18 October 2011
och arbetet?
Läser en kolumn i Husis om stress och akademiskt arbete. På ett sätt: en bra kolumn med viktiga påminnelser. På ett annat sätt: en kolumn som ger ett mörkt perspektiv på den värld vi lever i nu. Jag skriver ett långt, dumt blogginlägg. Raderar: bara goja. Duktighet bland unga kvinnor. Insikten. Lära sig hantera. Prioritera relationer. Hitta tillbaka till glädjen. Vägra stressa. Ja, men, ja och, ja, nej. Det är i de här ögonblicken jag tänker på mina ölsessioner med R och hur hon brukar säga "När ska revolutionen komma?" vilket gör mig alldeles tyst. Jag känner igen den här retoriken om duktighet och antiduktighet. Själv är jag en del av den på olika sätt, ibland genom att hitta mig själv bland sådana tankar, oftare hittar jag mig själv i infantila sätt att ta avstånd från det. Att oroa sig över att Meisterwerket har blivit arbetat på redan många år, få streck på CV:n - att tänka att hej, världen går inte under fastän jag ägnar eftermiddagen (& aftonen) åt sunt dagdriveri, sitta på en bänk och stirra, käka bakelse, bläddra i en bok, lyssna på sorlet och bry sig bara om sådant som är viktigt. Mest gör den här diskussionen mig innerligt trött. Åt helvete med alltihop. Blir handlingsförlamad och misantropisk. Kanske vill jag ändå skriva den där skitavhandlingen - för att tänka färdigt om en eller två saker. Jag funderar på vad jag vill göra sen. Att hitta ett arbete som man inte går under i. När det gäller diskussioner om duktighet och icke-duktighet är det en dimension som blir så himla oklar: och varför håller man på? Ställa de barnsligaste, lägsta frågor: varför ska man prestera? Liljorna och fåglarna (arbetar inte)? Kan man arbeta utan att prestera? För vem presteras det? Hur tusan börjar jag tänka sådana här tankar, varifrån kommer de? Vad är de ett uttryck för? Varför ses stress bland en viss grupp människor som något närmast naturligt, livet självt, som var och en måste göra upp med bäst man kan? På vilket sätt är detta något annat än ett utbrett, tragiskt sociologiskt faktum? Marx skriver om arbete i mitten av artonhundratalet. Frågan han ställer sig är hur det kommer sig att arbete under kapitalismen är sådant att arbetarens liv, i bred och ibland i snäv bemärkelse, står på spel. Hörnini: jag tycker att det är en smula anmärkningsvärt att samma fråga är faststämplad på tapeten år 2011. Människans villkor? Nej. Ska det vara så nej? Hur skiter vi i det här? Vet ej. Vad jag tycker: stress i relation till arbete ska de-naturaliseras. Det ska inte ses som något kors som alla i någon mån måste bära och som man kan prioritera bort om man är stark nog eller har pängar. Den där stressen måste ses som totalt fucking bizzarr, och samma med "duktighet bland unga kvinnor". Hej så länge - nu ska jag åka till Manhattan för att titta på stressade människor.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
12 comments:
Fenomenalt inlägg! exakt, ibland är de väsentligaste frågorna de allra enklaste, att "WHY do i FEEL like this, aaargh".
Precis. Och speciellt viktigt är det där lilla ordet på slutet.
...För mig är frågan "För vem presteras det?" rätt central, i alla fall just nu. Kan man inte besvara den, eller om svaret är dåligt, så blir varje ansträngning dubbelt tung - och stressande! (Det ÄR bisarrt att stressa, och alla vet nånstans att stress är skadligt och förkortar livet. När kroppens stressklockor ringer ska man lyssna: de väsnas när man saknar något - balans, ideal, förväntan...)
Ha kul på Manhattan!
El macador: jo, stress slår knut på livet på många olika sätt. Det är viktigt.
Också för mig är frågan "för vem presterar du?" viktig, och som följdfråga: handlar det här om prestation eller är det jag själv som anlägger ett sådant perspektiv på vad jag gör? (i kontrast till exempelvis att se på en ansträngning som en viktig uppgift som måste fixas på nåt sätt).
Kort. Vad som störde mig var kolumnistens sätt att psykologisera problemet som för mig fick det att framstå som främst en personlig bekännelse. Den duktiga flickan. (Min reaktion: Jaha, du är där nu. Jo jag har också varit där ett par gånger vid utbrändhetens rand. Man vänjer sig. Försöker skapa system och bättre rutiner för att klara sig bättre. Inte arbeta veckoslut. Faller ändå tillbaka i samma gamla, men ändå inte.) Saknade en mer allmän kritik av tävlingssamhället. De ständiga jämförelserna och bedömningarna som vi ständigt går med på för att nån vill. UVM? För att klara dig borde du. Det är viktigt att forskningen konkurrensutsätts. Annars är forskarna inte alerta. (Det är nåt annat som är fel än att enskilda har felaktiga inre förväntningar. Duktighetskomplex.) Det här är inte en kvinnosak.
Jag håller med Camilla om att det saknades en allmän kritik av tävlingssamhället och läste även kolummnen som en personlig bekännelse som fick mig att fundera över Hbl journalistik mera i allmänhet, eller varföf personliga bekännelser om arbetsstress p det här sättet beskrivet anses som allmänt intressant.
Jag blev faktiskt väldigt irriterad över det att en kolumn som denna de facto publiceras just för att det finns en underton av att detta är vad som krävs ("uppoffringen i vetenskapens namn", är det inte också ett uttryck för självförhärligande och bekännelselitteratur som sagt.
Varför är det så jävla givet att det skall preseteras och varför är DET alls intressant? usch det låter gnälligt, men på riktigt. Hur många stress - utbrändhets-prestationshistorier har man inte läst redan!??
Är det här problemet:
Bekännelselitteraturen (den personliga erfarenheten) blir rapporter av enskildas inre tillstånd och hur de löser sina kriser. Den kritiska, filosofiska, förståelsen för hur ett visst meningsperspektiv gör sig gällande, uteblir? Management, produktion, effektivitet. T.ex. hur okritiskt media pumpar ut externa bilder av vad som är problem i universiteten. För att inte tala om UVM:s otaliga rapporter som totalt saknar fotfäste i något verkligt.
Camilla: håller med om att systemonständigheterna saknas i kolumnen och att duktighet inte är ett personligt problem egentligen. Däremot finns det ett moment i att förhålla sig till sig själv där man tyvärr kan hitta sig i just sådana dimensioner utan att ens ha fattat det själv. Då måste man se kopplingen mellan det personliga och det politiska.
"Man vänjer sig". - Sign me out.
Salla:jo hade liknande problem med kolumnen. Att den var bekännelse-aktig på ett sätt som inte öka förståelsen för fenomenet, eller kunde ifrågasätta en bild av unga (kvinnliga) forskare, utan snarare bekräftade den.
Lustigt nog hade kolumnen följden att ytterligare stressa genom att lyfta fram en fara som lurar - om man inte skärper sig. Det märkliga med den här typen av stress är att allt blir stressmoment, t.o.m. själva stressen i sig (man borde undvika den, borde jobba på det etc.). Det märkliga med den här stressen tycker jag är att den inte verkar vara direkt kopplad till en överstor arbetsbörda (även om den givetvis ofta är det), det är mera en stämning i arbetet - en känsla av att inte bli lämnad ifred, att vara jagad på något sätt. Och den här stämningen underblåses från många håll (varför vet jag inte). Det speciellt destruktiva för en forskare är att forskning på sätt och vis handlar om att prestera (även om det har gått troll i ordet). Och det är roligt att forska just för att det är svårt och man vill göra något riktigt bra av det (usch det här låter jobbigt, finns det något bra sätt att uttrycka det här?). Det destruktiva är att den här viljan att anstränga sig och det svåra i uppgiften blandas ihop med (infekteras av?) den här stress-stämningen - och man (jag) känner sig snuvad på något.
Kanske kan man skilja mellan stress av olika typer? Dels finns det stress som kommer av för mycket att göra. Detta kan bla
Kim: jo jag håller med dig. Stress behöver inte alltid höra ihop med att ha för mycket att göra. Det kanske just handlar om det som Camilla tog fram, om att hela tiden bedömas som forskare. Då får stress genast en politisk dimension. Men här blir det destruktivt om bilderna av forskning är just av människor som bågnar under arbete och inte kan andas (som i kolumnen). Jag håller också med dig om att forskning på något sätt i god mening handlar om ansträngning. Man borde ta tillbaka den där ansträngningen från management-, profilerings-, CV-språket. En ansträngning är relaterad till att något betyder något, att man vill få något till stånd. Allt det där undermineras as stress-stämningen.
Sen tror jag du Camilla ändå har en poäng i det där med att lära sig hitta formen för sitt arbete i det akademiska, om det var så du menade (jag tror jag tolkade ogint, förlåt.).
"Hur skiter vi i det här?" Vitsi vilket bra inlägg. Gillar det.
Anna: tack! Jag gillar din blogg, läser regelbundet.
Vet inte vad som hände med min kommentar ovan. Tryckte på "send"-knappen lite väl tidigt kanske?
Post a Comment