uptown, downtown

När det nalkas filosofikris (och det gör det titt som tätt) är det bara en sak som hjälper, här liksom i Åbo: en riktigt lång och intensiv promenad. Idag bestämmer jag mig för att ta en paus från biblioteket, universitetet, den vanliga rundan. Precis som jag ibland gör i Åbo. Sätter mig på tunnelbanan, svischar förbi Union Square. Stiger av vid Lexington Avenue och går tjugo, trettio kvarter upp till Upper East Side, Det är inte för att sniffa på gamla pengar som jag är där. Skälet är ett annat. Jag går på dinerjakt. Jag älskar diners. Hittar mitt lystmäte: gammal inredning, kitsch, stekos, trånga utrymmen, gruffande personal, blaskigt kaffe, en fet macka, olika människor som av någon anledning hamnar just här, ett trivsamt skrammel. En rekorderlig luncheonette. Menyerna innehåller alltid samma mat, maten är garanterat icke-hälsosam och det är sällan en alltför konstlad atmosfär på dylika syltor. Dessa inrättningar börjar bli en historisk lämning av en annan värld, en värld som inte tycker om minimalism och god smak. Också därför älskar jag dem. Upper East Side är annars ett ganska lyxigt område. Åtminstone delvis. Det är som sagt känt som ett gammalt societetsområde. Jag går österut och njuter av en höstsol som vägrar svalna. Carl Schurz park har en fantastisk utsikt över delar av både Bronx och Queens samt de små holmar som ligger i East River. Pråmar glider över vattnet. Parken är nästan tom på en tidig eftermiddag. I parken är det tyst, men fortsätter man promenaden längs med floden river trafikbruset i öronen. Ibland tycker jag om sådant. Att låta hela huvudet genomströmmas av oväsen, för att sedan hitta en kontrast på en lugnare gata. Går från Upper East Side till Midtown, id-town. Skyskraporna svajar. Det är kusligt stilla där. Att få det att rymmas i huvudet att det är samma stad som just huserade tusentals antikapitalistiska demonstranter är - en enorm utmaning. Lukten av Starbucks, Starbucks eviga gröna fasad. Svänger av österut igen och går genom ett sjukhusdistrikt. Icke-platser och platser. De där konstiga plättarna omgivna av staket där något ska byggas eller något har just rivits eller platsen har bara glömts bort av världen. Som ett hål på stadskroppen. East village, första och andra avenyn. En bra promenad avslutas på en bar som råkar dyka upp som en lämplig viloplats. Jag hittar en passlig lokal. En bar som borde K-märkas. Söndriga säten, där man sitter liksom i en grop, ett biljardbord, skitiga hörn, Journey växlas till Clash. Jag plockar fram Marx i den skumma belysningen. Filosofiangst: no more.