jag och Chuck

Jag har tränat på att precisera min blick. Det finns prekära situationer då språket kommer till korta. Att göra en diskret, men uppenbar gest. "Nu räcker det." Jag har övat och övat. Låtsas att jag är Chuck Norris. Svänger på huvudet, tittar strängt, intensivt - fear me, punk. Jag provar blicken på gubbar i tunnelbanan som sitter onödigt och machoaktigt bredbent så att vissa andra får kura ihop sig på sina millimetrar. Blicken biter sällan på de här gentlemännen. De fattar liksom inte att de sitter bredvid Chuck fucking Norris. Igår ägnade jag mig åt mitt lördagsnöje: att besöka spännande biografer i New York och se bra filmer. Salongen är full. Filmen är av en sådan kaliber att man vill följa olika dimensioner av den, både bild och ljud. En ung man bredvid mig knaprar intensivt på sina popcorn. Jag hör honom mumsa i mörkret, påsen prasslar, mera smackande. Istället för att tänka på Bresson/moralen/film & rörelse migrerar hela min uppmärksamhet i riktningen: ätande människa. Med andra ord, jag är irriterad. Rätar på ryggen. Vrider på huvudet - låååångsamt. Tittar mannen i ögonen. Nickar mot påsen. Tittar mannen i ögonen. Varvid påsen plockas bort. Jag sjunker förnöjt tillbaka i stolen.  Popcorn borde förbjudas på biografer, och därmed jämt.