrial chic, kaféer, barer. Men i Greenpoint kan man se flera människor än två över trettio. Byggnader och gator är lite slitna. Jag antar att om femton år kommer de här stadsdelarna att se mycket annorlunda ut, gatorna kommer att bli anonyma som på många andra ställen och Starbucks eller någon annan kedja kommer att slå ut de mindre aktörerna som nu dominerar. Industrierna kommer att jämnas med marken. Jag går västerut mot vattnet. När man kommer till stranden är det helt stilla. Knäpptyst nästan. I New Yorks larmande gytter är det bra att hitta ett sådant ställe. Vandrar ner till Williamsburg för att se en film på en sk mikrobiograf. Biografen är mysig på alla sätt. Trots att jag bara varit där en gång för två månader sedan känner den pratsamma personalen igen mig. Stämningen och storleken är mera vardagsrum än biosalong (skrubben som fungerar som toalett har försetts med en liten ljusinstallation bestående av några rörbitar och ett par blinkande lampor - tja vad kan man säga annat än : New York, New York.). Rummet hyser tjugo personer. Obskyr film visas och publiken sörplar på sin medtagna öl. Det är ett prima ställe.

veckans bild

Okej, jag har tjatat om den här bilden (från NY Times igen) på fejan, men måste lägga upp den här också, så att jag kan återkomma till den igen och igen. Kontext: affärsnissar fotograferar ockupanter från sitt kontor. Kamera fotograferar kamera. Affärsnisse ler/skrattar mångtydigt. Vad är det för ett leende? En fin poster med uppbyggligt budskap som formulerar Marx' teori om kapitalismens logik: "keep more of your money working", en gräll teve. Den här bilden får vem som helst att vilja skriva en roman. Mina gratulationer till fotografen: ett kolossalt lyckat fotografi. Med en sådan tematik kunde bilden ha blivit övertydlig. Det är den inte (tycker jag). Jag kan riktigt höra högklackade skor klicka mot ett hårt golv medan det blaskiga kaffet kluckar i plastmuggen, back to work, guys.

 

occupy everything - om gående, massa och demonstration

Tre teman på tapeten på bloggen: fenomenet massa, gående och kapitalism. Dessa tre sammanfaller i Occuoy Wall street. Jag deltar i en del av aktiviteterna idag, eftersom en stor studentstrejk ordnades. OWS firar två månader på barrikaderna. Ockupanterna har drivits bort från Zucotti park och tydligen har allt/en del av deras tillhörigheter förstörts, bland annat ett omfattande bibliotek (fatta - amerikanska myndigheter förstör böcker?!). Det morgontidiga försöket att försena öppethållningen på börsen läser jag bara om i tidningen. Det lär ha gått lite ruffigt till. En del arresterade. Det regnar halva dagen. Studenter står på Union square vid tretiden och huttrar. Min axel är stel och gör ont. Jag tänker: fan ta alltihop. Att ha krämpor går inte bra ihop med bilden av den rosenkindade revolutionären (det världsfrånvända i att ha ont osv.). Stannar kvar. Tänker att kanske är det just därför jag ska vara där; snubbla över trottoarer, uthärda något jävligt, tänka på annat. Får en skylt i handen, "våra liv är mera värda än deras vinster". Det kan jag skriva under på. Några människor håller tal om universitetspolitik, studenters skuldtyngda tillvaro, hur utbildning finansieras i USA. Talen manglas på det omständiga sättet igenom folkmikrofonen. Med jämna mellanrum ropas ett ord jag inte förstår, ett ord som mest låter som ett tjeckiskt namn. Efter ett tag uppfattar jag: mic-check. Aha. Ungefär lystring, lystring folkmassa, nu ska ni sprida nåt vidare.

Många människor är på plats. Jag vet inte hur många. Det är svårt att bilda sig en föreställning om något. Precis som förra gången (jag har bara deltagit i en demonstration) har många kameror med sig. Demonstrationståget drar igång. Det regnar inte, men det är kallt på det där sättet som tränger in i märg och ben. Plötsligt kommer några på att ta en short cut för att undvika polisens spärrar. Jag fattar inte hur det går till. Vi går mitt på gatorna. Femte avenyn. Sjunde avenyn. Det är jävligt stora och breda gator. Bilarna - måste stanna. Vi går mellan bilarna. Med jämna mellanrum uppmanas vi att springa. Vi springer. Det är surrealistiskt. Jag antar att det är för att undvika avspärrningar. Det lyckas. Tåget drar fram utan hinder. Bilarna - står. En del förare ser sura ut bakom sina tonade rutor. Andra tutar som stöd. Bussar, skolbussar, leveransbilar, lastbilar, taxibilar blir stående. En mycket konstig känsla. Här har fotgängarna makt över de stora gatorna. Bilisterna måste rätta sig. På trottoarerna står människor och kollar på. De inbjuds högljutt till marschen (Canetti skulle nicka, just så, den expanderande massan). Under ett litet stycke uppstår en situation där ett koppel poliser rusar in i folkmassan. Oro uppstår. Håller själv på att bli nedtrampad av poliser i kravallmundering. Det är obehagligt men situationen är snabbt över.

En konstig form av gående: att gå för sig själv men ändå tillsammans med andra. Att inte egentligen ha en aning om rutten utan alla går dit alla andra går. Massan som en enda kropp, men ändå utmärker sig individer på olika sätt. Någon skriker högt, andra går helt tysta, någon pratar i telefon, en annan filmar med sin kamera. En viss kollektiv takt uppstår hur som helst. Alla går långsamt för att de måste, eller så går vi snabbt, eller springer. Trots att det vrålas slagord och annat samtalar folk sinsemellan och stämningen är rätt avspänd. Fast vi är på väg någonstans är det inte ändå det som är det viktiga. Själva rörelsen är politisk, att vara där bland bilarna, att hålla promenaden aktiv men inte våldsam. Kanske främst av allt: att bryta upp en på förhand given urban rytm där bilar, fotgängare, konsumenter och försäljare alla har tilldelats sina givna platser och roller.

Någon vill kanske säga att vad är det nu för grej att ett gäng typer springer på storstadsgator och skriker slagord - handlar inte politik om att få saker gjorda? Här görs väl ingenting? Hopplöst snurriga idealister som borde sätta sig ner och fundera på vad de egentligen vill få till stånd istället för att leka cirkus! Men det är kanske det som är kruxet här. Att sitta ner och lugnt fundera ut modeller för det ideala samhället - "såsom jag tycker att rationellt sett alla borde tänka om de är rationella". Nej! Nej. Det som ger en gnista hopp med OWS är att det uppstår en stämning av att det är färdigsuttet, att det är dags att gemensamt göra politik men att det MÅSTE vara obestämt vad det blir av det, vad som föds ur det. Politiken får inte bestämmas av ekonomin. Politik handlar om oss, om hur vi är tillsammans, vad vi gör, hur vi rör oss, hur vi bor. Alla de här sakerna är långt mera komplexa och mänskliga fenomen än vad en policy-syn på politisk aktivitet låter förstå. Framför allt är det en känsla som sjuder i OWS. Känslor bör tas på allvar, också i politiska sammanhang. Den känslan är: vi kan inte ha det så här, vi kan inte leva i en sådan här värld. Jag tycker att det är något som bör tas på allvar att den här känslan delas av en jättestor mängd människor, som bidrar med olika berättelser, perspektiv, protester. Men: vi kan inte leva så här. Följer man dagspolitiken i pressen är detta den känsla som minst av allt kommer till uttryck. Politiker kommer med löften och säger att de trots allt inte kan lova så mycket, lovar ändå. Allt kan fixas i sinom tid. Vi är på rätt spår. Statsvetare kommer med prognoser. Samhället lunkar på i sina vanliga spår. Lagstiftningsarbete pågår i all stillhet. De flesta är överens om att den demokrati vi har nog är det enda vi kan tänka oss. Vi får ju rösta, eller hur. (Jag vet att jag fladdrar mellan kontexter, så klart ser det normalpolitiska språkbruket delvis olika ut i USA och i Finland.) Poängen: OWS gör politiken till en annorlunda kraft, ett annorlunda sammanhang, ett annorlunda rum.*

På Foley square samlades, precis som förra gången, en mängd fackföreningsmänniskor och studenter. Intressant nog hålls flera tal av präster. Musik uppförs. Här blir det lite oklart vad som egentligen är på gång. Jag tyckte om prästernas tal, som vittnade om att kyrkan kan vara en radikal kraft i samhället. Mera tveksam är jag till det slags feel-goodstämning som musikerna gjorde sitt bästa för att pressa fram. En ny promenad skulle dra igång, men den kommer inte iväg på evigheter. Jag vet inte vad som händer. Delvis beror det på att jag inte är utrustad med en telefon/dator som förser mig med en överblick över situationen på olika håll i stan. Det är meningen att vi ska gå över Brooklyn bridge. Vi väntar. Det är kyligt. Min axel grälar på mig från sin position. Folk småpratar. Ingen är otålig. Alla väntar. Polisernas roll blir nu ytterst oklar. De övervakar? Håller ställningarna? Med sin närvaro ska de se till att ingen ställer till med något? Men också demonstranternas relation till poliserna är komplex. Dimensionen av civil olydnad är betydande. Att välta omkull spärrar, ockupera platser, skapa egna regler. Tyvärr finns en trist och barnslig anti-polisretorik som på det hela taget är fullständigt onödig och destruktiv. Men man ser också demonstranter som pratar med poliser, vilka i sin tur gör det klart att de inte ÄR sitt jobb, de kanske sympatiserar med ockupationen.


Människomassan stapplar iväg efter en lång väntan. Bron är vacker. Människorna är tysta för det mesta. Trötta. Manhattans profil från bron: svarta ljusprickiga klumpar. Kvällsluften. Polisens eller pressens helikoptrar kurrar på himlen, nästan som stjärnor som pulserar. På bilvägen under oss susar en ström av fordon förbi. Med jämna mellanrum uppmuntrande ljud, från bilar och människor. Tystnad igen. En ung man försöker desperat få igång folk. Människor vill gå hem, gå på öl, vandra för sig själva ett tag. Demonstrationen avslutas i lätt förvirring - alla går åt sitt håll och efter fem minuters promenad är det bara antalet poliser som påminner en om att en stor demonstration ägt rum. Jag är trött och hoppar på ett tåg. Nickar till och märker plötsligt att jag inte alls är på väg hem utan på väg till Coney island. Svär en ramsa och kliver av på nästa station.

(Bilden är tyvärr inte tagen av mig. Hittade detta fina foto i kvällens onlineupplaga av NY Times)

* Nu ger jag en väldigt positiv bild av OWS. Det jag vill med det är inte att skapa en sann representation av hur medeldeltagaren i demonstrationerna tänker. Snarare vill jag få på pränt en allmän stämning, delad (men kanske inte kollektiv) känsla, som kanske inte finns där hela tiden, men som gör att jag åtminstone funnit det meningsfullt att delta i demonstrationen. Jag tycker också det är dumt att beskriva demonstrationer som coola och lite upproriska. Det finns människor som förhåller sig på det sättet - och det gör mig deprimerad.

Vinterlistan

Det här är första (och antagligen sista) gången i mitt liv då jag väntat på vinter, snö, kyla, att rulla omkring på hala gator, komma in i ett varmt hus, gå hem från baren/bion/föreläsningen och svära över hur kallt det är. Jag vet att jag kommer att gnälla och klaga och jämra mig då min önskning förverkligas. Men i alla fall. Viss typ av musik är sådan att jag återkommer till den varje vinter. Sentimentalt? Javisst. Men så är det. Kanske är det så för er också? Jag är ett sånt därnt får som använder Spotify. Alltså har jag donat en lista med gamla favoriter som återkommer år efter år, samt en del nya saker. Jag tycker om att hålla den här typen av listor trevligt eklektiska, så musiken spretar åt lite olika håll.

kapitalismens språk

Jag läser artiklar om företaget Carema och undrar hur någon människa kan mena att privatisering av sjukvård är bra eller att ett kundperspektiv på vård helt enkelt är det system som garanterar "valfrihet", kvalitet och effektivitet (för det behövs ju i alla sektorer, oavsett om man tillverkar knappnålar eller byter blöjor på gamla människor). Kvalitet är ett mycket bra ord för det kan kvantifieras och objektifieras så att trevliga diagram och överskådliga siffror kan visas både för staten/kommunen, kunder och ägare. Snillrikt! (Jag har själv joxat med såna där kvalitetsdiagram under ett års tid - drömmer mardrömmar ibland.)

Bild: kapitalismen dras med några rötägg men de kan elimineras så att systemet igen kan fungera fin-fint. Bara politikerna är tillräckligt uppmärksamma på de företag som tjänster hyrts ut till fungerar det mesta bra. Om de värsta riskkapitalisterna rensas ut har vi inget att oroa oss för. Ekonomi går före människor bara i det fall då något slagit slint t.ex. i en personal som inte är empatisk eller någon tokig riskkapitalist med fel prioriteringar. Med hård kontroll fungerar det ekonomiska systemet, som i och för sig är en massiv väv av sälja och köpa och köpa upp och låna ut och låna till och köpa lån och sälja lån och köpa företag och sälja företag etc., men det här kan hållas i schack om politikerna har ögonen med sig! En noggrant utförd upphandlingsprocess ser till att företagen levererar kvalitet. Uppföljning är a och o. Dessutom finns det som tur är många glada och kloka ekonomer på universiteten/instituten som gärna författar utredningar. För det här med ekonomi är ju inte helt lätt att förstå med bondförnuftet. :) Och så finns det ju så många vettiga initiativ och goda strävanden som är till allas nytta. Snälla och nitiska kapitalister som bryr sig om sina kunders subjektiva preferenser riggar t.ex. upp ett tillförlitligt kvalitetssystem som inte släpper igenom några som helst brister i verksamheten. Riktiga innovatörer behövs för att driva samhället framåt! Annars hade vi blivit kvar på stenåldern: plockat bär och jagat stora djur med pilbågar. Och det är precis därför det behövs rörligt kapital, förstår ni väl. Om det ska ske nyinvestering och utveckling så krävs ett visst mått av vinst. Lyssna här på farbröder som kan lägga orden rätt. Här är herrar som är måna om att upprätta branschens förtroende:

- Om vi driver verksamheten väl har vi möjlighet att gå med vinst, men detta ska aldrig göras på bekostnad av den kvalitet som våra uppdragsgivare och brukare förväntar sig och har anlitat oss för.

Säger riskkapitalisterna.

Läs den meningen fem gånger. Tio gånger. Och läs sen tjugo gånger till. Fullständigt glasklart och logiskt vattentätt resonerande kring en verklig konflikt som vårdekonomin dras med. Välkommen till en värld där orden har mening i sina sammanhang.

Egentligen är det här inget att ironisera över - det jag vill ha sagt här är hur en mängd klichémässiga bilder av ekonomi och tilltro till redovisning får saker att framstå som långt mindre fruktansvärda än vad de är.

hemma och borta i filosofiskt språk

Den filosofiska miljön på New School skiljer sig på en mängd sätt från den som jag är bekant med hemifrån. Hemfilosofin: varken analytisk eller kontinental, så lite teknikalitet som möjligt - Wittgenstein lurar i ett eller annat hörn. Kanske är den största behållningen i att vara här att försöka orientera sig i ett nytt sätt att prata om och förstå vad filosofi är. Ibland har jag inga problem att hänga med: har fått totalrevidera min förståelse av Hannah Arendts tänkande och när jag kommer hem måste jag fundera på alla dumheter och oegentligheter jag skrivit i preliminära avhandlingsutkast. En av de saker jag gillar är hur filosofi behandlas som ett ämne mitt i samhället och hur filosofin kopplas till aktivism. Ett underbart exempel: under en kurs om Marx är det en diskussion som återkommer nu och då och det är frågan om vilka verksamheter som skapar värde. Ibland stampar diskussionen på stället, går in i återvändsgränder och ibland sägs klargörande saker. Folk skrynklar hjärnorna för att fundera vad exakt det innebär att tala om värdeskapande och hur t.ex. finanssektorn inte skapar värde. I den här kursen får jag ständigt känslan av att saker står på spel och att det är bra att förhållningssättet till Marx är långt ifrån ortodoxt. Med andra ord: det förs många levande filosofiska samtal under kurser och det är kul att se.

Vid andra tillfällen känner jag mig lite som en antropolog. En utomstående håller ett föredrag om Hegel och staten. I diskussionen efteråt är alla fullständigt upprivna av talarens fatala felläsningar av stora H. Folk kan Hegel på sina fem fingrar, och jag tror ordet "sublation" förekommer i de här människornas vokabulär lika ofta som andra talar om smörgås eller stol. Inte nog med att folk kan sin Hegel; Hegel väcker helt tydligt känslor. Vips förflyttades jag till 1800-talet och fick bevittna en batalj mellan höger- och vänsterhegelianer. Själv är jag dåligt inläst på Hegels rätts- och statsfilosofi, och ramlade av kärran. Rena blodbadet, konstaterade en ung man efteråt. Jag himlade diskret med ögonen.

Samtidigt som det är berikande att stifta bekantskap med en annorlunda filosofisk tradition (för det är det) är det också på ett sätt skönt att plötsligt slås av många bra saker i den egna filosofiska hem-miljön. En av de sakerna är ett slags nolltolerans för att doppa ner filosofiska frågor i ett mystiskt, komplicerat, paradoxalt skimmer. Det där skimret stöter jag på nu och då här (inte hela tiden) och det gör mig lite tokig varje gång. Att göra filosofiska poänger borde inte handla om att låta smart eller djup eller använda en tillkrånglat språk. Skippa vokabulären, skippa de snitsiga ambivalenserna. (Jag borde ha knyckt Rush Rhees-böckerna från biblioteket hemma - i Åbo brukar jag med jämna mellanrum läsa honom för att påminna mig själv om hur man skriver filosofi. Skulle behöva de där böckerna nu.)  Många gånger vet jag inte exakt vad det är som gör att vissa sätt att prata för mig framstår som otroligt främmande. Exempel: en föreläsare talar vitt och brett om hur politiken numera saknar grund. Han lägger fram detta som en omvälvande insikt som vi borde bli rejält skakade av. Politiken - helt grundlös! På det kontingenta och fragila vilar den! Kanske vill någon korrigera mig, men jag har svårt att se varför man ska göra ett sånt nummer (eller Spiel som det ju heter här) av sånt här. Visst känner jag igen mönstret. Den grundlösa politiken, tron, moralen - det grundlösa språket. Allt jag vill säga är: ja, ja, men varför ska man se det så, vad klargör det? Vad utmynnar insikten i då? En sak som kanske hänger ihop med det här är återkommande poänger som görs här (dvs. New School) om modernismen som brytningsskede. Själv saknar jag känsla för den här sortens rörelser och tycker mest att diskussionen i sådana stunder börjar famla i mörkret. (Men kanske är det något jag borde se.) Min oförståelse handlar dels om filosofiskt innehåll, men kanske också om det jag pratade om nyss, ett slags filosofisk stil som skiljer sig åt på olika ställen (min beskrivning var, det bekänner jag, lite tendentiös). Det som jag själv får kämpa med är så klart att inte genast hänga upp mig på att något tycks sägas på ett mystifierande sätt eller att jag vid första anblicken har svårt att ta en viss typ av diskussion på allvar. Men den kampen känns just nu rätt så fruktbar, eftersom det handlar om att göra sig själv mera uppmärksam på vad filosofi är för en verksamhet och vad det betyder att tänka, skriva eller uttrycka sig bra.

Elias Canetti: Crowds and Power, del 1

En sommar efter gymnasiet jobbade jag som kyrkvärd på Åland. Det är det bästa jobb jag någonsin haft, främst för att jag nästan uteslutande kunde ägna mig åt att läsa böcker. Jag har ett dunkelt minne av att jag under denna sommar läste Elias Canettis Förbländningen. Läsupplevelsen minns jag som positivt kringirrande, men förstod jag något av den? Nej. Jag har här och där stött på referenser till Massa och makt av samma Canetti. Hittar boken på en bokhandel och kan inte hejda min nyfikenhet. Mitt intryck hittills är att det är en märklig bok. Canetti sorterar och katalogiserar, sätter rubriker på olika sorters människomassor (ibland djurhorder). Den långsamma massan (religiös), den omsvängda massan (revolutionen), förbudsmassan (strejker). Så där håller han på i en stor del av boken. Svårast är att förstå vad Canetti gör för slags anmärkningar. Det är inte riktigt sociologi, inte riktigt antropologi (men kanske nog någon form därav), inte riktigt socialpsykologi och filosofi är det nog inte heller, åtminstone inte hittills. Jag gör som jag brukar och läser boken som bra litteratur. Hittills är det bara i undantagsfall som jag tycker att Canettis beskrivningar träffar rätt. Framför allt har Canetti ett öga för hur massan utplånar alla skillnader, att skillnader mellan människor i en massa raderas bort eller blir irrelevanta. Jag hoppas han skulle säga något om vilka mycket olika betydelser det här har i olika sammanhang; krig, urbana fenomen, religiösa former. Risken som jag ser hittills i Canettis projekt är att hans begrepp om massa blir för allmänt och att hans grepp gör att alla fenomen betraktas från samma vinkel: alla människomassor kännetecknas av en tendens att växa i storlek och alla människomassor behöver en riktning (det värsta som kan hända en massa är att den förskingras, upplöses). Hittills har Canetti sagt mycket lite om historiska brott då det gäller hur människomassan har betydelse. Vi får se. Ett riktigt utmanande jobb är att beskriva samhällsfenomen som inte primärt handlar om individens beteende. Hur beskriver man sådana på ett rättvist sätt? Vitt skilda exempel: upploppen i London (tänk på skillnaden i beskrivning: "våldsam mobb" - "ett kollektivt symptom på ett orättvist samhälle"), en revolution, trängsel på gatan, Occupy Wall Street ("unga människor i horder som har för mycket tid" - "människor som trots inbördes skillnader är gemensamt förbannade över vart samhället är på väg"), en musikkonsert där publiken är kollektivt uttråkad, att stå i en otålig kö, människor som kollektivt går förbi en tiggare som ber om pengar. I de här exemplen tycks individens roll mycket olika, eller snarare kanske, det betyder olika saker att "uppgå i massan", även om det kan finnas allmänna saker att säga. Här finns något intressant att undersöka. Ännu är jag inte alls säker på hur brett Canetti förstår fenomenet massa. En människomassa är på något sätt en viss typ av sammansättning mellan människor. Men närmare? Kommer Canetti att kontrastera denna kollektivitet mot något?
Kanske läser jag Canetti också för bokens otidsenlighet. Begreppet "massamhälle" trivs nog inte riktigt så bra i sociala analyser idag som det gjorde på Arendts tid. För många framstår nog ett sådant begrepp som rejält suspekt och gammaldags moraliserande. När jag bläddrar runt på internätet hittar jag läsningar av Canetti på flera konservativa bloggar. Jag har ännu ingen aning om vart Canettis bok drar, politiskt sett. Återstår att se.

på benen i Queens

Queens är stort. Queens är obekant. Jag tar tåget upp. Löjligt nog går tunnelbanan via Manhattan. En huvudvärk som maler i huvudet. Det är fortfarande varmt i luften. Jag har en idé om att besöka ett konstmuseum. Senare förstår jag att jag hoppat av på fel station och att den riktiga stationen finns helt nära konstmuseet. Gatorna är numrerade enligt street och avenue och drive och annat. Systemet är råddigt fastän det inte borde vara det (kanske blir det råddigt när systemet skiljer sig i olika boroughs). Jag äter en himmelsk thai-rätt i en restaurang som är helt folktom. Har försökt hitta bra donuts i stan. Det är svårt. I USA borde det ju finnas det slags dignande utbud av donuts som kan skådas på kaffebordet på polisstationen i Twin Peaks. Provar en på ett hak. Nåja. Bredvid mig sitter ett gäng ungdomar som analytiskt diskuterar rasism. På andra sidan sitter en äldre man som luktar urin. Min promenad blir cirkulär. Lite slitna bostadshus övergår i olika industrier, mindre övergivna, mer övergivna. Ingen annan syns till på gatorna. Söndag, nästan allt är igenbommat. Gator utan människor gör mig inte rädd. Det kan finnas kvarter som har ett slags dålig känsla i luften på ett sätt som är svårt att sätta fingret på. Öde kvarter kan också vara rofyllda, sömniga, tomma, urgröpta, på gång. Torra löv blåser omkring på gatorna och skapar ett knattrande ljud. En dålig promenad: axeln värker, huvudet pulserar, en svårbegriplig matthet. Allmän leda. Sätter mig ner på en sjaskig, osig diner och tar en kopp kaffe. Lyssnar på människor som talar spanska. Saker känns bättre. Hittar boken Maurice av EM Forster för en dollar. Expediten i kirppisen pratar med ett par pojkar som hör sig för om en walkie-talkie (vad ska de med den till?). Expediten frågar om deras föräldrar kommer från Egypten. Nej Syrien. Det får duga. Jag frågar om en adress. Expediten spärrar upp ögonen och säger att det är svårt. (Den frasen gör sig allra bäst på trumpen ryska, eta trudna.) Han tillkallar en kund som är ortsbo. Hon förklarar omständigt och pedagogiskt. (Jag har hört att Queensdialekten är speciellt, undrar om hon talar ortens mål.) Jag påbörjar promenad nr 2. Industrier igen. Icke-platser. Trafikhubbar. Något som byggs, något som rivs, infarten till en bro. En restaurang "Salt & fat". Hade jag inte ätit, skulle jag nog ha traskat in för att beställa något under just den beskrivningen. Konturen av Manhattan tornar upp sig i horisonten. Går förbi ett community college. En affär erbjuder sina tjänster för att eliminera asbest och farliga sopor. Allt är stilla. Min destination är en bar. Det ville jag inte riktigt klämma fram åt en ortsbo. Gå genom halva Queens för en bar? Att gatorna är så tomma och händelselösa gör mig ännu mera nyfiken. Taxistall söker arbetskraft. Plötsligt: ett litet centrum. Något slags juridisk byggnad står ståtlig med liten park och allt. Butiker. Mera industri. Barer. Jag hittar fram. Att gå på ett obekant ställe utan karta är roligt - om man har tid. Det kartlösa gåendet får mig ofta att förhålla mig öppnare. Som skärgårdsbo graviterar mina steg mot vattnet. Att vara vilse i någon obskyr stadsdel är inget problem utan tvärtom en del av det skojiga. Att inte ha kontroll över vad jag ser. Är du helt lost går det alltid att fråga folk. (Här igen skulle jag slänga fram som en tes att de flesta helt spontant lyssnar på en fråga och svarar på den. New York må vara en folktät metropol men inte heller här stirrar folk vanligen på andra som riktar sig till dem som om de inte fanns.) Det krävs en viss inställning till gående. Här uppstår ibland konflikter med vänner som förhåller sig annorlunda, som blir galna av att ha en destination "kanske" i sikte, kanske inte. Jag menar inte att det ena förhållningssättet är bättre än det andra, men de kommer att stöta sig mot varandra på ett ganska fundamentalt sätt, eftersom det handlar om helt olika sätt att se platser, att röra sig, att förstå saker som väsentliga och oväsentliga. Long island city, där jag befinner mig, sägs vara hippt på lite samma sätt som Williamsburg. Men jag trivs bättre här, kanske för att det är mindre folk som går på gatorna och dräller och kollar in varandra och här finns det faktiskt människor som är äldre än 30. (Jag har svårt med västra Williamsburg.) Ändock: inne i baren hör jag en ung dam komplimentera en ung mans mustasch. Själv kan jag inte ta män med mustasch riktigt på allvar, jag måste kämpa med det. Skälet till att jag styr stegen just hit är barens urval av ädla skotska drycker, som jag inte förtärt under min vistelse i USA. Nu får jag en Talisker. Bartendern häller upp en trippel enligt frejdligt ögonmått. Det smakar underbart. Det är livemusik i baren om söndagarna. Instrument riggar upp, pluggas in. En gatulykta lyser in i baren och skapar ett våldsamt, underligt sken. En ung man med gitarr stiger upp på en miniscen. Jag gillar simpel country. Gränsen går vid texter om blod och järnvägsspår och tusen dåliga metaforer. Jag tänker att den unga mannen borde skriva mera om majs och lära sig spela fiol eller anlita någon som kan. Två ytterligare artister uppträder och de spelar countrymusik som är helt acceptabel. Jag har hittat någon ädel dryck till och är en smula omtöcknad i huvudet när jag på ett magiskt vis hittar hem genom gator, E-, N- och Q-tåg. No I'm not from Philly, I'm from ----.

den bortglömda konsten att skriva en livstrött bok

Man kan fråga sig varför jag plågar mig själv med att läsa vidare i The Lost Art of Walking. Kanske är det för att boken inte är lite dålig - den är spektakulärt dålig. Jag har nu också identifierat författaren. Det är inte alls Geoff Nicholson, utan David Brent som skrivit boken. Åtminstone är jag säker på att det är David Brent som författat intervjun med Iain Sinclair, där vi bland annat får veta att a) S har läst flera böcker än författaren, b) S tycker om att promenera, precis som författaren, C) S har en ljusare röst än författaren föreställt sig och d) S är inte intresserad av att ta en promenad med författaren e) att promenera hög som ett hus på syra "has a monstruous aspect to it".

Nicholson fortsätter ägna sig åt manliga författare. Han radar namn på namn, excentrisk gubbe efter excentrisk gubbe (oj så mycket tossigt man kan hitta på fotledes). Nicholson dedikerar emellertid ett helt stycke åt en kvinnlig författare, Virginia Woolf. Vad har han att säga? Jo, att han "tvingat sig igenom" hennes böcker och att han vill smälla till Mrs Dalloway för att hon är så jobbigt uppmärksam. Är den här killen lite obehaglig eller vad? Att skribenten inte förstår sig på Woolf säger bara något om att Woolf är en rasande bra författare. Han hinner också med en rasistisk beskrivning av Harlem, där det enda han kan tänka på/se är att han är den enda vita människan på gatan.

Författarens egen uppmärksamhet riktas mot anti-klimax. Ett långt kapitel ägnas åt psykogeografi. Om läsaren är obekant med detta fenomen blir hon nog inte klokare här. Nicholson går på konferens och drar snart slutsatsen att psykogeografi är löjligt och att han föredrar att gå hem nu. Trots att boken är skriven i pigg pop-stil är det en av de mest livströtta texter jag läst sedan jag dumt nog tog mig för att ögna igenom Alain de Bottons bok om arbete (för att jag skriver om arbete). Nästan allt förvandlas i Nicholsons händer till frivolt och lönlöst och löjligt. Det som finns kvar är det excentriska irrandet samt ett kort, flyktigt ögonblick av ---. Nicholson säger sig gå för att undvika att bli deprimerad. Helt begripligt, och kanske kunde man få en bra beskrivning av vad detta betyder. Men Nicholson slänger bara ut detta som ett personligt faktum: sådan är jag. Märkligt/typiskt nog är den bästa episoden i boken en story om hur Nicholsons familj spenderade semestrar på trötta semesterorter där det fanns noll saker att göra förutom att dra benen efter sig och där familjen dessutom verkade sakna vilja att göra något. Här lyckas Nicholson plötsligt hitta rätt, och det går lätt att hitta fram till beskrivningen, och den tragedi som finns inbäddad där.

Nicholson ser gående som en form av erövring, att göra ett område till sitt, att markera revir. Hur kommer ett sådant perspektiv för en överhuvudtaget? Jag är alldeles säker på att jag inte vill dela Nicholsons hållning till gående. Man kunde tro att en bok om gående skulle vilja få en att rusa ut och bege sig på upptäcktsfärd. Boken lyckas på inget sätt med detta. Alla platser som beskrivs förblir fångade i Nicholsons glättiga försök att lyfta fram sig själv: "här finns ju inte mycket att se egentligen men jag är en excentrisk man som har en fäbless för konstiga promenadprojekt och därför är jag här för att det här är mitt tvångsmässiga projekt". Mot slutet av boken, då Nicholson blir mera självbiografisk, är texten lite mindre upptagen av det här.

Kanske jobbar Geoff Nicholson i själva verket för någon marknadsföringsenhet på ett krisande bilproducerande företag?

They don't make this kind of music anymore

For Carnation - For Carnation (2000) är en skiva jag lyssnar på när jag är trött på musik, när ingen ny musik fastnar, när jag är trött på andra saker. Skivan är rotad i nittiotalets postrock, men det vore fel att hänga upp sig på det. Bas och trummor är en vinnande kombination, helt enkelt. Bandets ledande figur Brian McMahan spelade under nittiotalet i konstellationer som Slint. Visst kan man höra spår av det. For Carnation är en fantastisk samling låtar och skivan har inte åldrats ett dugg (kanske kunde man ha tryckt lite mera sällan på effektknapparna, men det är en kommentar i marginalen). Tyst, impressionistisk, olustig. Musik för skymningszonen. Dröjande toner, upprepning, sång som viskas nära, nära mikrofonen. Melodierna förblir antydningar. Allt låter olycksbådande. Kanske, kanske görs detta lite för tydligt vid något tillfälle. Liknande stämningar hittar man numera i paranoid dubstep, men For carnation har inte den där tillbakablickande futurismen som det där dubstepmörkret brukar vara genomströmmat av. Det är snarare bluesen som på ett intressant sätt är närvarande på skivan, det slags blues som inte är det minsta bredbent utan som är mera ett mummel, en nynnad melodi av Blind Willie Johnson. En och annan synthslinga (här kunde kanske en viss ytterligare restriktion ha iakttagits) markerar tonläget. Referenser kan man sprida till höger och vänster. Det spanska bandet Migala eller Tindersticks kommer kanske närmast (Migala var väl aldrig riktigt kände och är det inte nu heller). Kanske också: Bedheads (ett annat band som tiden slukat upp) Transaction de novo. Varför inte: Talk Talks två sista skivor (den ena har just givits på nytt!). Chicago har/hade många grupper som jobbar med gränslandet jazz och tyst rock, så jag vill också nämna Boxhead ensemble, som jag brukar tjata om med jämna mellanrum - helt enkelt för att de där väldigt bra och förtjänar att nämnas i varje sammanhang.
Jag kommer ihåg att min kompis skaffade den här skivan åt mig (i Schweiz?) och att vi lyssnade på den tillsammans i hennes vardagsrum med alla lampor släckta. Ett magiskt musikögonblick.

arbete, ställen, urbana fickor

Åttonde november: det är kusligt varm ute. Vårväder. Mitten av april. I New York gör jag ungefär samma sak som i Åbo, tröttnar på att arbeta, läsa och skriva, på ett ställe. Jag vill röra på mig, sätta mig ner på en skum inrättning någonstans och få saker gjorda. Urbant brus och vänligt mummel, i måttliga doser, gör att jag kan koncentrera mig på texten och ingenting annat. På bibliotek blir jag snabbt okoncentrerad och börjar störa mig på alla möjliga underliga detaljer i den mänskliga och icke-mänskliga världen. I Åbo är det inte så lätt att hitta bra ställen att jobba på (men jag har mina stamställen). Här i New York är det inte heller så lätt. Starbucks: nej. Finare caféer finns det många men där får man ägna sig mera åt sina neuroser än sitt arbete (vilket är slöseri med resurser). Fina kakställen finns det också men många av dem är så små att det inte går att hänga någon längre stund i utrymmet. Efter tre månaders idogt letande har jag nosat mig fram till några ställen. I Park slope, Brooklyn, finns det förutom barnfamiljer också många kaféer. En del av dem är jobbiga och snofsiga. En dag går jag in på ett kafé som tycks tillhöra den där kategorin. Slår mig ändå ner med min bok och efter tre minuter är jag såld på stället eftersom den polerade ytan kombineras med en spellista med uteslutande - pudelrock. Van Halen, Guns n' Roses, Mötley Crüe. Sådant ger mig arbetsro. Ett annat ställe i Chelsea säljer såna där underliga kakor, macarons, som egentligen smakar pyton. Stället heter något på franska och deras musikutbud är en förbryllande blandning av opera, radiopop och dålig hårdrock. Ergo: jag trivs. Det känns helt logiskt att omringa Kapitalet med färgglada kakor (som smakar damm, grädde och karamellfärg) och rejält kaffe. Faktorn som gör stället inbjudande är att lokalen är så pass stor att det går att gömma sig där. Det känns inte som att personalen sveper över kunderna med falkblick var femte minut: ska inte ni gå hem snart? Många yngre människor är nästan lika expressivt uttråkade på jobbet som den postsovjetiska personalen i Moskva. Ska man bo här i stan får man lära sig att helt enkelt ignorera giftig ironi och sura gäspningar. Ta det sociologiskt, liksom. Mitt senaste fynd är ett mysigt ställe på Upper West Side. Stället har en tre sidor lång kakmeny och klientelet består av pensionärer som för livliga diskussioner på hebreiska.

Jag har också irrat runt för att hitta den perfekta baren där det går att läsa i lugn och ro. Det är lite svårt, för de barer som är trevliga (dvs. trevligt slitna) har ofta väldigt skum belysning. Jag drar mig för att rusta mig med egen läslampa. Idag smög jag emellertid omkring i norra Chelsea i ett par bedrägligt trista kvarter. Där hittade jag det perfekta stället. Billy Mark's West bar, nionde avenyn, tjugonionde gatan. Jag välkomnas av en halvtom lokal. En man som har det där mångtydiga utseendet "jag har varit med om precis allt, sett allt, hört allt" frågar vad som önskas. Jag ber om rekommendationer och får i min hand en dryck som heter High life ("the Champagne of beer!"). Den smakar ingenting. Det gör inget. Bartendern står i ett hörn där han alternerar mellan att rossla, ropa åt/med kunder (t.ex. "don't yell!!!"), sjunga med i de låtar som spelas - eller "med" är inte riktigt sant. Han hinner sjunga de finaste passagerna redan några sekunder innan artisten hunnit dit. Ljudanläggningen får precis allt att låta bra. Basen pulserar i något ben i huvudet. Vi snackar en eminent blandning av det värsta och det bästa: Talking heads, Journey, bling-bling-lyrik, Temptations, Billie Holiday. Volymen är inte fy skäms heller. Stämningen på baren är rowdy fast klockan inte är mer än sju. Svårt att beskriva: rojsigt på ett sätt som genast får en att känna sig som hemma (och ja, det är en lite finsk bar). Jag får genast känslan att vad som helst kan hända i det här rummet. I motsats till en del liknande ställen är stämningen inte ironisk. Belysningen är utmärkt för avslappnade studier. Ett gäng killar spelar biljard. Vid ett bås diskuterar ett par tjejer med allvarsamma röster. Jag smusslar lite med min Marx. Det här är ett ställe där man inte riktigt vet vad en sådan tänkare kan väcka för reaktioner. --- Ett underbart ställe. En snabb promenad tillbaka till universitetet. Empire state building lyser som en fucking julgran i mörkret. Kostymnissar på hemväg från jobbet. Folk går med sina hundar. En man vädjar i telefonen "I didn't mean it that way".

måndagar med doktor F

I New York ska man så klart syssla med psykoanalys och det är precis vad jag gör. Varje måndag sitter jag i ett rum där en humoristisk äldre man torrt och metodiskt lägger ut Freuds olika teorier om medvetandet. Det är otroligt hög nivå på kursen. De flesta studenterna har läst en massa Freud och är du med den ofta tekniska vokabulären (doktorn är ju doktor). Jag är nybörjare och sitter och lyssnar med stora öron, ibland förbluffad, ibland oroad. Kort sagt: det är jävligt intressant/givande. Har man läst Freud går det betydligt lättare att hänga med i vad som händer i den kontinentala filosofin och i en viss typ av kulturdebatt. (Visst kan man fråga sig: hur mycket vill man hänga med, men det är en annan sak.) Att lyssna på en praktiserande psykoanalytiker som tolkar Freud filosofiskt är också väldigt intressant: här finns en känslighet för vad det faktiskt innebär att möta människor som har väldigt olika typer av svårigheter. Kursen ägnas inte åt att kritisera Freud, utan att ge något slags övergripande bild av hur Freuds tankar utvecklas från bok till bok (och det gör de, rätt så radikalt). Föreläsarens perspektiv är filosofiskt på så sätt att han fokuserar på Freud som medvetandefilosof: vad innebär det att tala om något som omedvetet? På vilket sätt gör Freud upp med dualistiska föreställningar? Vi håller oss tätt, tätt till texterna. Att läsa Freud är konstigt. Freud säger en del kloka saker, en del saker som kanske kan göras vettiga med lite/mycket/enorm god vilja, och en del saker är bara bisarra eller totalt motbjudande. Så här vackert skriver doktorn om den manliga och den kvinnliga kärleken i "On Narcissism" (från 1914):

"A comparison of the male and female sexes then shows that there are fundamental differences between them in respect of their type of object-choice, although these differences are of course not universal. Complete object-love of the attachment type is, properly speaking, characteristic of the male. It displays the marked sexual overvaluation which is doubtless derived from the child's original narcissism and thus corresponds to a transference of that narcissism to the sexual object. This sexual overvaluation is the origin of the peculiar state of being in love, a state suggestive of a neurotic compulsion, which is thus traceable to an impoverishment of the ego as regards libido in favour of the love-object.1 A different course is followed in the type of female most frequently met with, which is probably the purest and truest one. With the onset of puberty the maturing of the female sexual organs, which up till then have been in a condition of latency, seems to bring about an intensification of the original narcissism, and this is unfavourable to the development of a true object-choice with its accompanying sexual overvaluation. Women, especially if they grow up with good looks, develop a certain self-contentment which compensates them for the social restrictions that are imposed upon them in their choice of object. Strictly speaking, it is only themselves that such women love with an intensity comparable to that of the man's love for them. Nor does their need lie in the direction of loving, but of being loved; and the man who fulfils this condition is the one who finds favour with them."

Efteråt jämförs kvinnor med katter, ett jaktbyte, barn och kriminella (alla inneslutna i sin värld, eller hur det nu var.)

Bilden är lätt att känna igen från de unknaste ställen. Mannen riktar sig utåt och attraheras av kvinnan som inte riktigt tillhör denna värld. Den goda doktorn, som har en högst ambivalent inställning till sin roll som vetenskapsman, kan förstås inte låta bli att säga att den kvinnliga ego-fokuserade kärleken är den sannast och den renaste. På vissa ställen i sina skrifter är Freud noga med att grunda sina påståenden på psykoanalytisk erfarenhet eller något annat. Ofta slängs saker ut som en förmodan som så småningom ska bestyrkas genom erfarenhet och forskning. Så här låter det här:

"Perhaps it is not out of place here to give an assurance that this description of the feminine form of erotic life is not due to any tendentious desire on my part to depreciate women. Apart from the fact that tendentiousness is quite alien to me, I know that these different lines of development correspond to the differentiation of functions in a highly complicated biological whole; further, I am ready to admit that there are quite a number of women who love according to the masculine type and who also develop the sexual overvaluation proper to that type."
Vetenskapligt så det förslår.

Vår luttrade professor säger att han "feels like blushing". En mycket adekvat respons.

---- Jag undrar hur folk som jobbar professionellt med psykoanalys hanterar Freud, hur utbildningen ser ut. Hur behandlas Freud där, hur läses Freud, hur hittar man sig själv i Freuds texter, eller måste man hittar sig själv i Freuds texter för att vara freudiansk psykoanalytiker idag? Jag antar att svaret är: det beror på. Det kan i vilket fall som helst inte vara helt lätt.

"a charming book"

I en bokaffär hittade jag för ett tag sedan en bok om gående. Vände och vred på boken och även om jag hade mina misstankar blev det köp av. Blev helt enkelt så glad av att hitta en bok om detta ämne (tänkte på Gs gåendefilosoferande och kanske var det mest det som gjorde mig glad). Nu läser jag The Lost Art of Walking (titeln i sig röjer vad det är för bok) av Geoff Nicholson, som beskrivs som någon typ av kulturkommentator (? intressant titel; - vad jobbar du med? - jag kommenterar kultur jag i välformulerade böcker med både hög- och lågkulturella referenser. - det låter intressant!). I skrytblurbarna beskrivs boken med adjektiv som "bewitching", "amusing", "charming", "a mirthful ode". Varningsklockorna dånar. Efter femtio sidor lägger jag boken ifrån mig och skriker kulturfientliga invektiv. Ni känner säkert igen det slags bok jag har framför mig: Nicholson vill framstå som en smart, beläst (betoning på beläst) kulturkille som månar om att inte vara alltför tyngd av livets allvar. I boken kopplar han några lustiga personliga anekdoter till de stora Författarnas Strövtåg. De Stora Författarna är alla (hittills) män. (Nicholson definierar det manliga gåendet som att glutta på kvinnor.) Det är något med den här boken som gör mig förbannad. Det är så klart dels en sexistisk ton som går igen. Men det är kanske framför allt en viss typ av hållning till Bildning, en inställning till vad det betyder att skriva en lättsam Bildad bok riktad till Vanliga Joe. Genom att nämna en massa författare och deras drulliga gåendestories skapar Nicholson ett allmänt gemytligt samförstånd i boken. Kulturgubbarna och killarna spankulerar tillsammans liksom i en ledigt charmerande rytm. Visst är livet lite tokigt, grabbar?! Och här går man! LOL! Låt mig citera Byron... (Ska försöka skriva ett mera substantiellt inlägg om gående sen.)

den sunkiga salongen

New York kräver sina kontraster. Det enda logiska är att försjunka i bröderna Goncourts dagböcker, som finns översatta till engelska, och en svensk översättning finns tydligen också, men jag har inte sett den. Dagböckerna erbjuder en total motvikt mot Amerika, sund framåtanda, polerade ytor och ja, en total motvikt mot det mesta. Redan år 1867 jämrar sig bröderna över att världen är amerikaniserad. Men den franska kulturen eller någon annan kultur är inte mycket bättre. Sann och äkta kultur representeras så klart av brödernas egna litterära verk och i vissa skrifter som deras kompisar författat.

Jag läser i snigelfart, men det är inget nytt. Goncourtbröderna, Edmond & Jules, skrev en ofantlig mängd romaner, artiklar och pjäser och vetenskap och what not men nådde ingen större framgång, varken när det begav sig (andra hälften av 1800-talet) eller nu (nu är deras namn kanske mest känt som ett namn på ett litterärt pris). Deras dagböcker har däremot gått till historien, och de omnämns bland annat utförligt i en passage i På spaning efter den tid som flytt. Jag är inte helt säker på varför det är roligt att läsa den här boken. Bröderna är omåttligt misogyna, misantropiska och skvallriga. Referenserna i boken har dock i många fall blivit rejält otillgängliga för en läsare som mig, som inte riktigt har koll på den tidens creme de la creme. För det är just detta som boken handlar om: ett oöverskådligt nätverk av kulturpersonligheter, adel och societetsfolk och överklass och outcasts. Dagböckerna förtäljer om middagar, luncher, salongschill. Röriga och pikanta diskussioner återges: om konstens väsen, sjukdomar, någon bekant som gjort bort sig igen, någon bekant som skrivit något dumt, Flaubert pratar om sig själv. Och titt som tätt grälas det om Homeros' kvaliteter. Trots att jag många gånger har svårt att veta hur man ska reagera på delikat skvaller om kejsaren/Flaubert/Mme Sand/ett lokalt fyllo är det en underhållande bok för var och en som vill umgås lite med gammal god spleen, livsleda, tråkighet. Bröderna funderar så klart mycket över sin egen genialitet och de drar ständigt den fullständigt vattentäta slutsatsen att genier alltid är neurotiker. Deras självuppfattning kontrasteras med världens galna, lumpna och oriktiga omdömen om dem (de blir arresterade för osedliga skrifter, blir utbuade, får dåliga recensioner - men har också några trogna vänner i sitt lilla kotteri.) Det är nog inte brödernas skarpa samhällsanalyser som gör boken läsvärd (fast här finns ett par intressanta beskrivningar av en polisiär regim och de förändringar som Pariskommunen för med sig). Brödernas spetsfundiga & metafysiska aforismer är ofta mera fåniga än tänkvärda. Mest är det nog den oändliga självupptagenheten, skvallerlystnaden och den allmänna pessimismen som åtminstone skiljer Goncourtbrödernas artonhundratalsmörker från 2000-talets dyrkan av hälsa och positive thinking. Att vara krasslig, ha dåliga nerver, att dras med en och annan könssjukdom hör för Gouncourtbröderna ihop med litterärt djup.

"We spent the day wandering about in despair, dragging our feet through the dead leaves in the Tuileries Gardens, blind to things and people, with a bitter taste in our mouths and a void in our heads."  

Bröderna vantrivs naturligtvis i kulturen på precis alla sätt. Här är det svårt att inte instämma med brödernas analys av tidernas andliga förfall, förflackning och nivellering av värden:

"A sign of the times: there are no longer any chairs in the bookshops along the embankments. France was the last bookseller who provided chairs where you could sit down and chat and wast a little time between sales. Nowadays books are bought standing. A request for a book and the naming of the price; that is the sort of transaction to which the all-devouring activity of modern trade has reduced bookselling, which used to be a matter for dawdling, idling and chatty, friendly browsing."

industrimagnat 1 & 2

 Industriman tittar in i kameran (Foto: August Sander, 1929)

Industriman sitter obekvämt på kuddar! (Foto: August Sander, 1927)

Är man i New York är det obligatoriskt att besöka MoMa. Jag släpar mig dit först nu. MoMa: massor av människor (många tittar knappt på bilderna/installationerna; de fotograferar dem med sina fina telefoner och systemkameror!?), jag håller i misstag på att törna in i en Monet-målning, en skittrist & sexistisk utställning om någon de Kooning som tydligen är känd (jag: vet i det närmaste ingenting om konst, men jag är alldeles säker på att abstraherade nakna damer i min bok inte kan räknas som vidunderliga uttryck för mänsklig kreativitet). MoMa har ändå sina höjdpunkter. Som ovan. Fotografierna heter, kort och gott, lakoniskt och allt det där - "Industrialist" och "Industrial Magnate". Fantastiska bilder: roliga, pinsamma, berättande, konstiga.

The soft moon

Har man ett varmt förhållande till muntra orkestrar i Joy divisions eller Suicides anda är det möjligt att detta nya band kan göra din onsdag lite extra mysig. 

Werner H och det mänskliga

Igår råkade jag gå förbi en biograf ("råkade" som i "hade vägarna ---- förbi") och noterade då att en dokumentärfestival drar igång idag. Werner Herzog står för öppningsfilmen. Egentligen tycker jag att en del av Herzogs filmer är medelmåttiga, medan andra är lysande. Gubben är produktiv. Så gott som alla hans filmer är lite tvivelaktiga; det finns alltid lite oroväckande frågor om exakt vad Herzog vill säga. Perspektiven som förs fram är ofta drastiska och ibland rätt så dunkla. Men jag har en grej för denna farbror med den tyska accenten. Herzog påminner om en av mina släktingar, vars perspektiv jag inte alltid vill skriva under på, men som alltid är fantastiskt rolig att lyssna på. Precis som denna släkting är Herzog bra på att, som det heter, lägga ut texten. Vete dock fan var man har honom när allt sägs i en blandning av gravallvar och klurig absurdism. På festivalen visas Herzogs senaste dokumentär, Into the Abyss, som i någon bemärkelse handlar om dödsstraff, utan att filmen dock är avsedd att "ta ställning i en debatt" (men Herzog gör det nog klart hur han själv förstår dödsstraff). Före filmen meddelar Herzog att familjer som drabbats av våldsbrott bjudits in till föreställningen. Detta faktum hinner jag förtränga när intervjun, som är av det glättiga slaget, kör igång. Filmen visar sig vara otroligt ojämn. Herzog har en bra blick för att skapa levande bilder av människor som säger saker som låter helt knasigt/extremt sorgligt (ibland både och). I centrum av filmen står ett trippelmord som begåtts för att få tag i en sketen bil. En ung dödsdömd man intervjuas i sin cell. Den unga mannen ler stort och säger att man måste lita på Gud. Målas det med grova penseln? Absolut inte. På sitt karaktäristiskt kluriga sätt intervjuar Herzog offrens & förövarnas familjemedlemmar, en präst, en annan ung man som dömts för brottet osv. Tonläget kastar oupphörligt. Från vridet humoristiska scener - där det hela tiden är oklart om det är okej att skratta - slungas publiken in i mycket obehagliga bilder. Flera gånger blir jag obehagligt berörd av bildmaterial som på ett sätt är bekant (i bemärkelsen: sånt vi ofta ser på teve), men som här blir akut fruktansvärt. Då och då: Herzogs eget "livsbejakande" perspektiv (hittar inget bättre ord). Är man lite bekant med Herzogs filmer kan en linje urskiljas: livet som något slags outgrundlig energi som strömmar åt en massa olika oregerliga håll. Jag vet inte om Herzog alltid lyckas så bra i detta uppsåt (ibland tyr han sig till bisarra lösningar för att göra sin poäng). Filmen appellerar på olika sätt till southern gothic-stämningar, vilket ibland görs relativt snyggt (ni ska veta att jag gillar southern gothic i alla former) och ibland klichémässigt plumpt. Kompositionsmässigt håller filmen inte riktigt ihop; kanske är den rentav en smula slafsig. Som sagt: det är en märklig film och jag vet inte om det är ett beröm. I några scener dröjer kameran bisarrt länge kvar vid de intervjuades ansikten, det är alldeles tyst och jag får flera gånger känslan av att jag ser något jag inte borde/vill se.

I en underlig frågestund efteråt säger regissören himself att han ville göra en film som visar människor som människor (han gör en distinktion till att "förmänskliga" en förövare). På ett plan lyckas han: de dömda unga männen framträ1der utan försök att göra ett entydigt porträtt; det vi ser är just en snapshot, vilket på något sätt är drabbande. Herzog säger å ena sidan att dokumentärer alltid bör vara regisserade men det kommer samtidigt fram att intervjuerna gjorts otroligt snabbt. I vissa scener blir Herzog lite väl kär i sitt gotiska spår (öde landskap, hotfull musik, fåglar som skingras), och börjar rota bland stereotyper av "white trash" i djupaste Amerika. Det är en konstig liten film, skakande ibland, dålig ibland. Framför allt är det underligt att se Werner H sitta i pullover och mysa/prata allvar/tacka samarbetspartners (vi är i Amerika: det pratas mycket pängar). Publiken bestod till stora delar av filmskolekids. Före filmen hör vi dem rangordna filmer och regissörer, vilket är en smula tröttsamt att lyssna på.