Sociala djur, filosofdjur

Jag grubblar över det sociala. Det är underligt: i vissa situationer uppstår möten med människor helt spontant. Saker och ting kommer på tal; småprat, storprat, bullshit, omvälvande saker - men det kommer. Att vara med andra människor innebär då inget särskilt. I andra situationer: det sociala. En konstig sfär. Att jobba med sig själv i den här sfären, vad betyder det. "Nu måste jag nog jobba med mig själv i det sociala." Jaha. Lycka till. Fast det är dumt att hänga upp sig på det spontana. Det kan ibland finnas en form av ansträngning som inte innebär att man ger sig hän åt en form. Att det faktiskt kan innebära ett visst jobb att säga saker, att öppna ett samtal, att bryta isen. Det finns ingen kausalitet här. Däremot finns det en känsla av lättnad, att inte längre anstränga sig, att inte behöva vinnlägga sig om att lägga orden. Ingenting gör mig mera pessimistisk och missmodig än det sociala: att klamra sig fast i en situation och försöka liksom rulla den från ett hopplöst läge till ett läge där det sociala försvinner och riktiga möten uppstår. . För det mesta blir det där sociala arbetet bara skit, papegoja, pinsam tystnad, förstämning, handfallenhet. I vissa fall är det något som händer helt plötsligt och hela dimensionen försvinner och det går att prata normalt med folk, utan att det innebär någon ansträngning alls. I situationer av allmän fånighet är det svårt att förhålla sig till sin egen självmedvetenhet utan att bli femtio gånger mera självmedveten, vilket var just där skon klämde. Här finns det en viss risk för att bli oredig och - självupptagen. I en bransch som filosofi är det en extra snurr på dom där situationerna. Filosofi är kort sagt ett sätt att ge sig i kast med att göra sig förstådd, att ha en benhård tilltro till att ord faktiskt betyder något. En låst filosofisk situation blir alltid lite tragikomisk, nästan som ett brutalt skämt på verksamhetens bekostnad. Språket kilar på dubbelsemester. De här situationerna pekar alltid i två riktningar: det är viktigt med filosofi (för mig, i allmänhet) och filosofi är bara eländigt (= borde jag syssla med det här?). Mest underligt här är att få saker blir bättre av att gräva i de här situationerna. De finns. Det måste man leva med. Ibland lönar det sig inte (dvs de löönar sig inga) att fundera över hur sådana här knutar kan lösas upp. Men det är svårt att förhålla sig redigt till dem eftersom det är lätt att börja blanda samman sina egna sociala svårigheter (sociala svårigheter!) med akademiska saker, som att man har lite olika sätt att tala om filosofi på olika håll och att det krävs tålamod och vana och mod att förstå varandra. Ändå kvarstår det att ett bra filosofiskt samtal på något sätt just handlar om att en viss social form faller bort och att det inte handlar om att försöka säga saker kärnfullt i tre meningar. I ett bra filosofiskt samtal känns det inte som ett misslyckande då man misslyckas med den sortens kärnfullhet. Jag har för vana att bota de här dystra känslorna med att försöka föreställa mig alla filosofiska samtal som en musikal. Det hjälper, varje gång. [Ännu ett inlägg i min upplyftande följetong om filosofins elände.]